fredag 28 maj 2021

Det är bara till för att jaga gängkriminella / terrorister

Välkomna till vad jag övervägde att lakoniskt döpa till "Personlig Integritet vs Övervakning 101" då jag tycker att debatten inom dessa områden på senare tid har återgått till en mer grundläggande nivå än vad den tidigare befunnit sig på. En del har dessvärre med att göra med att Piratpartiet inte längre är vad det en gång var, en annan har med att samhällsklimatet ser annorlunda ut. Det vanligaste argumentet kan ni hitta i titeln och det låter ju bra. Vem vill inte att vi ska jaga gäng och terrorister menar jag?

Det finns mycket få människor som inte vill jaga dessa grupper och i ärlighetens namn brukar du inte hitta någon av grupperna ovan i samhällsdebatten även om man ibland anklagas för att sympatisera med dem eller att vara en del av dem.


Tweeten ovan gäller uttalande av Mikael Damberg om att man ska plocka värdesaker av de gängkriminella som sedan ska redovisa hur de har fått tag av dem, ett förfarande som redan idag är vanligt när bland annat Skatteverket medverkar vid bilkontroller och hittar personer som har skulder. Själva åtgärden är rent fysisk och sker i specifika fall. Så varför argumenterar då personer emot en insats som faktiskt kan göra det mindre attraktivt för kriminella att skylta med statussymboler?

Läser man i tråden så inser man fort att folk argumenterar inte lika mycket emot förslaget som att de är oroliga för vad som händer om de själva ombeds redovisa hur de fick tag i något värdefullt. Och visst, även om det vore lätt för mig att hitta kvitton för min kamerautrustning så finns ändå oron där; vad händer om Polisen ifråga väljer att inte se dem eller inte lyssna och ändå tar min egendom ifrån mig med stöd av deras doktrin? Det spelar ingen roll om det är tjänstefel; där och då hade jag ändå förlorat min kamera. Det finns också starka bevis för att poliser kan ha incitament att beslagta vissa saker.

Det är den oron som inte stillas av att en twitterpolis frågar om man är Gängkriminell för att definitionen ägs inte av dig; den ägs av myndigheten som gör insatsen. Man kan lika gärna argumentera att poliserna som stjäl beslagtagna föremål är ett gäng som agerar kriminellt ergo gängkriminella. Det är den här ändamålsglidningen som skapar oron och för att se hur samma argument har använts tidigare behöver vi bara titta på det fullständiga vrak som är Datalagringsdirektivet.

Datalagringsdirektivet infördes av EU under 2006 och är avsett att tvinga internetoperatörer att spara trafikdata från sex månader till två år. Sverige var ett av länderna som argumenterade för lagen för att underlätta kampen mot internationell terrorism och grov brottslighet. Utan att gå in på hela dess historia var direktivet kontroversiellt och ansågs mycket kränkande för den personliga integriteten av EUs utskott för fri och medborgerliga rättigheter. Flera riksdagspartier lyckades driva igenom en bordläggning av lagens införande i Sverige vilket sköt upp införandet men lagen skrevs ändå in i Svensk Lag 2012.

2014 kom EU Domstolen med en dom som en gång för alla avgjorde att Datalagringsdirektivet inte var förenligt med EUs rättighetsstadga och därför inte kan användas som grund för lagförslag inom unionen. Sverige tillsatte en utredning som bara efter någon månad kom fram till att vår lagstiftning som trots att det är en av de striktare varianterna i unionen inte bröt mot EUs regler. och tvingade därefter Internetleverantörer att återigen börja datalagra material. Post och Telestyrelsen försökte dessutom bötfälla leverantören Bahnhof för att de vägrade lämna ut uppgifter men detta inhiberades av förvaltningsrätten.

Bahnhof svarade med att 2016 släppa statistik för att visa vad för slags brott som Polisen försökte lösa med hjälp av direktivet och svaret visade sig föga förvånande inte handla alls om terrorism eller gängkriminalitet utan det enskilt vanligaste brottet man bad om uppgifter om handlade om fildelning med dubbelt så många uppgifter om fildelningsfall begärda som nästa brott i listan.

Datalagringsdirektivet fyller också en funktion i de organiserade ligor (eller som de själva kallar sig juristbyråer) som rutinmässigt begär ut trafikdata från olika Internetleverantörer med avsikt att skicka utpressningsbrev till svenska medborgare, ett förfarande som under förra året ledde till åtal för huvudmännen i Danmark för grovt bedrägeri. Av någon anledning verkar svenska myndigheter inte lika oroade över att verka mot denna grova kriminalitet utan låter verksamheten fortgå ostört utan att skydda de nära 190 000 svenskar vars personuppgifter föll i ligornas händer 2020.

Om ni vänder er emot att jag kallar verksamheten kriminell kan jag bara säga att då de aldrig gör allvar med sina stämningshot utan bara vill skrämma folk till att betala så är det omöjligt att skilja från ett mer traditionellt utpressningsförsök. Faktum är att ingen verkar utreda hur många andra aktörer som kanske skickar ut liknande brev och litar på att mottagaren bara betalar, verksamhet som i sådana fall vore uppenbart brottslig.

Så vad hände egentligen med datalagringsdirektivet, lagen som EU Domstolen tyckte "ej anses vara motiverat i ett demokratisk samhälle"? Den är fortfarande i bruk idag. Kammarrätten upphävde visserligen datalagringen 2017 men efter mindre ändringar i lagen började Post och Telestyrelsen återigen kräva att datalagring skulle ske från 1 Oktober 2019.

Datalagringsdirektivet och all den röra kring det är ett bra exempel på varför förslag om nya befogenheter eller övervakning bemöts med misstro och rädsla för att man själv ska bli ett mål för den. När en lag är på plats verkar det vara betydligt mer bekvämt att använda den för betydligt mer än vad man ursprungligen avsett och det verkar de som talar för nya lagar sällan hålla i åtanke. Även om vi litar på att alla som förespråkar dessa lagar gör det med en god intention så kan vi inte alltid intyga det för de som skall använda den i praktiken.

För det är nu vi kommer till det viktiga. Det finns inget intresse från rättsvårdande myndigheters sida att städa upp röran när saker blir fel. Istället för att ta fram en mopp och få bort det ruttna ägget från golvet så låter man det ligga där och emellanåt få sällskap av andra snedsteg som man verkar tycka gör sitt jobb. Motstånd mot dessa lagar ligger bisarrt nog hos organisationer och privatpersoner då det politiska intresset att göra något åt dem är begränsat. Det blir lätt så när lagens förespråkare kan dominera debatten genom de enkla och populistiska slagorden vars svar ofta kräver nyans.

Inga kommentarer: