måndag 28 maj 2018

Vi kallar oss Jägare

De flesta människor är som Jon Snö. De vet ingenting. Om det beror på för att de inte vill se, inte kan eller saknar förmågan att förstå vad de kan stöta på ofta i sin vardag vet jag inte. Kanske ligger det i människans väsen att allt ska gå att förstå, att världen ska lyda den moderna ordningen. Det gör att andra saker helt enkelt finns i skymundan. Det är bäst så - för det mesta. Men ibland krockar människan och naturens mer undangömda delar.

Många kan inte hantera det och antingen talar vitt och brett om vad de råkat ut för - och hamnar om de inte slutar på dårhus. Inte den mest optimala lösningen men den fungerar. De få som kan hantera sina upplevelser rekryterar vi eller övertygar om fördelarna med att inte berätta vad de varit med om.

Vi kallar oss Jägare. Det är tillräckligt korrekt för vad vi håller på, det ger oss en möjlighet att förklara åtminstone lite av vad vi håller på med och det har en fin klang till sig som ger både yrkesstolthet och kåranda. Vi är ett tiotal som jobbar med det här i Sverige och varje land har åtminstone någon slags motsvarighet till vad vi gör. Somliga - framför allt de i tredje världen - är i privat regi men de flesta är liksom oss statliga. Det gör samarbete enklare över nationsgränserna och hjälper till att hålla det hela under mattan.



Officiellt lyder vi under Försvarsdepartementet sedan tjugo år tillbaka. Det brukade vara så att vi tillhörde Naturvårdsverket men det är dessvärre inte så mycket vård i det vi gör. Bara en massa farlig natur. Vår verksamhet inte ens behöver vara hemlig. Den är bara begravd under några ton byråkrati och den som tittar närmare kommer tro att vi sysslar med eftersök vilket faktiskt inte ligger så långt ifrån sanningen. Vi är mycket sällan proaktiva utan skickas ut när saker gått åt helvete någonstans.

Som ni förstår är det här inte något jag faktiskt får tala om. Även om verksamheten inte är hemlig så råder sträng sekretess och livslång tystnadsplikt. Den skiter jag ärligt talat i därför att mycket av det som hänt är på grund av ren okunskap; en okunskap vi dessvärre hjälper till att sprida genom att inte vara ärliga med vad det är vi gör. Själv har jag gjort det här i nästan trettio år nu. Jag vet vad jag talar om på ett sätt som mina chefer och kollegor inte gör. De är för unga. För fokuserade på att hålla hemligheten. Kunskap kan använt rätt ibland rädda fler liv än fyra Jägare på ett år.

Människor som är förberedda - som vet - vad de kan stöta på har mindre problem med att acceptera vad som händer. Det är därför historier från innan industriella revolutionens tid är fylld med historier om mystiska väsen, oknytt och motsvarande. Folk var mer ute i skog och mark samtidigt som kyrkans indoktrinering gav vad de såg ett sammanhang.

Allt det där har vi förlorat och Polisens lista över försvunna personer är fylld med personer som fått betala priset för det. Ni förtjänar att varnas. Så därför kommer jag att berätta för er vad som finns där ute. Om ni nu inte tror på det eller bara väljer att lyssna är det inte längre mitt fel. Ni är varnade.



Innan vi går in på detaljer är det kanske läge att förklara en sak. Naturen är anpassningsbar. Det är enkelt att tro att oförklarligheten bara finns där ingen kan se och höra dem. Det är långt ifrån sanningen. Växt och djurliv finns över hela vår planet och på samma sätt finns de saker vi helst håller undan allmänheten i många olika miljöer. Jag kan garantera att det finns något närmare än du tror och då menar jag inte de råttor, insekter, spindlar, flugor eller andra djur du lärt dig att aldrig se såvida inte de gör sin närvaro så uppenbar att du inte längre kan ignorera den. På samma sätt finns det varelser som helst vill vara ifred men som inte tillåts det på grund av att vi tar mer och mer natur i anspråk för att vår civilisation ska kunna bestå.

Vi kan faktiskt som exempel ta det vanligaste exemplet till att vi kallas ut. Officiellt har de ett tråkig byråkratisk namn som består mest av siffror men vi Jägare emellan kallar dem Grävare. De är varelser som påminner om en korsning av en mullvad och en mask och de föredrar när allt är lugnt och stilla. De är mycket intelligenta och bygger mycket avancerade kolonier med hundratals individer. Dessa underjordiska samhällen som i det närmaste är att betrakta som underjordiska byar innehåller vad vi tror är lägenheter, torg och till och med affärer där de idkar byteshandel. Liksom oss har de även förmågan att föra information vidare mellan olika individer.

Vi kan inte kommunicera med dem - deras språk är inget vi påträffat förut och hittills har de bara upptäckts i Sverige, Norge och Finland. De kan inte överleva ovan jord några längre stunder och är mycket känsliga för vibrationer, grävande och annat som hör den moderna civilisationen till. De är också anledningen till att det uppåt norr finns så många nationalparker - så att de kan leva ifred.

Grävarna är egentligen inte farliga såvida man inte stör dem - när man väl stör dem kan konsekvenserna bli fruktansvärda. De är duktiga på att hålla sig undan om de märker dig komma på avstånd men om du råkar överraska dem kan konsekvenserna bli fruktansvärda. En ovanligt aggressiv koloni av Grävare tog sig allt närmare Luleå tills man 1958 beslöt sig för att anlägga ett skjutfält för Försvarsmakten mellan staden och Grävarnas koloni. De ständiga detonationerna och de vibrationer i marken som de skapar har blivit en barriär som håller Grävarna på avstånd från staden.Samma taktik misslyckades i Kiruna som ligger för nära ett annat av deras samhällen. Just nu håller man på att flytta på hela staden - det var antingen det eller avslöja varför allt fler i staden blir angripna i natten.



Det finns många vandrare som utan att veta om det har råkat störa dem, glömt att knacka i berget eller satt ner vandringsstaven extra hårt och blivit angripna. Dessa angrep är oftast varför vi kallas ut - att hitta de stackars satar som gått ut ensamma. Vi har en bra koll på var kolonierna finns och när ett försvinnande misstänks vara på grund av arga Grävare skickar vi ut någon för att leta.

Ibland hittar vi dem i tid, oförmögna att röra sig och med djupa blödande sår. Alltför ofta kommer vi försent, personen ifråga har redan förblött eller dött av vätskebrist. Då finns det inget att göra förutom att komma på en ursäkt. De överlevande är lite enklare att hantera - alltsomoftast har de inte sett det som gav dem ett hårt slag i bakhuvudet och de kan enkelt övertalas att det fanns en stor trädgren som gått av i närheten. Att försöka hitta och neutralisera Grävarna som gjorde det hela är ett fullständigt slöseri med tid. Såvida inte man gräver ut hela området kommer man inte åt dem - om ens det.

Nu tror ni kanske att det här låter fullständigt vansinnigt - att en livsform som utvecklat språk och egna samhällsbyggen hålls hemlig av Myndigheterna med godkännande av flera olika regeringar? Det hela är fullständigt logiskt. Människan är ofta rädd för vad de inte förstår. Hade Grävarna varit offentlig kunskap skulle de vara utdöda vid det här laget. Evolutionära extremister oroliga över att de är nästa släkte att ärva planeten. Xenophober övertygade om människans överhöghet eller föräldrar som tror att Grävare ska dyka upp i sandlådan. Det är bättre på det här viset och inte den enda arten som skyddas på det här viset.

Dessvärre är de en av de få saker vi arbetar som är det. Vi har flera internationella klassificeringar på det som faller inom vårt ansvarsområde som utarbetats under möten mellan de olika nationella avdelningarna. S står för "Safe". Den kategorin är i det närmaste ett skämt för just nu finns det bara en art i den kategorin. Det mesta som fanns där var för snällt, för godtroget eller för värdefullt för att någonsin kunna leva i en värld där det finns människor; det kan Skottland, USA, Kina och Indien intyga. Vi försöker att inte tycka illa om länder som misslyckats med att skydda djur i den här kategorin men om man som jag haft en lång karriär där man stött på flera av dem är det svårt.



