tisdag 6 juli 2021

Minnen av World of Warcraft

 Jag spelade inte så mycket World of Warcraft när det kom ut. Jag fick upp en Priest till lvl 40 men fastnade aldrig riktigt för spelet som sådant. Jag spelade också en kort vända när The Burning Crusade kom ut men fastnade inte då heller. Tredje gången gillt när jag slutade gymnasiet och en klasskamrat ville att jag skulle börja igen fast på hans server och jag tänkte det kunde väl vara kul. Så jag rollade en Blood Elf Mage och fick en smäll på fingrarna; det skulle han köra så jag fick rolla något annat. Intressant med tanke på att vi aldrig mig veterligen spelade tillsammans.

I alla fall skaffade jag en Troll Warrior som jag döpte till Ganjola och började glatt fara omkring i Azeroth för att försöka komma upp i level. Snart nog rekryterades jag till en rollspelsguild vid namn Thunderwolfs och det var här jag verkligen fastnade och insåg att jag nog ville fortsätta. Så det gjorde jag och mötte en massa fantastiska människor på vägen. Malko som jag blygt hälsade på under en E-sportturnering i Globen när hon var där för Blizzards räkning. Kasa som jag hängde med i London en helg. Aital som jag blev kär i och trodde det var besvarat när hon åkte till Sverige i två veckor för att träffa mig. De båda blodalverna vars riktiga bröllop jag blev inbjuden till och som jag åkte till Norge för att delta på trots att jag bara träffat dem en gång tidigare.

När dessa bekantskaper föll bort så föll också mitt intresse för att spela dagligen bort. Guilden upplöstes, jag flyttade omkring mellan en massa olika guilds under Wrath of the Lich King och tyckte mig inte vara hemma i någon av dem. Så när Cataclysm kom ut spelade jag betydligt mindre. Det var inte lika viktigt att skapa de sociala banden som krävdes för att du skulle komma någonvart och att raida i guild lockade inte. Inte heller PVP. Rollspelandet försvann alltmer till den grad att jag en gång fick 1000 guld skickat till mig för att jag spontant rollspelade på Dalarans gator under Legion.

Det är fashinerande att jag trots det än idag har ett WoW konto och en aktiv prenumeration. Jag tycker Shadowlands historia är på tok för abstrakt och spelmekanikerna för fokuserade på omedelbara resultat. Kanske det som lockade mig tillbaka till The Burning Crusade Classic? Vetskapen att om man i det spelet är kraftfull så har man antagligen arbetat sig till det, inte fått bra utrustning genom att enbart fortsätta i spelets historia. Intressant nog ledde det också till ett annat beslut. Att ge mina karaktärer mer tid. Jag har alltid spelat flera stycken men det är nog slut med det. Jag kommer spela en Horde, en Alliance och en TBC Classic. Det blir mindre tid att göra om sådant man redan gjort åtminstone.

fredag 28 maj 2021

Det är bara till för att jaga gängkriminella / terrorister

Välkomna till vad jag övervägde att lakoniskt döpa till "Personlig Integritet vs Övervakning 101" då jag tycker att debatten inom dessa områden på senare tid har återgått till en mer grundläggande nivå än vad den tidigare befunnit sig på. En del har dessvärre med att göra med att Piratpartiet inte längre är vad det en gång var, en annan har med att samhällsklimatet ser annorlunda ut. Det vanligaste argumentet kan ni hitta i titeln och det låter ju bra. Vem vill inte att vi ska jaga gäng och terrorister menar jag?

Det finns mycket få människor som inte vill jaga dessa grupper och i ärlighetens namn brukar du inte hitta någon av grupperna ovan i samhällsdebatten även om man ibland anklagas för att sympatisera med dem eller att vara en del av dem.


Tweeten ovan gäller uttalande av Mikael Damberg om att man ska plocka värdesaker av de gängkriminella som sedan ska redovisa hur de har fått tag av dem, ett förfarande som redan idag är vanligt när bland annat Skatteverket medverkar vid bilkontroller och hittar personer som har skulder. Själva åtgärden är rent fysisk och sker i specifika fall. Så varför argumenterar då personer emot en insats som faktiskt kan göra det mindre attraktivt för kriminella att skylta med statussymboler?

Läser man i tråden så inser man fort att folk argumenterar inte lika mycket emot förslaget som att de är oroliga för vad som händer om de själva ombeds redovisa hur de fick tag i något värdefullt. Och visst, även om det vore lätt för mig att hitta kvitton för min kamerautrustning så finns ändå oron där; vad händer om Polisen ifråga väljer att inte se dem eller inte lyssna och ändå tar min egendom ifrån mig med stöd av deras doktrin? Det spelar ingen roll om det är tjänstefel; där och då hade jag ändå förlorat min kamera. Det finns också starka bevis för att poliser kan ha incitament att beslagta vissa saker.

Det är den oron som inte stillas av att en twitterpolis frågar om man är Gängkriminell för att definitionen ägs inte av dig; den ägs av myndigheten som gör insatsen. Man kan lika gärna argumentera att poliserna som stjäl beslagtagna föremål är ett gäng som agerar kriminellt ergo gängkriminella. Det är den här ändamålsglidningen som skapar oron och för att se hur samma argument har använts tidigare behöver vi bara titta på det fullständiga vrak som är Datalagringsdirektivet.

Datalagringsdirektivet infördes av EU under 2006 och är avsett att tvinga internetoperatörer att spara trafikdata från sex månader till två år. Sverige var ett av länderna som argumenterade för lagen för att underlätta kampen mot internationell terrorism och grov brottslighet. Utan att gå in på hela dess historia var direktivet kontroversiellt och ansågs mycket kränkande för den personliga integriteten av EUs utskott för fri och medborgerliga rättigheter. Flera riksdagspartier lyckades driva igenom en bordläggning av lagens införande i Sverige vilket sköt upp införandet men lagen skrevs ändå in i Svensk Lag 2012.

2014 kom EU Domstolen med en dom som en gång för alla avgjorde att Datalagringsdirektivet inte var förenligt med EUs rättighetsstadga och därför inte kan användas som grund för lagförslag inom unionen. Sverige tillsatte en utredning som bara efter någon månad kom fram till att vår lagstiftning som trots att det är en av de striktare varianterna i unionen inte bröt mot EUs regler. och tvingade därefter Internetleverantörer att återigen börja datalagra material. Post och Telestyrelsen försökte dessutom bötfälla leverantören Bahnhof för att de vägrade lämna ut uppgifter men detta inhiberades av förvaltningsrätten.

Bahnhof svarade med att 2016 släppa statistik för att visa vad för slags brott som Polisen försökte lösa med hjälp av direktivet och svaret visade sig föga förvånande inte handla alls om terrorism eller gängkriminalitet utan det enskilt vanligaste brottet man bad om uppgifter om handlade om fildelning med dubbelt så många uppgifter om fildelningsfall begärda som nästa brott i listan.

Datalagringsdirektivet fyller också en funktion i de organiserade ligor (eller som de själva kallar sig juristbyråer) som rutinmässigt begär ut trafikdata från olika Internetleverantörer med avsikt att skicka utpressningsbrev till svenska medborgare, ett förfarande som under förra året ledde till åtal för huvudmännen i Danmark för grovt bedrägeri. Av någon anledning verkar svenska myndigheter inte lika oroade över att verka mot denna grova kriminalitet utan låter verksamheten fortgå ostört utan att skydda de nära 190 000 svenskar vars personuppgifter föll i ligornas händer 2020.

Om ni vänder er emot att jag kallar verksamheten kriminell kan jag bara säga att då de aldrig gör allvar med sina stämningshot utan bara vill skrämma folk till att betala så är det omöjligt att skilja från ett mer traditionellt utpressningsförsök. Faktum är att ingen verkar utreda hur många andra aktörer som kanske skickar ut liknande brev och litar på att mottagaren bara betalar, verksamhet som i sådana fall vore uppenbart brottslig.

Så vad hände egentligen med datalagringsdirektivet, lagen som EU Domstolen tyckte "ej anses vara motiverat i ett demokratisk samhälle"? Den är fortfarande i bruk idag. Kammarrätten upphävde visserligen datalagringen 2017 men efter mindre ändringar i lagen började Post och Telestyrelsen återigen kräva att datalagring skulle ske från 1 Oktober 2019.

