onsdag 15 mars 2017

Recension: Hot över Östersjön

Recension: Hot över Östersjön
Av Mark Greaney
Utgiven 2016



När jag fick det här recensionsexemplaret i min brevlåda så är jag inte helt säker att Bookmark förlag visste vem de skickade den till. Jag är ett stort fan av Tom Clancy och har vuxit upp med både hans böcker (där Jakten på Röd Oktober är den bästa) samt hans spel till den grad att jag har kostymerna som specialstyrkan Rainbow bär. Den här recensionen har rentav blivit försenad på grund av två andra spel som bär hans namn - Tom Clancy's Rainbow Six Siege och Tom Clancy's Ghost Recon Wildlands som båda har tagit upp lite väl mycket av min fritid. Den här recensionen borde kommit tidigare och för det ber jag Bookmark förlag som skickade mig boken om ursäkt.

Något som alltid kännetecknar Clancy är alltid tanken om att det i hans böcker faktiskt skulle kunna hända. Hedersskuld - där ett passagerarplan flyger rakt in i Kapitolium - ansågs generellt vara den mest orealistiska av hans böcker fram tills en viss tidig höstdag i New York 2001 och på samma sätt har de teorier han skrev ner i Röd Storm visat sig stämma i verklighetens krigsföring. Samtidigt så hade Clancy också en bra berättarstil som klarade väl av att bli översatt, språket var flytande men ändå enkelt och hade en tendens att bli lite mer hektiskt när det hände något spännande.

Mot den bakgrunden så har Mark Greaney inte förvaltat arvet väl. Jag har egentligen bara läst en av de böcker som spökskrevs av honom tidigare - Dead or Alive - som är dess engelska titel och jag var inte imponerad. Kan Hot över Östersjön göra bättre ifrån sig?

I sann Clancyanda så har Mark valt att inte fortsätta på Ryanverse inslagna spår utan anpassar istället historien till våra dagar där den mindre sympatiska President Kealty får stå som standin istället för Bush och det är upp till den Republikanska Ryan att åter bli President mot ett Ryssland som gått ifrån att vara USAs bästa vän till att bli mer likt den moderna diktaturen under Putin. Det är nog den enda riktning jag känner Ryanverse hade kunnat ta och det hjälper också böckerna att fortsätta i traditionen att utspela sig i "nära framtid" framför allt när många av händelserna känns oroväckande aktuella. Boken hamnar mitt emellan David Bergmans önsketänkande "Sweden Fuck Yeah" och Lars Wilderängs bistra och realistiska skildringar och dess fokus på det Amerikanska perspektivet ger en annorlunda bild av den säkerhetspolitiska situationen i Östersjön vilket är välkommet.


I kort sagt så har man på den fronten förvaltats Clancys arv väl och för egen del är det också mycket trevligt att se att Sverige representeras mer i de här böckerna - allt ifrån uppdraget Rainbow utför på Svenska Ambassaden i Lybien till att ha en mer aktiv roll över Östersjön. Det gör dock inte att man kan bortse från att se tidigare böckerna i serien i princip bara var ytliga kopior på de långt bättre böckerna Hedersskuld och Presidentens Order till den grad att man använde samma skurkar en gång till. Dessvärre är det inte heller bokens enda problem.

Det är svårt att avgöra om det är översättningen eller Greaneys sätt att skriva men karaktärerna känns inte speciellt livfulla. De känns snarare som att någon tog Clancys välutvecklade karaktärer och placerade dem i en ny tid och i det här fallet tar själva historien skada av det. När jag läser om hur Jack talar med sin fru så känns det inte som samma karaktärer jag känt i femton år utan mer som att jag läser Fanfiction där Jack Ryan och Jack Ryan Jr känns på gränsen till en Mary Sue.

Det är tragiskt eftersom karaktärerna - både vänner och skurkar - alltid var en av Clancys starka sidor. Han kunde använda olika vinklar för att berätta samma historia och ändå inte avslöja exakt vad som skulle hända. Greany försöker imitera detta men faller på målsnöret. Det är inte dåligt men det är heller inte Clancy. När vi ändå är inne på ämnet - jag vet att man använder Ryanverse och Tom Clancys karaktärer men kan vi bara sluta med att ha hans namn på omslaget i större bokstäver än den verklige författarens?
Slutligen så vet jag inte om jag kan rekommendera Hot över Östersjön eller ej. Det hela handlar om du kan bortse från de brister boken har. Kan du det kommer du nog att gilla flirten med verkligheten och Jack Ryans fortsatta regeringstid - kan du inte det så är det nog klokare att läsa om Presidentens Order, Hedersskuld eller Summan av Skräck. 

Ps: Folk får gärna göra som Kaj Karlsson, David Bergman och Fondprodukter; skicka recensionsexemplar av böcker, airsoftvapen och annat inom ämnen Försvar, Technothrillers och liknande. Kontakta mig för adress. Om ni är intresserade av det jag själv skrivit så rekommenderar jag en titt på mina NanoWrimo projekt "Rymdkriget" eller "I Stockholms Skuggor."

tisdag 14 mars 2017

Svar till Sveriges Radios artikel om Vapendirektivet

Det här börjar bli en fin morgontradition och dagen till ära extra viktig. Idag röstar EU Parlamentet om EUs vapendirektiv och allt pekar på att det hela kommer gå igenom. Surt, jag vet - framför allt då debatten varit oerhört ensidig. De få röster som talat för direktivet har bemötts på den här bloggen och i båda fallen har deras argument inte räckt till.

Igår hade Anna-Maria Corezza Bildt ett pressmöte där hon valde att presentera sin bild av hur det går med Vapendirektivet och vad dess effekter kommer att bli. Detta pressmöte försökte tydligen flertalet engagerade i frågan att få tillgång till men nekades med hänvisning till att bara akrediterade journalister var välkomna. Således får vi basera dagens argumentationsövning på det Sveriges Radio okritiskt har rapporterat ifrån mötet. 

Anna-Maria börjar med att lugna alla arga röster och förklara att komissionens förslag är "dött". Det stämmer visserligen att flera väldigt dåliga delar av förslaget har rensats bort men det är ett vanligt inslag i Politik att man ofta har med mer än vad man vill så att att man kan nå en kompromiss som ligger i linje med vad man vill uppnå. Vapendirektivet - som har någonstans runt sju förespråkare i landet - verkar också ha följt den linjen.

Problemet är dock att texten som finns kvar är vagt skriven och kan tolkas på flera olika sätt. Med tanke på Polismyndighetens vana att framföra ett icke-antaget direktiv i domstol (enligt en långt värre tolkning dessutom) som skäl till varför de nekar licens så är oron från skyttar och jägare helt berättigat. Hade inte Peter Thorsell och hans gelikar haft hand om licenshanteringen hade jag varit betydligt mindre orolig men den rådande tjänstemannaktivismen på licensenheten har gett absurda konsekvenser som att en världsmästare inte fick licens på ett tredje vapen - något som skall vara en ren formalitet.

Anna-Maria verkar inte heller ha tagit åt sig av den lektion hon fått av Sportskytten Pia Clerte där magasin och hur de används med vapen förevisades. Att begränsa vapen efter magasinkapacitet har potentialen att helt utrota både K-pistskytte (som redan långsamt kvävs ihjäl) samt IPSC Rifle där magasinkapaciteten (som är standard för vapentypen) är en förutsättning för att man ska kunna tävla efter internationella regler. Jägare kan visst påverkas av dessa regler eftersom många semiautomatiska gevär - även de för jakt - ofta kan ta andra magasin än de som kommer med i lådan vilket är fördelaktigt om man vill skjuta in sitt vapen och inte ladda om ofta.

Jag är dock av åsikten att Kommissionen borde verkställa sitt hot att dra tillbaka direktivet - om det nu finns ett sådant hot och det inte bara är skådespel för gallerierna. Är det någonting den här debatten definitivt har visat så är det att vad Politiker tycker behöver införas inte nödvändigtvis är det som folket - framför allt inte de i landets femte största sport - tycker är viktigt och motståndet mot direktivet har varit en mycket viktig markering.

Slutligen nämner Anna-Maria de deaktiverade vapnen och de problem som Slovakien har haft på området. Vad hon dock undanhåller är att de vapnen inte var lagliga. De blev olagliga efter modifikation och med tanke på vad terroristerna begick för brott tror jag inte de hade hindrats om den källan inte hade funnits. Att få tag på andra olagliga vapen är som bekant inte speciellt svårt.

Parlamentariker Bildt ska ha all heder för att hon står upp för sin åsikt - även om jag tycker den är fel - men vad som stör mig med artikeln är att Sveriges Radio inte har tagit med en röst som är kritisk till direktivet. Kanske fanns det på mötet inga dylika som kunde framföra sin åsikt. Jag hoppas därför att jag lyckats ge en lite mer nyanserad bild av direktivet och varför dess förespråkare har fel.



måndag 13 mars 2017

Svar till Bodil Valeros debattinlägg om Vapendirektivet

Hej Bodil!

Jag är glad över att du äntligen ställer dig upp och säger att EUs Vapendirektiv inte handlar om terrorism. Det har direktivets motståndare hävdat hela tiden för det finns ingenting i det som skulle ens försvåra för terrorister att i dagsläget få tag på vapen. Dessvärre så finns det gott om exempel där direktivets förespråkare har försökt använda argumentet Terrorister som en hammare för att tysta motstånd - och det fanns också med i ett pressmeddelande om direktivet. 

Oavsett om du håller med dina meningsfränder eller inte så går det inte att komma ifrån att allmänhetens syn på direktivet är att det ska motverka terrorism för det är så det har sålts in. Fram tills dess att direktivet mötte hård kritik så har någon öht inte försökt att ändra på den uppfattningen. Det hela görs faktiskt inte bättre av att ditt första argument varför du röstar Ja är säkerhetsfrågan! 

Som det ser ut idag är det i Europa svårt att få tag på ett skjutvapen om du vill inneha det lagligt. Det kräver både tid, engagemang och - något jag själv är smärtsamt medveten om - pengar.  Det är inte som vissa stater i USA där du efter en timmes väntan kan få ut en AR-15. Därför är jag lite orolig över att du i din argumentation framför den sk läckageprincipen - att lagliga vapen måste begränsas därför att en liten del av dem oavsett vad man gör kommer stjälas eller hamna i orätta händer. Framför allt i Sverige är det inte något som stöds av fakta - även om det har hänt att enstaka skyttar blivit rånade på sina vapen så brukar rent allmänt vapenskåp plundras därför att man tror att det finns värdesaker i dem - själva vapnen brukar som regel lämnas kvar.



Det är också oroande att du fortsätter med att insinuera att begränsningarna i direktivet kommer leda till färre olyckor, mord och masskjutningar. För det finns inga belägg - med tanke på hur lätt ett olagligt vapen är att få tag på, framför allt då att införskaffa ett vapen för att använda i brott är med straffrabatter och andra liknande praxis är i det närmaste riskfritt. Gällande våld i hemmet så är det fruktansvärt att det fortfarande i stora delar i unionen är ett stort problem - och i vissa delar utanför dessutom lagligt - men i det här fallet är vapnet enbart ett verktyg och inte boven. Det kommer även med vapendirektivets lagstiftning vara mycket svårt att förhindra den sortens tragiska brott.

Nästa argument du framför handlar återigen om den fortfarande felaktiga läckageprincipen och är lite förvånande eftersom du i ingressen sade att vapendirektivet inte handlade om terrorism. Jag vill betona att en person som idag vill använda ett vapen för brott inte kommer vilja använda ett stulet lagligt - det binder bara personen ytterligare till ett annat brott. Vidare så tillför inte direktivet tillräckligt när det kommer till att stävja flödet av olagliga vapen in i unionen.

Det jag vänder mig mot i nästa stycka är "I princip". Sverige har stora problem med sin licenshantering, alltifrån aktivister på Polismyndigheten som trotsar svensk lag och nekar licenser på lösa grunder (och nästan alltid blir överkörda i domstol) till att det kan ta upp till ett halvår att få en licens som du enligt lagboken ska ha tillbaka inom 30 dagar. Detta innebär att Sveriges sportskyttar och jägare med all rätt är oroliga inför varje ändring som kan innebära att dessa personer får mer utrymme att mot svensk lag neka licenser. Att samma personer dessutom haft en ledande ställning i att ta fram Sveriges position i förhandlingarna är direkt oroande.



Jag finner det dock osmakligt att du avslutar med att hota med en "ny process" som kan göra saker "ännu värre" vilket skulle vara ett resultat av personer som önskar rösta ner direktivet. Om direktivet röstas ner skulle det vara en mycket stark signal till EU att inte försöka igen. Dessutom skulle det nya direktivet hamna långt närmare ett val vilket skulle ha potentialen att göra detta till en valfråga, något jag anar att du och de andra som röstar ja har ett intresse att undvika.

Att du sedan fortsätter med att säga att dessa "sprider felaktigheter" när de fullt korrekt återger sportskyttars och jägares oro samt de åsikter som framförts i en lång rad remissvar som är mot direktivet är oroande, framför allt då dessa bör tas på allvar. Att bara slentrianmässigt avfärda den rättfärdigade kritiken i slutändan av din artikel är inte speciellt trevligt eller ens för den delen seriöst.

Mvh
Jonathan R Lundkvist
Medlem i Lidingö Sportskytteklubb.

söndag 5 mars 2017

Tjänstgöring garanterar medborgarskap

Det finns en hel del att säga om Värnpliktens införande, alltifrån de som tror att den yngre generationen inte skulle klara av militärtjänst (och som historiskt sett alltid har fel), de som kallar hela processen slaveri (och därmed urvattnar begreppet) och så har vi de som tycker att det är bra att nu griper staten in och uppfostrar folket utan att tänka på att antalet värnpliktiga kommer vara en minoritet samt det faktum att det inte är statens uppgift att uppfostra barn - det är föräldrarnas. En önskan att placera sina tonårsbarn på militär grundutbildning är nog snarare grundat i en vilja om gruvlig hämnd (baserad på fyrtio år gamla föreställningar om vad Lumpen innebär) än några tankar på att barnet ska utvecklas som person.

Sedan har vi gänget - ett förvånansvärt stort dito - som såg Starship Troopers en gång på TV1000 och tyckte att konceptet med att förtjäna rösträtten med samhällstjänst inom det militära låter som en toppen idé. Det är just det jag hade tänkt att ta itu med idag för Twitter är inte världens bästa medel för att förklara en rätt komplex idé och framför allt inte när man ska förklara problemet med den. För att förklara varför det här är en dålig idé behöver vi först gå bakom kulisserna. Bokstavligen.

Paul Verhoeven regissören bakom Starship Troopers (samt Basic Instints, Robotcop och Total Recall) hade en film på planeringsstadiet som han kallade Bug Hunt at Outpost Nine - den var avsedd att vara en actionfilm som hade satiriska undertoner. När likheterna mellan manusen påpekades av någon som verkar ha grovt missförstått hela boken så valde Paul att inte ens läsa klart boken han skulle göra en film på vilket kan förklara varför han både gjorde en briljant film och missade hela poängen.

Det är värt att notera att satiren i filmen gick många människor helt förbi vilket kanske inte är konstigt i en värld där Amerikanska Flottan satte upp rekryteringsstationer i och nära biografer när Top Gun visades. Detta fick Verhoeven betala priset för genom att många helt enkelt gav honom tummen ner för vad många uppfattade som en hjärndöd actionrulle.

Vad som gör filmen briljant är att den är en fascistisk utopi. Det är inte meningen att det ska vara uppenbart att systemet knackar i fogarna, att regeringen hittar på ett krig för att ha någonting att slåss mot vilket är gemensamt för nästan alla former av fascism och att regeringens propaganda lärs ut i skolorna av framstående medborgare - i det här fallet "Veteraner", en term som vi ska analysera lite närmare. Vad är egentligen en veteran?

Här skiljer sig bok och film åt rejält (vilket de gör på flera andra viktiga punkter - läs boken) och jag tänker inte spendera överdrivet mycket tid på filmen utan snarare på boken. Boken definierar en Veteran som genom militärtjänstgöring eller en faksimil av detsamma visat att de är villiga att betala ett högt pris för rösträtt. Ingenting annat. Majoriteten av de som tjänstgör är inte ens soldater utan i princip gratis arbetskraft för den Terranska Federationen, framför allt inom obekväma och farliga arbeten. I filmen skrivs alla ut till soldater även om vissa får bekvämare tjänstgöring än andra. De som staten avser sig kunna undvara blir kanonmat och skickas mot gigantiska insekter på ett sätt som skulle få karaktärerna från boken att bli förfärade - de är en mycket liten, oerhört vältränad och högteknologisk styrka som alltid slåss från underläge; en bra mall för David Bergmans "Sweden Fuck Yeah" modell!

Man kan välja att inte tjänstgöra eller sluta - men då får man heller inte rösta eller jobba inom vissa yrken. Slitningarna mellan de som är medborgare och de "civila" är i boken stora och båda sidor har brist på förståelse över varandras ståndpunkter. John Rico själv avsåg egentligen inte tjänstgöra men formas under utbildningen på sådant sätt att när han ser en jämnårig är en av hans kommentarer att de var i rätt ålder att själva tjänstgöra.

Vad som är intressant med boken är dock hur de som förespråkar systemet (i boken) ser på det. Demokratierna har fallit efter tredje världskriget och vad som efter några generationer blivit lag ser man helt enkelt på som "det fungerar tillfredsställande" och noterar samtidigt att många av de egenskaper man gärna tillskriver veteraner helt enkelt inte finns där. Brottsstatistiken är de samma, de är inte mer disciplinerade, de är inte utvalda och framför allt inte smartare. Deras modell handlar mycket om att man helt enkelt ska betala ett pris för rösträtten - en rätt som inte får brukas under tiden som de tjänstgör vilket om du gör militären din karriär är tjugo år. På det viset är systemet snarare mer likt de romerska legionernas efter Marians reformer; tjänstgör och du belönas med landområden.

Är det en bra idé då? Det skulle jag inte säga. En demokrati måste baserar sig på att alla människor i den är jämlika och att då införa en styrande klass låter som ett recept för ett högst ostabilt samhälle där de styrda inte känner sig rättvist behandlade. Skulle man dessutom få för sig att kopiera systemet skulle man också vara tvungen att hantera att en massa olika människor med olika förkunskaper och förutsättningar skulle ansöka om medborgarskap och regeringen skulle lagligen inte få neka dem. Det blir en jävla massa sysselsättningsterapi eller gratisarbete så länge som vi inte har ett solsystem att kolonisera.

Bokens idéer - både bra och dåliga - går inte att sammanfatta i ett kort blogginlägg; det är snarare avsett att få er att bli nyfikna, öppna upp debatten och framför allt gärna att ni läser boken och bildar er en egen uppfattning. Namnet till trots så är boken inte mycket till Sci Fi Roman utan läses bäst som en säkerhetspolitisk uppsats.