Nästa klass är "W" eller "Warrants Caution". Grävarna faller under den kategorin eftersom de anfaller först. Det är sant för det mesta på listan men anses mindre farliga eftersom man oftast måste gå in i deras revir eller provocera dem innan det händer. Det är också den största kategorin där majoriteten av våra fall faller in, alltifrån en svampsort som påverkar människans biokemi till olika vidunder som framför allt återfinns i havsdjupen. Mycket av det behöver vi inte ens hantera utan oftast städa upp när någon stackare i sin okunskap snubblat över dem. Aktiva operationer mot Klass W är mycket sällsynta och större insatser sker nästan aldrig trots att det är nästan hundra olika livsformer.

Den näst största kategorin är D vilket givetvis står för "Dangerous". Den här kategorin är fylld med olika saker som generellt inte är så trevliga att stöta på. Med det menar jag att om du inte har rätt träning, rätt utrustning eller förberedelser är det mycket troligt att de dödar dig. De anfaller utan provokation och är oftast enbart begränsade i att de inte söker sig utanför sina respektive områden. Dessa brukar vi hantera i förhand om de kommer nära ett samhälle eller om de är flocklevande och bildat en stor flock. Eftersom listan på livsformer i Klass D är nästan ett femtiotal och åtminstone trettio av dem kan finnas i Norden ger de här oss det mesta av vårt arbete.

En del av det arbetet kommer ifrån att D internt även kallas för Dårfinksmagnet. Detta är för att vissa av arterna har observerats och det finns klubbar som envisas med att de faktiskt finns och därför gör misstaget att försöka leta efter dem. Som tur är misslyckas de oftast men ibland kommer de farligt nära sanningen. Då blir det ett jäkla arbete att första rädda dem från sin egen idioti och sedan försöka beslagta fotomaterial eller avfärda det som falsarium.


Slutligen har vi ännu en nästan tom kategori - "E". Exterminate. Utrota omedelbart. Detta är varelser som är så farliga så att de ska dödas till varje pris så fort de påträffas. I den här kategorin finns en mycket specifik sorts varelser - de som utvecklats till att ha människor som sitt främsta bytesdjur. Rent praktiskt brukar oftast Jägaren ifråga tillkalla förstärkningar först; detta för att öka chanserna för att målet nedkämpas samt sin egen överlevnad.

I Norden har vi bara haft en enda livsform under den här kategorin - en stor vattenlevande parasit som utsöndrar en speciell feromon som är oemotståndlig för människor. Dessa lockas således ut i vattendraget och drunknar. När människan väl drunknat bosätter sig parasiten i kroppen och livnär sig på innehållet. Det intressanta är att när den väl har bosatt sig i en död människa så är parasiten helt ofarlig. Den kan enbart ta sig ut genom att äta och det tar veckor. Länge var det enklaste sättet att ta kol på en Strömparasit helt enkelt att fiska upp kroppen de bosatt sig i och bränna upp den.

Att skjuta den fungerar också men är svårare - de är visserligen stora men helt genomskinliga. Dessutom rör de sig mycket snabbt i vatten även mot strömmen så man får inte alltid en träff i nervklustret. Det gör det näst intill omöjligt att veta om man dödat den eller inte så skjuter vi mot dem är det oftast för att störa deras jakt och få bort dem från en människa som är på väg ner i vattnet.

De få människor som överlevt parasiten - oftast genom att bli fasthållna innan de hoppar ner i vattnet -  berättade att de sett hallucinationer i både formen av en gestalt vid vattnet och ett övernaturligt ljud varpå de fann sig oförmögna att göra annat än att gå mot vattnet och försöka ta sig till botten.

Den sista av dessa utrotades av Jägare utrustade med hörselkåpor och skyddsmask från Nyköpingsån i Virå 1991 men besläktade exemplar levde kvar i den grekiska övärlden fram till 2012. Innan dess dödade de hundratals människor årligen i både mindre och stora vattendrag, sjöar och hav. Totalt finns det femton arter listade under E varav hälften är utrotade och ytterligare två är så pass reducerade att de inte längre klarar av att upprätthålla en livskraftig population och beräknas dö ut.