Datalagringsdirektivet och all den röra kring det är ett bra exempel på varför förslag om nya befogenheter eller övervakning bemöts med misstro och rädsla för att man själv ska bli ett mål för den. När en lag är på plats verkar det vara betydligt mer bekvämt att använda den för betydligt mer än vad man ursprungligen avsett och det verkar de som talar för nya lagar sällan hålla i åtanke. Även om vi litar på att alla som förespråkar dessa lagar gör det med en god intention så kan vi inte alltid intyga det för de som skall använda den i praktiken.

För det är nu vi kommer till det viktiga. Det finns inget intresse från rättsvårdande myndigheters sida att städa upp röran när saker blir fel. Istället för att ta fram en mopp och få bort det ruttna ägget från golvet så låter man det ligga där och emellanåt få sällskap av andra snedsteg som man verkar tycka gör sitt jobb. Motstånd mot dessa lagar ligger bisarrt nog hos organisationer och privatpersoner då det politiska intresset att göra något åt dem är begränsat. Det blir lätt så när lagens förespråkare kan dominera debatten genom de enkla och populistiska slagorden vars svar ofta kräver nyans.

måndag 17 maj 2021

Det är lätt att få bidrag i Sverige

Jag ber inte om ursäkt för titeln. Det är clickbait och det gör sitt jobb. Men det är också ett av två påståenden som vi ska titta lite närmare på idag. Det andra påståendet är att fusket med bidrag är utbrett och att staten förlorar miljarder varje år på gangsters som suger åt sig välfärdens pengar.

Innan vi börjar med själva huvudämnet i artikeln vill jag sammanfatta min situation så ni vet lite om min bakgrund. Efter en stormig tid i gymnasiet gick jag ett LSS Program för att lära mig ett yrke. Resvägen - två timmar enkel resa varje vardag - tog knäcken på mig och jag satt hemma i två år. Efter det försökte jag arbeta som frilansfotograf vilket gick sådär men inget som folk tar vidare hänsyn till på CVt. 2016 gav jag upp och fick via Arbetsförmedlingen praktik på Greenpeace som övergick i anställning. 2019 upphörde den anställningen pga mobbing jag utsattes för av mina nya chefer.

Att söka nytt arbete gick dåligt. Även om jag kallades på många intervjuer så var det mina mobbare som gav mig referenser vilka givetvis inte var positiva och efterhand började jag kallas till allt färre intervjuer - alltifrån en eller två i veckan till som högst en i månaden och slutligen bortsorterad efter telefonsamtal eller ens innan dess.

Under hela den här tiden hade jag inte medel att klara min egen försörjning. Akassan var på drygt fyratusen per månad vilket sedan den tagit slut och jag numera lever på Aktivitetsstöd ökat till mellan åtta och niotusen per månad. Bara min hyra är på sjutusen. Jag har försökt flytta till en hyresrätt men allmännyttan tycker inte jag lever upp till kravet. Min familj betalar min hyra, jag betalar det andra.

Som ni kanske förstår så har jag sökt bidrag. Det första jag sökte var sjukersättning för den 25% jag har permanent nedsatt arbetsförmåga. På grund av min diagnos kommer jag nog aldrig kunna jobba heltid under ens kortare perioder utan att det drabbar mig negativt. Försäkringskassan vägrade med hänvisning att jobb som kunde ta detta i beaktande fanns. Visst, det kallas deltidsjobb och det vore ju strålande om jag faktiskt fick något av dem jag sökt men det har jag inte.

Jag har i flera omgångar sökt Försörjningsstöd av Lidingö Stad. Detta har nekats gång på gång trots att jag har personer som hjälper mig skicka in ansökningarna så att de ska vara korrekta. Avslagen har varit i det närmaste absurda där "jag inte bidragit till utredningen" trots att jag skickat in exakt den uppgift de begärde och "inte ansetts stått till arbetsmarknadens förfogande" trots att jag sökt de tjugo jobb per månad som de kräver. Det senare är mycket frustrerande att höra, dels för att Arbetsförmedlingen är nöjd med min insats och dels för att de anser att bara för att jag inte sökt jobb en specifik dag så har jag den dagen inte stått till arbetsmarknadens förfogande vilket är galenskap; jag söker det nödvändiga antalet jobb och dessutom jobb jag har en chans att få. Men jag får dem inte och jag får inte försörjningsstöd heller.

För att sammanfatta min situation: Utan min familj hade jag varit bostadslös vid det här laget.

Så efter den deprimerande introduktionen där du säkerligen undrade NÄR jag skulle komma till saken så har vi således ett bra empiriskt bevis för att de som behöver hjälp inte får den. Artiklar som beskriver indragen assistans, hur personer nekas bidrag de uppenbarligen borde ha rätt till och motsvarande är vanliga i media. Lika vanliga är artiklar om hur personer fuskar sig till bidrag, hur mycket som försvinner och hur personer i rullstol helt plötsligt börjat att gå igen. Polisen varnar för att kriminella nätverk har infiltrerat myndigheter för att göra processen lättare för dem.

Dessa två påståenden tolkas ofta som de behöver stå i motsats. Men vad händer om vi antar att båda två påståendena är korrekta? Att det både är svårt att få hjälp men fusket är vitt utbrett?

I sådana fall riktas alla kontrollåtgärder åt fel håll. Om en person får bidrag de inte är berättigade till så kommer detta inte hjälpas med mer kontroller eller tester eller att kraven ändras. Gör man allt detta så kommer det bara att drabba personer som genuint behöver hjälp. Istället bör fokus flyttas och de som bör vara föremål för kontroller vara handläggarna. Om båda påståendena är sanna - och det finns tillräckligt med bevisning för att så antagligen är fallet - så är det den bästa lösningen.

Det är enbart logiskt. En person som inte är godkänd för ett bidrag kommer ha svårt att få det med en ärlig handläggare. En person som inte är godkänd för ett bidrag kommer alltid få det med en oärlig handläggare. Enligt en uppgift från September 2020 försvinner hela arton miljarder på grund av felaktiga utbetalningar. Detta är en summa som enbart kan uppstå om handläggarna är roten till problemet - antingen via otillräcklig utbildning eller via att de släpper förbi fall de inte borde.

Det är dock inte så konstigt att finansministern och Socialdemokraterna väljer att skylla allt detta på de sökande. Deras misslyckande att återställa en fungerande välfärd efter att Dan Eliasson våldförde sig på Försäkringskassan har inte gått omärkt förbi och att då lägga mer kontroller på de sökande stärker bilden om heroiska myndigheter som hellre låter en kriminell få pengar än att någon som behöver hjälp inte får den. Den bilden är inte och har aldrig varit sann annat än i Försäkringskassans självbild.


Den här hetsen att jaga fuskare har redan lockat fram personer som tycker att personer som söker hjälp av staten ska underkasta sig vad som helst. Det är mycket tydligt när man ser vad Försäkringskassan vill ha för befogenheter. Jag tycker det är talande att man anstränger sig för att få positivt lagstöd för att agera på det viset men varken vill försöka omstrukturera sin egen verksamhet eller ställa mer krav på de anställda att agera korrekt - eller för den delen utreda handläggares delaktighet i brottslighet?

Det är mycket talande att med tanke på hur mycket artiklar vi får om personer som åker fast för fusk så verkar vi aldrig få artiklar om handläggare som åker fast för att ha godkänt utbetalningar som uppenbarligen inte borde ha godkänts till att börja med. Varför får vi aldrig sådana artiklar? Är det för att myndigheten inte vill riskera den granskning som skulle bli resultatet?

Jag vill inte vara i situationen där jag behöver söka bidrag och det tror jag inte heller många i min sits vill vara. Jag vill ha ett jobb där jag kan trivas och utvecklas som människa. Men hur i helvete är det meningen om jag ska kunna lägga energi på att söka det om all min energi går åt till att bråka med Socialförvaltningen eller Försäkringskassan? Därför är en reform av nöden. Man blir inte friskare av att vara i den här situationen. Man "tvingas inte rycka upp sig" som en person en gång uttryckte sig om arbetslösa. Allt som händer är att man tvingas spendera tid och energi på något som borde vara en självklarhet för vårt samhälle.

fredag 23 april 2021

Minnen från Frösunda

 För att ha varit min mammas arbetsplats så har Frösunda spelat en förvånasvärt stor roll i mitt liv. Det började väl ganska enkelt med att man åkte förbi kontoret på Södermalm där hon arbetade. Det började någon gång när jag gick i fjärde klass vilket kanske säger er något om hur länge min mor varit i branchen för Personlig Assistans. I alla händelser fanns det Internet där och det hände att jag satt och surfade planlöst när min mamma vid enstaka tillfällen behövde åka in på helgen.

Som om inte det vore nog så hade företaget dessutom snygga och bekväma profilkläder, framför allt t-shirtsen som bars väldigt ofta under framför allt sexan och sjuan. Det ledde dessutom till att jag fick Frösunda som ett informellt smeknamn. Jag har aldrig förstått om det var retsamt eller ej men jag måste någonstans tro att det inte var det men jag kommer mycket tydligt ihåg ett tillfälle då det ropades då jag hade avslutat en sång på ungdomsgårdens karaoke och det var något jag ansågs vara bra på; jag vann flera tävlingar (med Eternal Flame och Eye of the Tiger) och ombads vara i juryn när Brommas ungdomsgårdar skulle hålla mästerskap. Med tanke på att min syster har nominerats som Björkans deltagare så var det lika bra att jag hade blivit dubbelbokad med konfirmandhelg och inte kunde delta.

Men nu skulle det handla om Frösunda. Jag besökte som sagt min mor på jobbet ibland och vid ett tillfälle följde jag med till ett evenemang där Frösundas klienter under en viss ålder fick ha trevligt en dag. Alltifrån att Martin Melin med Polisbil dök upp och andra liknande aktiviteter. De hade dessutom ett gratis lotteri med för tiden fina priser och jag som "bara" hade Asperger och dessutom son till en av bolagets anställda vann högsta priset - en CD Freestyle vilket inte var något att fnysa åt. Min mor har senare berättat att hon skämdes och eg ångrade att hon låtit mig ställa upp, det hade varit snyggare om någon av klienterna vunnit och det får jag nog hålla med om. Sedan jag fick den freestylen så har jag dessutom haft mycket svårt att gå ut utan att ha musik i öronen.

Det sista jag kan säga om Frösunda är både muntert och sorgligt. Även om min mor vid den tiden hade bytt till ett annat bolag så hade hon koll på Frösunda och det var så jag hamnade på Skepptuna Greenteam hösten efter studenten för att lära mig ett yrke. Såhär i efterhand önskar jag att jag hade studerat vidare eller skaffat ett annat jobb men jag sökte inte ens några. Dumt av mig. I alla händelser, den långa historien om Skepptuna kan ni läsa här men den korta historien är att jag inte orkade med resvägen. När jag till slut flippade, utbränd av att inte ha ett socialt liv så fick jag skäll av min handläggare på kommunen att jag inte försökt tillräckligt, Frösunda hade nämnligen hittat på att jag var olämplig för att förklara varför jag slutade så plötsligt.

Och det muntra? Några år senare köptes bolaget min mor jobbade på av Frösunda och en av verksamheterna hon blev chef för var Greenteam. Jag ska inte ljuga, jag önskar jag hade kvar en av tröjorna. På sätt och vis har mammas jobb i det här fallet skapat lika bra minnen och intressanta historier som de gånger jag följde med pappa i lastbilen på Bilspedition. Men det är ett annat minne.

lördag 10 april 2021

Minnen från ett badhus

När jag gick i åttan fick jag ett årskort som gällde på alla Stockholms simhallar av min mor. Jag vet inte varför jag fick det men jag tror det var min mors ständiga oro över att jag inte rörde mig tillräckligt, satt för mycket framför datorn eller på annat vis var hemma för mycket. Men jag fick det i alla fall och jag skulle vilja tro att hon fick valuta för de pengarna. Jag åkte och badade, ofta flera kvällar i veckan. Ibland redan på eftermiddagen men oftast efter en tidig middag. 

Jag åkte aldrig till Åkeshov som ligger närmast utan jag åkte till Eriksdalsbadet som ligger vid Skanstull; en restid på lite mer än fyrtio minuter från Blackeberg där jag bodde då. Det var inga problem, jag packade alltid ner en Harry Potter bok och hade jag batterier kunde jag lyssna på musik i min CD Freestyle. Musikvalet lämnade en del att önska. Ett samlingsalbum med Nordman samt Svenska Proggklassiker då jag ännu inte insett att min vän kunde bränna CD skivor åt mig med musik. 

Än idag förknippar jag flera av låtarna på listan med att åka hem en kall kväll med en klorluktande väska. Det förvånar mig än idag att CD-Freestylen aldrig blev stulen för jag hade aldrig lås till skåpet. Jag bara hivade in alla kläder i ett olåst skåp och de fick alltid vara ifred - utom första gången jag istället åkte till Husbybadet; då försvann Jackan. Att åka hem i Februari utan jacka var inte kul men alla värdesakerna hade legat i byxorna och de fanns kvar så tji fick dem.

Anledningen till att jag var villig att åka så långt hade och göra med Eriksdalsbadets äventyrsbad. De har vattenrutchkanan, strömtunnel, en liten utomhusbassäng och bubbelpool samt en allmän pool som dög fint för att simma fritt under vatten. Jag fick nog mer motion än vad jag anade av hur jag sprang omkring och simmade. Det var på den tiden min övervikt bara satt i mitt huvud.

Det var också första gången som jag träffade tjejer utanför skolan. Jag hade väl inte riktigt förstått att andra kunde se mig på ett annat sätt än mina skolkamrater och blev därför mycket förvånad första gången som jag faktiskt pratade med tjejer som jag annat nöjt mig med att titta på. Första gången jag blev tilltalad lyckades jag hålla huvudet tillräckligt kallt för att inte skrämma iväg dem direkt och det visade sig vara två vänner som gick i simträning. 

Eftersom ingen av oss visste något som helst om relationer fick jag två SMS redan nästa dag om jag ville bli ihop. Jag svarade Ja och det visade sig att jag tackat ja till att bli ihop med den blygare av dem; inte för att det spelade roll. De hade skickat varsitt. Jag träffade dem några gånger men min blyghet gjorde det svårt att faktiskt föra någon slags meningsfull konversation. Det blev mest att sitta i pinsam tystnad på det sätt tonåringar ofta gör.

Till slut så kom farsen till sitt slut då den andra tjejen övertalade att det i själva verket borde vara hon som var ihop med mig och jag sade att det lät väl bra om hennes vän var med på det. Det var hon inte och de valde sin vänskap över mig. Mycket klokt val får jag väl ändå säga. 

Andra tjejen jag träffade på det viset var en minst lika konstig historia. Hon hade tagit tag i mig för att låtsas vara i mitt sällskap när en badvakt närmade sig. Det visade sig att hon brukade planka in och badvakten visste mycket väl om det. Jag pratade betydligt mer med henne, främst för att hon var så pass social men också för att det var enklare att connecta med en än med två. I alla fall rann det hela ut i sanden. Hon var inte riktigt min typ och jag var inte hennes. Det var trevligt så länge det varade.

En fredagskväll åkte jag från Eriksdal sent. Jag hade åkt därifrån runt niotiden på kvällen vilket i sig inte var ovanligt men tunnelbanan stannade vid Fridhemsplan och jag var tvungen att ta blå linjen till Sundbyberg och sedan buss för att komma hem. Inte förvånande var min mor rosenrasande över att jag kom hem så sent men jag mindes mig vara relativt obrydd. Tyckte inte det var mitt fel att tunnelbanan gått sönder och att jag varit tvungen att ta en annan väg hem.

Jag kommer inte ihåg varför jag slutade bada på det viset men jag tror det hade och göra dels med sommaren (då gick jag ner till Ängbybadet istället om kvällarna, en annan tradition jag saknar) och dels att jag började i ny skola. Trots att skolan låg på söder så översatte sig inte det till att jag åkte och badade efter skolan vilket jag finner underligt. Det kan varit så enkelt att kortet löpt ut. Det kan varit så att jag inte kände samma behov av att komma iväg från hemmet då jag hade andra anledningar att lämna huset. Men jag ska inte ljuga. Jag saknar känslan av att bara vara ett barn på ett äventyrsbad.

måndag 29 mars 2021

Kära rekryterare

Kära Rekryterare!

Tack för att du har valt att klicka på just detta blogginlägg och vill gemensamt med alla andra som läser detta inlägg vara en del av blogginläggets framgång. Vi som läser det här blogginlägget ser oss ofta som en familj och vi delar givetvis bloggens värden. Vi är inte här för av den enkla anledningen att läsa bloggen utan vi är här för att det är vår dröm och vår livsstil att läsa bloggen. Det är helt enkelt kulmen på en lång och trogen karriär där drömmen om att läsa bloggen började under utbildningens tidigare år.

Det är så ni låter. Hemskt eller hur? Om ni öht lyckades ta er förbi det stycket utan att le igenkännande så behöver ni antagligen arbeta lite på er självkännedom men i ärlighetens namn tror jag bättre om er. Jag tror att ni vet exakt hur ni låter och att ni hånar de vanligaste klichéerna i ert yrke precis som vi alla andra gör det i de fält där vi själva är kunniga. Men jag är rädd att jag ändå vill fylla ett blogginlägg med lite tips. Många av dem är i själva verket inte tips, jag tänker inte låtsas som att jag kan sköta ditt jobb för det kan jag inte; då skulle jag söka det. Blogginlägget är i själva verket ventilering på två års frustration så ha lite tålamod med mig och läs till slutet. Ni kommer förhoppningsvis lära er något av det.

För det första, skicka inte era refuseringsbrev på måndagar. Det här kan låta konstigt; det är ju den perfekta tiden att kontra måndagskänslan med att beta av högen med ansökningar. Men alla gör det. Och eftersom vi lever i den förbannade tiden där allt är kopplat till e-post så innebär er flaggning i systemet att jag som sökt många arbeten har lärt mig att hata måndagsförmiddagar med en passion som överstiger varje anställd persons. Jag får majoriteten av mina refuseringsbrev på måndagar. Så sprid ut plågorna istället. Det känns betydligt bättre att få ett eller två om dagen istället för femton på en förmiddag.



För det andra så kan ni lägga ner med det här konstiga oskicket ni har att tro att folk drömmer om att arbeta på er arbetsplats. Att vi ska motivera hur mycket vi drömt om att sälja abonnemang till Viasat och hur mycket vi tror att det kommer boosta vår karriär eller att vi alltid hoppats på att få sitta på en tråkig myndighet och hantera postgången dagarna i ända. Ledsen, men så gärna vill vi inte jobba hos er. Vi kan tänkas gilla jobbet när vi väl är där och efter några månader har vi säkert positiva saker att säga om det men att få oss att smöra för er innan vi ens träffat någon av er leder bara till att all vilja att jobba för er försvinner. Är ni villiga att betala lön för jobbet är jag villig att utföra det. Det är grunden till majoriteten av alla anställda i hela Sverige och den grund som samhället just nu vilar. Det finns givetvis undantag till den här regeln men i de fallen kan vi uttrycka det i vårt personliga brev.

För det tredje så kan vi väl diskutera det här med att söka jobb är som att ha ett förhållande. Det är alltid enklare om du redan har ett och ibland finns det folk som tycker man skall vara otrogen. Precis som jag alltid blir flirtad med mest när jag har partner så är det enklast för mig att söka jobb när jag hade eller direkt efter jag haft ett jobb. Sommaren 2019 gick jag på massor av intervjuer och anledningen till att jag inte fick jobben skyller jag faktiskt inte på er för. Jag förstår att ni vill ha referenser. Det skulle jag också vilja. Men jag skyller på er för att jag inte längre får komma på intervjuer; framför allt inte då jag nu faktiskt fixat mina referenser genom obetald praktik. Så ge de långtidsarbetslösa som söker jobb hos er en chans. Gudarna skall veta att vi behöver all hjälp vi kan få och den hjälpen får vi inte av Arbetsförmedlingen och att kalla oss på intervju är ett bra sätt både för er att möta en person ni kanske annars inte hade träffat och för oss att öva på även den aspekten.

För det fjärde. Om ni efterfrågar en specifik förmåga på ert kontor så skulle jag faktiskt vilja be att ni tar hänsyn till anställda som har den förmågan. Att ni väljer att bortse från något som ni vet att ni har ett behov av är inte bara dåligt för er egen organisation, ni riskerar också att den kompetens ni identifierat behövs på kontoret saknas. Så om ni skriver ner i ansökan att något är ett krav eller meriterande, följ den listan. Som en person som faktiskt inte söker alla jobb jag ser utan försöker hitta dem som vore en bra matchning så är det underligt när man inte får ett jobb trots att man uppfyller det som är meriterande. Extra besynnerligt blir det om man vet att man ensam räckte upp handen på Gruppintervjun och dessutom kan styrka det men ändå inte fick jobbet trots att man uppfyllde alla de andra kraven. Och det leder mig givetvis till nästa ämne.

För det femte. Om ni skall ha gruppintervjuer, se till att de är väl kontrollerade. Jag har varit på bra gruppintervjuer där det hela blev ett givande samtal om vilken syn man hade på arbetsrollen och jag har varit på dåliga där folk i princip försökte bräcka och trumfa varandra och det blev nästan som en dålig dokusåpa om vem som skulle ha jobbet. Jag har inte energi till det och hur ni kan sitta igenom det frångår mitt förstånd. Så antingen gör det rätt eller gör det inte alls. Jag är där för att jag som arbetssökande vill veta om arbetsplatsen, inte lyssna på bråkande medsökande.

För det sjätte. Jag kan förstå om ni har onlinetest som går ut på att man skall svara på påståenden eller motsvarande men om ni kräver att jag ska göra ett helt jäkla IQ test för att söka en enkel roll så är risken stor att jag förbiser er som arbetsgivare. Jag menar, dels tar testet tid och dels förstår jag inte vad min förmåga att se olika former har för bäring på ett arbete där jag inte ska syssla med det. Ska ni bemöda er med att ha ett jäkla test med så får ni motivera varför. Förklaringen att "vi vill veta hur du tänker" är bara obehaglig, framför allt om ni i samma veva vill ha mitt personnummer.

För det sjunde. Vart personen har jobbat tidigare är inte alltid något som berättar något om personen. Jag fick inte ett jobb för några veckor sedan därför att chefen ifråga inte trodde "en vegan skulle passa bra på kontoret". Jag ställde mig frågande till detta; jag äter kött dagligen. Chefen förklarade att det var det intrycket som Greenpeace gav på CV:et. Den fördomen uteslöt mig från jobbet trots att jag varken är vegan eller har speciellt mycket positivt säga om just den tidigare arbetsgivaren.

På samma sätt tackade jag nej till Samhall efter att ha å det bestämdaste rekommenderats att aldrig jobba för dem av flera olika skäl. Det ena skälet är för att jag gjort efterforskningar och funnit att de inte behandlar sina anställda väl samt att de ignorerar de speciella behov som folk som jobbar där ofta har vilket leder till att de ofta knuffar folk rakt över stupet in i sjukskrivning, utbrändhet och självmord. Dels så är det för att flera rekryterare oberoende av varandra sagt att de anställer inte någon som har Samhall på sitt CV. Det var ju trevligt att veta att de som en gång tvingats dit av arbetsförmedlingen inte har någon väg ut annat än om de skulle odla personliga kontakter.

Så. Det var allt jag hade att säga till dig kära rekryterare. Jag hoppas att den här texten får dig att ha lite mer eftertanke i ditt arbete, att inse att de informella kraven som nästan alla arbetsgivare har begränsar ert urval till den grad att ni inte längre ser vilka som är bäst lämpade; bara de som bäst fyller den mall ni försöker fylla och att era annonser behöver vara tydliga och att det som skrivs i dem ska följas upp i arbetsintervjun. Det var allt jag hade för den här gången. Ni får se mitt personliga brev igen i morgon eller om ni behöver påminnas kan ni alltid klicka på fliken uppe i menyn.

Tack på förhand.