måndag 17 februari 2020

Reflektioner från en måndag.

Jag har kommit att avsky måndagar. Det kanske låter konstigt att säga så när jag inte har ett jobb att gå till men jag hatar måndagar med en passion. Av någon anledning - kanske vill HR Avdelningar inte förstöra folks helg - så skickas nästan alla refuseringsbrev på måndagar och aldrig på fredagar. Missförstå mig rätt, jag tycker inte den sortens brev är roliga att få överhuvudtaget men när de kommer i klump på en dag så lär man sig snabbt att ogilla dagen.

I övrigt så tycker jag rätt bra om veckodagar. Veckodagar är de dagar jag kan få något gjort för att försöka lösa min situation. Det är då flest jobbannonser blir postade, det är då nya lägenheter dyker upp på Bostadsförmedlingen och det är då folk på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan är tillgängliga - inte för att just de sistnämnda gjort någonting alls.

För att sammanfatta min situation så förlorade jag mitt jobb i Maj. Den officiella förklaringen är att mitt kontrakt tog slut. Vad det egentligen handlade om kan jag bara spekulera i och tänker inte göra det här även om det finns teorier. Sedan dess har jag sökt nytt jobb. På grund av saker som Unionens A-Kassa inte kan förklara tillfredsställande så är min utbetalning per månad bara fyratusen kronor.

Detta är min enda inkomst.

Jag har tur och har ett socialt skyddsnät som hjälper till med hyran och pengar till mat. De fyratusen räcker allt som oftast till mina räkningar. Så ovanpå frustrationen att inte ha något att göra förutom söka jobb eller sitta hemma om dagarna så har jag skuldkänslor för att min familj får hjälpa mig. Det har inte gått mig förbi att hade det inte varit för att jag har min familj så hade jag bott på gatan idag.

Det är inte en överdrift. Ni förstår, jag kan inte få socialbidrag då jag äger en del i min bostadsrätt.



Jag äger 10% av bostaden jag bor i. Min familj äger resten. Det är ett arv från en lösning som aldrig varit menad att vara permanent men den kan inte frångås. Man får bara hyra ut i andra hand under begränsad tid i min förening men om jag äger en del av lägenheten kan jag bo kvar. Dessvärre räknas innehavet som en tillgång jag måste göra mig av med innan jag kan få socialbidrag.

Så nu tänker ni givetvis att jag borde flytta.

Way ahead of you. Jag har förutsett att det kan bli ett problem och har haft för avsikt att flytta i nästan ett år nu. Jag har ungefär 12 år i Stockholms Bostadskö, har hittat ett lämpligt område att flytta till som skulle ge bättre kommunikationer än i dagsläget, ge mig mindre hyra och försäljningen av min del av bostadsrätten skulle dessutom lösa de skulder jag har.

I Januari 2020 kom jag äntligen först i kön på en lägenhet som var perfekt för mina behov. Den låg i Farsta, nära både Centrum och Pendeltågsstationen. Den var lika stor som den jag har idag fast med ett internt förråd där jag skulle kunna förvara hobbysakerna samt en tusenlapp billigare hyra. Kort sagt, jag var väldigt glad över att början på året faktiskt skulle ge mig en chans att vända det hela.

Dessvärre blev det inte så. Familjebostäder vägrade att acceptera mig som hyresgäst. Detta till trots att tre familjemedlemmar erbjöd sig som borgenärer, vi erbjöd betala in hyra i förskott som en försäkring och flera andra metoder. Efter två veckors försök som fylldes med sömnlöshet över att inte veta om lösningen skulle gå igenom fick jag inte ens ett personligt nej; jag fick bara beskedet via bostadsförmedlingen att lägenheten hade gått till någon annan. Det är mycket svårt för mig att inte vara bitter över detta och har helt klart bidragit till en mycket värre sinnesstämning på sistone.



Så jag ringde upp Försäkringskassan och frågade hur det gick med mitt ärende där. Under hösten hade de först bett mig skicka in ett läkarintyg och när jag förklarade för dem att ett intyg skulle skickas in inom en vecka så avslog de ärendet omedelbart - enligt hemsidan samma dag som jag förklarade att intyget var på väg. Min läkare skickade in intyget i alla fall och Försäkringskassan skickade då ett mail om att "de fått in ett intyg de inte begärt". Beslutet överklagades och den överklagan måste nu tydligen vänta sex veckor innan den ens kan behandlas. Dessa sex veckor börjar tydligen från den stund man påminde dem om att överklagan hade kommit in; inte från det datum den faktiskt nådde Försäkringskassan.

Så gick det med den saken.

Jag var på besök hos Arbetsförmedlingen i Tisdags. Deras enda insatser har varit att dels erbjuda mig jobb på Samhall - något flera av varandra oberoende rekryterare har sagt att jag ska undvika som pesten - och sedan säga att de inte kan hjälpa. Tills nu, då jag fick en egen handledare. Den skulle jag egentligen ha fått i Augusti enligt mitt schema på Arbetsförmedlingens hemsida. Jag är lite hoppfull, sådana insatser har fungerat för mig tidigare. Problemet är att de nästan alltid inleds med praktik och den krassa verkligheten är att jag inte har råd med praktik. Jag kan få lönebidrag och den moroten tycker jag helt ärligt borde vara tillräckligt för vilken arbetsgivare som helst att ta chansen.

Så nu sitter jag här och vet fan inte vad jag ska göra. Det är ännu en måndag där arbetsgivare tycker jag hade varit borta från arbetsmarknaden för länge för att vara ett alternativ, en måndag där lägenheterna i Farsta blir mer populära och jag inte ens kallas på visning längre, en måndag där jag bara önskar att jag hade ett arbete att gå till.

Så om du tror du kan hjälpa med den saken så har jag CV och Personligt brev här. Om du tror jag kan fylla en roll på din arbetsplats, tveka inte att höra av dig. Annars får du gärna sprida ovanstående länk till de som ni tror kan erbjuda mig en plats på en arbetsplats i Stockholm. Det är det bästa sättet du kan hjälpa mig.