fredag 28 maj 2021

Det är bara till för att jaga gängkriminella / terrorister

Välkomna till vad jag övervägde att lakoniskt döpa till "Personlig Integritet vs Övervakning 101" då jag tycker att debatten inom dessa områden på senare tid har återgått till en mer grundläggande nivå än vad den tidigare befunnit sig på. En del har dessvärre med att göra med att Piratpartiet inte längre är vad det en gång var, en annan har med att samhällsklimatet ser annorlunda ut. Det vanligaste argumentet kan ni hitta i titeln och det låter ju bra. Vem vill inte att vi ska jaga gäng och terrorister menar jag?

Det finns mycket få människor som inte vill jaga dessa grupper och i ärlighetens namn brukar du inte hitta någon av grupperna ovan i samhällsdebatten även om man ibland anklagas för att sympatisera med dem eller att vara en del av dem.


Tweeten ovan gäller uttalande av Mikael Damberg om att man ska plocka värdesaker av de gängkriminella som sedan ska redovisa hur de har fått tag av dem, ett förfarande som redan idag är vanligt när bland annat Skatteverket medverkar vid bilkontroller och hittar personer som har skulder. Själva åtgärden är rent fysisk och sker i specifika fall. Så varför argumenterar då personer emot en insats som faktiskt kan göra det mindre attraktivt för kriminella att skylta med statussymboler?

Läser man i tråden så inser man fort att folk argumenterar inte lika mycket emot förslaget som att de är oroliga för vad som händer om de själva ombeds redovisa hur de fick tag i något värdefullt. Och visst, även om det vore lätt för mig att hitta kvitton för min kamerautrustning så finns ändå oron där; vad händer om Polisen ifråga väljer att inte se dem eller inte lyssna och ändå tar min egendom ifrån mig med stöd av deras doktrin? Det spelar ingen roll om det är tjänstefel; där och då hade jag ändå förlorat min kamera. Det finns också starka bevis för att poliser kan ha incitament att beslagta vissa saker.

Det är den oron som inte stillas av att en twitterpolis frågar om man är Gängkriminell för att definitionen ägs inte av dig; den ägs av myndigheten som gör insatsen. Man kan lika gärna argumentera att poliserna som stjäl beslagtagna föremål är ett gäng som agerar kriminellt ergo gängkriminella. Det är den här ändamålsglidningen som skapar oron och för att se hur samma argument har använts tidigare behöver vi bara titta på det fullständiga vrak som är Datalagringsdirektivet.

Datalagringsdirektivet infördes av EU under 2006 och är avsett att tvinga internetoperatörer att spara trafikdata från sex månader till två år. Sverige var ett av länderna som argumenterade för lagen för att underlätta kampen mot internationell terrorism och grov brottslighet. Utan att gå in på hela dess historia var direktivet kontroversiellt och ansågs mycket kränkande för den personliga integriteten av EUs utskott för fri och medborgerliga rättigheter. Flera riksdagspartier lyckades driva igenom en bordläggning av lagens införande i Sverige vilket sköt upp införandet men lagen skrevs ändå in i Svensk Lag 2012.

2014 kom EU Domstolen med en dom som en gång för alla avgjorde att Datalagringsdirektivet inte var förenligt med EUs rättighetsstadga och därför inte kan användas som grund för lagförslag inom unionen. Sverige tillsatte en utredning som bara efter någon månad kom fram till att vår lagstiftning som trots att det är en av de striktare varianterna i unionen inte bröt mot EUs regler. och tvingade därefter Internetleverantörer att återigen börja datalagra material. Post och Telestyrelsen försökte dessutom bötfälla leverantören Bahnhof för att de vägrade lämna ut uppgifter men detta inhiberades av förvaltningsrätten.

Bahnhof svarade med att 2016 släppa statistik för att visa vad för slags brott som Polisen försökte lösa med hjälp av direktivet och svaret visade sig föga förvånande inte handla alls om terrorism eller gängkriminalitet utan det enskilt vanligaste brottet man bad om uppgifter om handlade om fildelning med dubbelt så många uppgifter om fildelningsfall begärda som nästa brott i listan.

Datalagringsdirektivet fyller också en funktion i de organiserade ligor (eller som de själva kallar sig juristbyråer) som rutinmässigt begär ut trafikdata från olika Internetleverantörer med avsikt att skicka utpressningsbrev till svenska medborgare, ett förfarande som under förra året ledde till åtal för huvudmännen i Danmark för grovt bedrägeri. Av någon anledning verkar svenska myndigheter inte lika oroade över att verka mot denna grova kriminalitet utan låter verksamheten fortgå ostört utan att skydda de nära 190 000 svenskar vars personuppgifter föll i ligornas händer 2020.

Om ni vänder er emot att jag kallar verksamheten kriminell kan jag bara säga att då de aldrig gör allvar med sina stämningshot utan bara vill skrämma folk till att betala så är det omöjligt att skilja från ett mer traditionellt utpressningsförsök. Faktum är att ingen verkar utreda hur många andra aktörer som kanske skickar ut liknande brev och litar på att mottagaren bara betalar, verksamhet som i sådana fall vore uppenbart brottslig.

Så vad hände egentligen med datalagringsdirektivet, lagen som EU Domstolen tyckte "ej anses vara motiverat i ett demokratisk samhälle"? Den är fortfarande i bruk idag. Kammarrätten upphävde visserligen datalagringen 2017 men efter mindre ändringar i lagen började Post och Telestyrelsen återigen kräva att datalagring skulle ske från 1 Oktober 2019.

Datalagringsdirektivet och all den röra kring det är ett bra exempel på varför förslag om nya befogenheter eller övervakning bemöts med misstro och rädsla för att man själv ska bli ett mål för den. När en lag är på plats verkar det vara betydligt mer bekvämt att använda den för betydligt mer än vad man ursprungligen avsett och det verkar de som talar för nya lagar sällan hålla i åtanke. Även om vi litar på att alla som förespråkar dessa lagar gör det med en god intention så kan vi inte alltid intyga det för de som skall använda den i praktiken.

För det är nu vi kommer till det viktiga. Det finns inget intresse från rättsvårdande myndigheters sida att städa upp röran när saker blir fel. Istället för att ta fram en mopp och få bort det ruttna ägget från golvet så låter man det ligga där och emellanåt få sällskap av andra snedsteg som man verkar tycka gör sitt jobb. Motstånd mot dessa lagar ligger bisarrt nog hos organisationer och privatpersoner då det politiska intresset att göra något åt dem är begränsat. Det blir lätt så när lagens förespråkare kan dominera debatten genom de enkla och populistiska slagorden vars svar ofta kräver nyans.

måndag 17 maj 2021

Det är lätt att få bidrag i Sverige

Jag ber inte om ursäkt för titeln. Det är clickbait och det gör sitt jobb. Men det är också ett av två påståenden som vi ska titta lite närmare på idag. Det andra påståendet är att fusket med bidrag är utbrett och att staten förlorar miljarder varje år på gangsters som suger åt sig välfärdens pengar.

Innan vi börjar med själva huvudämnet i artikeln vill jag sammanfatta min situation så ni vet lite om min bakgrund. Efter en stormig tid i gymnasiet gick jag ett LSS Program för att lära mig ett yrke. Resvägen - två timmar enkel resa varje vardag - tog knäcken på mig och jag satt hemma i två år. Efter det försökte jag arbeta som frilansfotograf vilket gick sådär men inget som folk tar vidare hänsyn till på CVt. 2016 gav jag upp och fick via Arbetsförmedlingen praktik på Greenpeace som övergick i anställning. 2019 upphörde den anställningen pga mobbing jag utsattes för av mina nya chefer.

Att söka nytt arbete gick dåligt. Även om jag kallades på många intervjuer så var det mina mobbare som gav mig referenser vilka givetvis inte var positiva och efterhand började jag kallas till allt färre intervjuer - alltifrån en eller två i veckan till som högst en i månaden och slutligen bortsorterad efter telefonsamtal eller ens innan dess.

Under hela den här tiden hade jag inte medel att klara min egen försörjning. Akassan var på drygt fyratusen per månad vilket sedan den tagit slut och jag numera lever på Aktivitetsstöd ökat till mellan åtta och niotusen per månad. Bara min hyra är på sjutusen. Jag har försökt flytta till en hyresrätt men allmännyttan tycker inte jag lever upp till kravet. Min familj betalar min hyra, jag betalar det andra.

Som ni kanske förstår så har jag sökt bidrag. Det första jag sökte var sjukersättning för den 25% jag har permanent nedsatt arbetsförmåga. På grund av min diagnos kommer jag nog aldrig kunna jobba heltid under ens kortare perioder utan att det drabbar mig negativt. Försäkringskassan vägrade med hänvisning att jobb som kunde ta detta i beaktande fanns. Visst, det kallas deltidsjobb och det vore ju strålande om jag faktiskt fick något av dem jag sökt men det har jag inte.

Jag har i flera omgångar sökt Försörjningsstöd av Lidingö Stad. Detta har nekats gång på gång trots att jag har personer som hjälper mig skicka in ansökningarna så att de ska vara korrekta. Avslagen har varit i det närmaste absurda där "jag inte bidragit till utredningen" trots att jag skickat in exakt den uppgift de begärde och "inte ansetts stått till arbetsmarknadens förfogande" trots att jag sökt de tjugo jobb per månad som de kräver. Det senare är mycket frustrerande att höra, dels för att Arbetsförmedlingen är nöjd med min insats och dels för att de anser att bara för att jag inte sökt jobb en specifik dag så har jag den dagen inte stått till arbetsmarknadens förfogande vilket är galenskap; jag söker det nödvändiga antalet jobb och dessutom jobb jag har en chans att få. Men jag får dem inte och jag får inte försörjningsstöd heller.

För att sammanfatta min situation: Utan min familj hade jag varit bostadslös vid det här laget.

Så efter den deprimerande introduktionen där du säkerligen undrade NÄR jag skulle komma till saken så har vi således ett bra empiriskt bevis för att de som behöver hjälp inte får den. Artiklar som beskriver indragen assistans, hur personer nekas bidrag de uppenbarligen borde ha rätt till och motsvarande är vanliga i media. Lika vanliga är artiklar om hur personer fuskar sig till bidrag, hur mycket som försvinner och hur personer i rullstol helt plötsligt börjat att gå igen. Polisen varnar för att kriminella nätverk har infiltrerat myndigheter för att göra processen lättare för dem.

Dessa två påståenden tolkas ofta som de behöver stå i motsats. Men vad händer om vi antar att båda två påståendena är korrekta? Att det både är svårt att få hjälp men fusket är vitt utbrett?

I sådana fall riktas alla kontrollåtgärder åt fel håll. Om en person får bidrag de inte är berättigade till så kommer detta inte hjälpas med mer kontroller eller tester eller att kraven ändras. Gör man allt detta så kommer det bara att drabba personer som genuint behöver hjälp. Istället bör fokus flyttas och de som bör vara föremål för kontroller vara handläggarna. Om båda påståendena är sanna - och det finns tillräckligt med bevisning för att så antagligen är fallet - så är det den bästa lösningen.

Det är enbart logiskt. En person som inte är godkänd för ett bidrag kommer ha svårt att få det med en ärlig handläggare. En person som inte är godkänd för ett bidrag kommer alltid få det med en oärlig handläggare. Enligt en uppgift från September 2020 försvinner hela arton miljarder på grund av felaktiga utbetalningar. Detta är en summa som enbart kan uppstå om handläggarna är roten till problemet - antingen via otillräcklig utbildning eller via att de släpper förbi fall de inte borde.

Det är dock inte så konstigt att finansministern och Socialdemokraterna väljer att skylla allt detta på de sökande. Deras misslyckande att återställa en fungerande välfärd efter att Dan Eliasson våldförde sig på Försäkringskassan har inte gått omärkt förbi och att då lägga mer kontroller på de sökande stärker bilden om heroiska myndigheter som hellre låter en kriminell få pengar än att någon som behöver hjälp inte får den. Den bilden är inte och har aldrig varit sann annat än i Försäkringskassans självbild.


Den här hetsen att jaga fuskare har redan lockat fram personer som tycker att personer som söker hjälp av staten ska underkasta sig vad som helst. Det är mycket tydligt när man ser vad Försäkringskassan vill ha för befogenheter. Jag tycker det är talande att man anstränger sig för att få positivt lagstöd för att agera på det viset men varken vill försöka omstrukturera sin egen verksamhet eller ställa mer krav på de anställda att agera korrekt - eller för den delen utreda handläggares delaktighet i brottslighet?

Det är mycket talande att med tanke på hur mycket artiklar vi får om personer som åker fast för fusk så verkar vi aldrig få artiklar om handläggare som åker fast för att ha godkänt utbetalningar som uppenbarligen inte borde ha godkänts till att börja med. Varför får vi aldrig sådana artiklar? Är det för att myndigheten inte vill riskera den granskning som skulle bli resultatet?

Jag vill inte vara i situationen där jag behöver söka bidrag och det tror jag inte heller många i min sits vill vara. Jag vill ha ett jobb där jag kan trivas och utvecklas som människa. Men hur i helvete är det meningen om jag ska kunna lägga energi på att söka det om all min energi går åt till att bråka med Socialförvaltningen eller Försäkringskassan? Därför är en reform av nöden. Man blir inte friskare av att vara i den här situationen. Man "tvingas inte rycka upp sig" som en person en gång uttryckte sig om arbetslösa. Allt som händer är att man tvingas spendera tid och energi på något som borde vara en självklarhet för vårt samhälle.