För att hantera dessa hot har vi två verktyg som gemene man oftast inte har tillgång till. Det första är vapen. Under Naturvårdsverkets regi brukade vi få ut vanliga jaktvapen men dessa var ofta repetergevär och kunde inte leverera nödvändig eldkraft snabbt nog vilket gjorde att många av oss gick med i Hemvärnet för att få ha lite kraftigare saker tillgängliga. Det var så jag började bära en AK4 och när Försvarsdepartementet tog över så fortsatte jag helt enkelt med det. Det var i grevens tid för Hemvärnsmän slutade få ha vapen i hemmet strax därefter och jag erkänner att jag inte skulle uppskattat att förlora vad jag anser är ett av mina främsta verktyg. Det finns inte mycket på jorden som överlever tjugo patroner 7.62 NATO i följd på nära håll.



Det andra verktyget är - som min inledning antyder - kunskap. Inte bara kunskapen att läsa en bok och kunna identifiera det som håller på att gnaga på några människoben utan också att se vilka händelser som är vår jurisdiktion. Är det inte en nödsituation mesta sköter vi själva utan att cheferna behöver fördela arbetsuppgifter - vi kollar upp fall från polisen, rykten eller gamla spökhistorier. Sedan bestämmer vi oss för om det är värt att resa till platsen. Just det beslutet brukar vara upp till magkänsla. Det kanske låter konstigt med tanke på hur mycket jag talat om kunskap men jag har alltid ansett de båda sakerna vara olika sidor av samma mynt.

Hur mycket känner man att något inte stämmer? En person som inte kan lita på sin magkänsla har inget i den här branschen att göra. Det är den som tar beslutet, inte du själv. Det är kanske den här känslan som är vårt viktigaste redskap, en evolutionärt utvecklad sensor som kan upptäcka när saker inte står rätt till. Det är därför att om din magkänsla någon gång säger åt dig att du ska springa ifrån en plats så ska du göra det. Lämna det till oss att springa mot samma plats.

Som ni förstår har jag under mina år i yrket upplevt både det ena och det andra och jag tänkte att istället för att berätta om när jag spenderade en vecka i Smygehuk förföljandes en envis flock Victualer eller hanteringen av en död Plesiosaurie som skickats in till Naturhistoriska Riksmuseum i Stockholm utan att intendenter eller forskare ens visste att den skickats in så ska jag berätta om det mest skrämmande med det här yrket. När man stöter på något nytt.

Det hela började som alla våra fall med en anomali. Något som sticker ut helt enkelt. I det här fallet handlade det om att Kustbevakningen rapporterat in att en segelbåt hittats på en av de mindre öarna i yttre havsbandet. Hittills hade det väl inte varit så mycket för oss om det inte vore för att Kustbevakningsbåten som skickats för att ta reda på vad som hänt också hade återfunnits övergiven bara några tiotal meter bort från Segelbåten. Den andra Kustbevakningsbåten valde klokt nog att inte gå iland utan rapporterade in händelsen. Min chef som kände på sig att det här var något för oss krävde och fick jurisdiktion för att hantera ärendet varpå jag fick uppdraget att utreda omedelbart.



Det här var bara några veckor efter att Försvarsdepartementet tagit över vår verksamhet och de var ivriga att visa att de kunde ge oss mer understöd och materiel än Naturvårdsverket. Vi erbjöds få låna splitternya automatkarbiner av typ G36 från Särskilda Skyddsgruppen, specialgjorda uniformer och annat som skulle få oss att stå ut som en flod i öknen. Jag tackade nej till nästan allt och valde att klä mig i mörka kläder från Fjällräven. Samtidigt kontrollerade jag mitt vapen, min trofasta AK4 som rekvirerats från Hemvärnet för mitt bruk så att jag inte behövde fortsätta vara med för att ha tillgång till ordentlig eldkraft. Slutligen packade jag ner en radio och en nödsändare samt vindskydd, mat och vatten för flera dagar i en stor ryggsäck.Man vet aldrig vad man kan stöta på ute på ett jobb, framför allt när uppdraget inte följer några tydliga tecken.

Skjuts till ön skulle ordnas med en av Vaxholms Kustartilleriregementes stridsbåtar och våra nya chefer hade ordnat med en historia om att jag var en soldat från Underättelsebataljonen som skulle öva ensam. Soldaterna och besättningen på båten kastade många frågande blickar på mina kläder och mitt vapen men jag fick aldrig några kommentarer innan de lastade av mig och mitt bagage på ön.

Ryggsäcken och bagaget lämnades vid landningsplatsen; min prioritet var att söka av mitt omedelbara närområde efter möjliga hot. Trots allt hade ett dussin personer försvunnit här de senaste dygnen och då behövde jag vara försiktig. Det första ledet i den försiktigheten var att spänna på mig en skyddsmask ifall det fanns något luften. Jag trodde inte det och i ärlighetens namn är masken rätt obekväm att ha på sig men i min bransch tar man inte dumma risker. Det gjort så kontrollerade jag att det fanns en kula i loppet på Automatkarbinen och att de två extra magasinen låg i jackfickan.



Jag anade oråd nästan med en gång som jag såg båtarna och insåg att det här skulle bli något speciellt. Min första insikt om att fallet skulle lösas så fort jag inspekterat båtarna visade sig vara helt fel. Båda båtarna var fortfarande förtöjda och relativt intakta - absolut sjövärdiga. Det var dock inte ett enda spår av någon av besättningarna vilket stärkte känslan av obehag. Det mesta som vi sysslar med är våldsamt och lämnar spår efter sig. Jag hade väntat mig att båtarna skulle vara skadade och att det skulle eventuellt finnas kroppar eller åtminstone blod i närheten. Det här var underligt. Det fanns bara två förklaringar - antingen så kunde personerna inte ta sig tillbaka till båtarna eller så ville de inte. Samtidigt kunde jag inte förklara vart de tagit vägen. Kobben var visserligen större än de flesta av småstenarna som stack upp i vattnen runtomkring men att ett dussin personer inklusive tre kustbevakare skulle kunna hålla sig gömda där kändes otroligt.

Det var då jag såg den. Det var inte så långt ifrån där båtarna låg och kanske var den rentav synlig från vattnet. Det var en öppning i klippan. Inte speciellt stor men tillräckligt för att en människa skulle kunna gå in där. Jag suckade. Mitt jobb har en del gemensamt med skräckfilmer på mer än ett sätt och att gå in i en mörk grotta är nästan aldrig en bra idé. Du får helt enkelt inte tillräckligt med överblick, ens med en ficklampa. Skyddsmasken var också ett problem i sammanhanget men jag var än mer säker på att jag inte borde ta av den.

Jag tog fram min ficklampa ur packningen och fäste den i ett specialgjort fäste över pipan på karbinen. Egentligen är fästet gjort för en bajonett men jag har lärt mig att improvisera. Slutligen tog jag fram min radio och rapporterade in mina upptäcker dittills till min chef. Han frågade rakt på sak om jag ville ha förstärkning men jag tackade nej. Grottan var inte stor nog för att flera skulle kunna agera effektivt. Jag lovade att jag skulle söka i max en timma och sedan rapportera in. Om jag inte gjorde det - vilket var troligt med tanke på hur många som försvunnit hittills - skulle man samordna en större insats för att hantera hotet.

Jag tog ett dämpat andetag, tände ficklampan och tog mina första steg in i grottan. Av ren vana knackade jag tre gånger i berget trots att jag visste att det här inte var Grävare. De bosatte sig aldrig nära vatten. I dagsljuset som sipprade in i grottan såg jag att jag tittade på vad som nästan såg ut att vara en naturlig trappa av sten. Samtidigt som det inte såg ut som någon faktiskt huggit ut den så var den på tok för lik en sådan för att inte dra en annan koppling. Min hjärna hoppade mellan att kalla det ett naturligt fenomen eller något som byggts. Om det var avsiktligt byggt hade designen varit genial - såg till att man kunde komma ner men inte insåg att det var hela tanken.



Samtidigt insåg jag att om det här var något konstruerat så var jag antagligen på väg mot något i kategori E. Kobbar i havet har inte något större djurliv värt att jaga. Med den tanken höll jag hårdare i karbinen och ångrade att jag tackat nej till förstärkningen. Någon minut senare nådde jag trappans botten och lade en hand mot väggen för att stödja mig. Det var då jag upptäckte det. Det var inte halt. Både stenväggen och trappan var helt torra. Visserligen var de kalla men de var inte blöta.

Detta är en omöjlighet. Vatten sipprar alltid in i sådana här skrevor och grottor generellt definieras ofta av viss fuktighet. Jag måste vara under vattenlinjen och inget var blött. Jag fortsatte framåt, genom en avlång tunnel som också gav mig intrycket av att inte vara ett naturligt fenomen. Det här var något designat, det var för mycket avsikt bakom allt. Samtidigt kunde jag inte skaka av mig en fascination som fick mig att faktiskt vilja gå in och insåg att jag blev manipulerad.

Vad det än som gjort det här var intelligent. Den behövde inte någonting så grovt som psykisk eller fysisk påverkan. Precis som en Marulk på havsbotten använder sig av ett bete så var den här grottan ett enda stort bete där hur enkelt det var att utforska var själva lockbetet. I just det läget kände jag mycket stor tveksamhet om det här var något jag ville fortsätta med men valde ändå att än mer försiktigt och med höjt vapen fortsätta in i grottan.

Jag hade bara gått några minuter då grottan svängde skarpt. Långsamt närmade jag mig hörnet och var noga med att gå nära motsatta väggen så att jag långsamt skulle se ännu mer av det som fanns bakom hörnet. En skarp skugga dök upp på golvet när ficklampans ljus studsade mot den blanka stenväggen på andra sidan och jag såg en gestalt stå rakt i min väg. Med fingret på avtryckaren riktade jag vapnet mot gestalten och insåg att det var en människa.

Det var en kvinna med kortklippt rött hår, lite kortare än jag själv och kanske runt trettio år gammal. Ansiktet var insjunket och fårat med blodsprängda ögon. Hon var klädd i en av kustbevakningens uniformer som var smutsig men fortfarande hel. Alla hennes verktyg, inklusive pistol satt fortfarande vid bältet. Trots det härjade ansiktet kände jag igen henne från materialet jag gått igenom innan avfärd. Hon var Kustuppsyningsman Andersson. Vad som slog mig var hur alert hon såg ut.

"Välkommen" sade hon med en mycket hes röst. "Vi har väntat på fler."
"Du behöver komma med mig härifrån" sade jag till henne. "När vi fått dig bort från ön kommer jag tillbaka för de andra."
Hon log och började väldigt försiktigt röra en av sina händer ner. Ner mot hennes pistol.
"Försök inte med det där" ropade jag, orolig för att hon faktiskt skulle försöka dra vapnet.
"Jag måste skydda den här platsen" svarade hon. "Om du tvingar mig att skada dig är det bara ditt eget fel" fortsatte hon i samma hesa röst och i nästa sekund nuddade hennes fingrar om hennes pistol i hölstret.

Jag kunde inte chansa längre. Vad det än var som pågick här så var det en fara och även om det låter hemskt så här i säkerheten i ditt eget hem så kan andras liv ibland behöva offras för att skydda den större befolkningen. Jag sköt av två skott rakt mot hennes bröst. Stora hål öppnade sig där 7.62 kulorna gått in men jag såg direkt att något var fel. Såren blödde inte. Det fanns inget rött där överhuvud taget och hon stod fortfarande upp, hon agerade som om hon inte ens känt att något passerat rakt igenom henne. Hon stannade inte. Hennes hand fortsatte att ta upp pistolen, nu med avsevärt snabbare hastighet. Fort kastade jag mig åt sidan, precis innan kulorna från hennes pistol slog in i väggen bakom platsen där jag nyss stått.

Snabbt försökte jag crawla mig bakåt. Jag behövde ta mig ut och slå larm men jag misstänkte att hon inte skulle ge mig en chans. Helt riktigt så kom hon runt hörnet med pistolen redo. Min AK4 kändes tyngre än vanligt när jag höjde den och tryckte av så många skott jag kunde. Inget av dem hade det minsta effekt förutom att skapa nya, blodfria sår i hennes kropp. Alla utom ett. En av kulorna måste ha missat och gick istället lågt, förbi hennes verktygsbälte. Den träffade en liten plastcontainer som hängde där och helt plötsligt var hennes midja och vänstra överkropp dyblöta från vatten.



Hon föll genast omkull och fick ut sig ett högst, ihållande nästan omänskligt skrik. Hon skrek som jag aldrig hört en människa skrika förut. Hade en människa torterats hade de inte kunnat skrika så högt med sådan ångest. Snabbt laddade jag om AK4:an men insåg att fler skott inte skulle göra någon som helst nytta. En tanke fäste sig i huvudet. Torr grotta. Undanskymd från Havet. Den sönderskjutna vattenflaskan. Vad det än som pågick här så tålde det inte kontakt med vatten.

Snabbt tog jag min egna vattenflaska från bältet och kastade som en granat mot Kustbevakaren som fortfarande låg och skrek som en vansinnig. Flaskan landade på hennes bröst, jag siktade och sköt sönder den. Vatten skvätte överallt och hon skrek om möjligt ännu högre. Det var då jag insåg att hon inte var ensam om att skrika. Grottan förde med sig ett eko av upprörda läten, läten som lät högre som om de var på väg mot mig. Det fanns inget annat att göra. Jag sprang. Upp för trappan, jag var ute ur grottan på mindre än en minut med förhoppningen att de inte vågade förfölja mig till en plats där jag hade mer tillgång till vatten.

Jag hade aldrig sprungit så snabbt i hela mitt liv. Flämtande och dödstrött nådde jag till slut platsen där jag lämnat min packning och still min stora lycka var allt kvar där jag rört det. Snabbt tryckte jag in nödsändaren samtidigt som jag plockade upp radion och begärde hämtning med högsta prioritet. Amfibiesoldaterna lät mig inte vänta länge; inom tio minuter hade en Stridsbåt skickats från sin utbildningsverksamhet för att plocka upp mig. Beväringarna i båtens lastutrymme tittade osäkert på mig när jag hoppade ombord med en rykande automatkarbin utan att plocka med mig packningen och skrek åt båtföraren att kasta loss omedelbart. De lydde och i full fart var jag snart på väg tillbaka mot basen på Berga.

Till denna dag har ingen vetat vad jag stötte på där ute i Havsbandet. Det har funnits teorier om att det var en gigantisk strömparasit eller något besläktat men jag tror inte det. En strömparasit är ett djur i ordet sannaste mening. Den förstår inte att det den gör är fel. Den ser en måltid, lockar till sig den och livnär sig på det och de enda som ser något problem med det är vi människor som råkar vara dess byte. Det här var något betydligt mer avancerat. Vad jag stötte på kunde tänka igenom vad den behövde, anpassa sig därefter och planera hur den skulle uppnå det målet. Nästan något på vår egen nivå. Ibland har jag undrat om det ens var något från vår egen planet.

Vi kommer aldrig få veta svaret. Under min senare karriär har varken jag eller någon annan stött på något liknande och det går inte längre att utforska platsen. Försvarsdepartementet utlyste timmarna efter de fått min rapport platsen till nytt skjutfält. Det blev ett jävla liv om att Försvaret lekte krig och skräpade ner skärgården med miljöförstörelse som följd. För en gång skulle brydde man sig inte om sådan kritik utan fortsatte i flera dagar med attackflygplan, örlogsfartyg och kustartilleri. Allt som kunde uppbringas för att lägga kobben under vatten.

Inga kommentarer: