lördag 10 april 2021

Minnen från ett badhus

När jag gick i åttan fick jag ett årskort som gällde på alla Stockholms simhallar av min mor. Jag vet inte varför jag fick det men jag tror det var min mors ständiga oro över att jag inte rörde mig tillräckligt, satt för mycket framför datorn eller på annat vis var hemma för mycket. Men jag fick det i alla fall och jag skulle vilja tro att hon fick valuta för de pengarna. Jag åkte och badade, ofta flera kvällar i veckan. Ibland redan på eftermiddagen men oftast efter en tidig middag. 

Jag åkte aldrig till Åkeshov som ligger närmast utan jag åkte till Eriksdalsbadet som ligger vid Skanstull; en restid på lite mer än fyrtio minuter från Blackeberg där jag bodde då. Det var inga problem, jag packade alltid ner en Harry Potter bok och hade jag batterier kunde jag lyssna på musik i min CD Freestyle. Musikvalet lämnade en del att önska. Ett samlingsalbum med Nordman samt Svenska Proggklassiker då jag ännu inte insett att min vän kunde bränna CD skivor åt mig med musik. 

Än idag förknippar jag flera av låtarna på listan med att åka hem en kall kväll med en klorluktande väska. Det förvånar mig än idag att CD-Freestylen aldrig blev stulen för jag hade aldrig lås till skåpet. Jag bara hivade in alla kläder i ett olåst skåp och de fick alltid vara ifred - utom första gången jag istället åkte till Husbybadet; då försvann Jackan. Att åka hem i Februari utan jacka var inte kul men alla värdesakerna hade legat i byxorna och de fanns kvar så tji fick dem.

Anledningen till att jag var villig att åka så långt hade och göra med Eriksdalsbadets äventyrsbad. De har vattenrutchkanan, strömtunnel, en liten utomhusbassäng och bubbelpool samt en allmän pool som dög fint för att simma fritt under vatten. Jag fick nog mer motion än vad jag anade av hur jag sprang omkring och simmade. Det var på den tiden min övervikt bara satt i mitt huvud.

Det var också första gången som jag träffade tjejer utanför skolan. Jag hade väl inte riktigt förstått att andra kunde se mig på ett annat sätt än mina skolkamrater och blev därför mycket förvånad första gången som jag faktiskt pratade med tjejer som jag annat nöjt mig med att titta på. Första gången jag blev tilltalad lyckades jag hålla huvudet tillräckligt kallt för att inte skrämma iväg dem direkt och det visade sig vara två vänner som gick i simträning. 

Eftersom ingen av oss visste något som helst om relationer fick jag två SMS redan nästa dag om jag ville bli ihop. Jag svarade Ja och det visade sig att jag tackat ja till att bli ihop med den blygare av dem; inte för att det spelade roll. De hade skickat varsitt. Jag träffade dem några gånger men min blyghet gjorde det svårt att faktiskt föra någon slags meningsfull konversation. Det blev mest att sitta i pinsam tystnad på det sätt tonåringar ofta gör.

Till slut så kom farsen till sitt slut då den andra tjejen övertalade att det i själva verket borde vara hon som var ihop med mig och jag sade att det lät väl bra om hennes vän var med på det. Det var hon inte och de valde sin vänskap över mig. Mycket klokt val får jag väl ändå säga. 

Andra tjejen jag träffade på det viset var en minst lika konstig historia. Hon hade tagit tag i mig för att låtsas vara i mitt sällskap när en badvakt närmade sig. Det visade sig att hon brukade planka in och badvakten visste mycket väl om det. Jag pratade betydligt mer med henne, främst för att hon var så pass social men också för att det var enklare att connecta med en än med två. I alla fall rann det hela ut i sanden. Hon var inte riktigt min typ och jag var inte hennes. Det var trevligt så länge det varade.

En fredagskväll åkte jag från Eriksdal sent. Jag hade åkt därifrån runt niotiden på kvällen vilket i sig inte var ovanligt men tunnelbanan stannade vid Fridhemsplan och jag var tvungen att ta blå linjen till Sundbyberg och sedan buss för att komma hem. Inte förvånande var min mor rosenrasande över att jag kom hem så sent men jag mindes mig vara relativt obrydd. Tyckte inte det var mitt fel att tunnelbanan gått sönder och att jag varit tvungen att ta en annan väg hem.

Jag kommer inte ihåg varför jag slutade bada på det viset men jag tror det hade och göra dels med sommaren (då gick jag ner till Ängbybadet istället om kvällarna, en annan tradition jag saknar) och dels att jag började i ny skola. Trots att skolan låg på söder så översatte sig inte det till att jag åkte och badade efter skolan vilket jag finner underligt. Det kan varit så enkelt att kortet löpt ut. Det kan varit så att jag inte kände samma behov av att komma iväg från hemmet då jag hade andra anledningar att lämna huset. Men jag ska inte ljuga. Jag saknar känslan av att bara vara ett barn på ett äventyrsbad.

Inga kommentarer: