fredag 20 mars 2020

En Fredag i Mars

Det sannaste som har sagts om mig är att jag bara bloggar när jag mår dåligt. Det var sant då det sades, det är sant nu. Det är kanske väldigt sant nu. Jag vet inte varför jag har den här känslan att ventilera alla negativa känslor utåt men flödet i min text påverkas.

Det finns en del av mig som försöker säga att jag var lycklig för ett år sedan. Det stämmer inte. Faktum är att jag tror jag för exakt ett år sedan var i samma sinnestillstånd men jag hade inte samma möjligheter att tala om det då. Jag har inte talat om det sedan dess. Jag har varit rädd för att det ska skada mina chanser att få ett jobb. Det är jag fortfarande. Av den anledningen kommer jag bara  sammanfatta händelserna på min dåvarande arbetsplats i Mars och April 2019.

Jag hade ett jobb som jag trivdes bra med och som jag hade i ungefär två år. De sista två månaderna bytte vi chef; den fd vice-chefen blev min nya chef. Han och jag hade inte kommit överens tidigare och han hade något personligt emot mig. Han började en mobbningskampanj mot mig som generellt gick ut på att undanhålla nödvändig information och kritisera varenda handling jag gjorde. Det förstnämnda är allvarligt eftersom arbetsplatsen emottog arbetsmarknadsåtgärder för att underlätta specifikt den aspekten. När HR blev inblandade deltog dem i mobbningen.

Slutligen fick jag besked att jag skulle erbjudas tre månaders kontrakt (praxis var tolv) mot att jag accepterade krav som bland annat innehöll en formulering som kan översättas till att jag inte bara skulle göra mitt jobb utan även gilla alla instruktioner jag fick.  Anledningen till att den här frasen fanns med var att den främsta konfliktorsaken mellan mig och den här personen var att han ofta försökte få det att se ut att jag stod bakom opopulära eller kontroversiella beslut vilket jag aldrig gick med på utan alltid skrev ut anledningen till att beslutet genomfördes.

När det blev uppenbart för mina mobbare att jag inte hade för avsikt att självmant avsluta kontraktet utan öppet deklarerade för kollegorna att jag gjorde allt för att försöka hitta en kompromiss som skulle tillåta mig att jobba kvar drogs "erbjudandet" tillbaka och kontraktet löpte helt enkelt ut.

Det har tagit mig en rätt lång tid att inse hur det här har drabbat mig personligen. I början var jag nog mest lättad mer än något annat. Med slutlön och flera intervjuer inbokade tänkte jag att det inte skulle vara några problem alls att ta sig vidare i livet. Men jag slutade som ständig tvåa på de flesta av mina intervjuer; antagligen för att jag inte kunde få goda referenser från min tidigare arbetsplats.

Desto längre jag var arbetslös, desto färre intervjuer. Alltid samma mönster, telefonintervju går bra, intervju på plats går bra tills jag måste förklara att jag inte kan ge referenser från tidigare chef. Jag testade vilken referens jag skulle få genom att låta en vän ringa upp min gamla arbetsplats. Den resulterade konversationen visade att de insisterar på att fortsätta mobbingen efter att jag slutat. Sedan dess använder jag mig av andra referenser.

Jag hade mina fd kollegor på sociala medier under en lång tid. Det hade jag för att många av dem är bra människor. Drivna och trevliga så var det aldrig dem som skapade en dålig atmosfär på kontoret och de var ett bra stöd i det som hände. Ändå har jag nyligen tagit bort dem - alla utom två. Jag insåg att se bilder från deras arbetsplats enbart var en trigger för stress och ingenting annat. Jag behöver verkligen inte mer stress i mitt liv just nu.

Mitt liv just nu är en ond cirkel. Jag behöver ett jobb men jag får inte ett. Därför behöver jag flytta till en hyresrätt så jag i värsta fall kan få socialbidrag. När jag hamnat etta på en lägenhet har jag fått höra att min ekonomi inte räcker till; dvs att jag behöver ett jobb. Vilket jag inte får. Och den här cirkeln gör mig fullständigt galen för jag behöver bara lösa en av sakerna - hyresrätt eller jobb - för att kunna fortsätta med mitt liv med någon måtta av stabilitet.

Jag hoppas på att lägenheten fixar sig först. Då har jag lite stabilitet i form av lägre hyra och lösta skulder efter att bostadsrätten är såld. Jobb får gärna också fixa sig, jag vill ha ett ställe jag kan stanna på under längre tid. Då kanske jag också börjar uppskatta min fritid mer än vad jag gör idag...

Inga kommentarer: