fredag 28 oktober 2016

Rättighetsalliansen och Rättssäkerheten

Det är ibland lite fascinerande hur man kan hitta intressanta detaljer i övrigt rätt ointressanta artiklar. I en artikel skriven den 26 Oktober och uppdaterad så sent som i morse så kan man läsa att Henrik Pontén på rättighetsalliansen påstår att det ska inrättas en speciell domstol för fildelningsbrott.

Ursäkta?

Rättighetsalliansen i allmänhet och Henrik Pontén i synnerhet anser alltså att den värsta konsekvensen av den kris polis och rättsväsende just nu genomgår är att deras fildelningsfall "går långsamt". Strunt helt i att poliser säger upp sig, att många brott inte ens utreds trots tydliga bevis eller att både inrikesministern och polischefen inte verkar vara uppgiften mogen att ens i närheten reda ut röran - nej, tydligen måste fildelningen prioriteras till sådan grad att man ska sätta rättssäkerheten ur spel för att Rättighetsalliansen är lite otåliga.

Låt oss börja med det mest uppenbara problemet. Såvida du inte erkänner så finns det egentligen inget sätt att uppfylla beviskrav för brottet. För att du ska kunna dömas så ska det vara ställt bortom rimligt tvivel att personen som står inför domstolen begått det brott som de anklagas för. Det är alltså upp till åklagaren att bevisa att du gjort det som ligger dig till last - du behöver inte bevisa din oskuld. I en perfekt värld ska du kunna hålla käft igenom hela rättegången och ändå inte kunna dömas om det inte finns tillräckliga bevis. Problemet är att vi inte lever i en perfekt värld. Domstolar verkar ännu inte begripa att en IP Adress inte alls är samma sak som en person; något som just Rättighetsalliansen och deras hejdukar gärna ljuger om.

En IP-Adress är precis vad namnet antyder. En adress. Den kan leda dig i rätt riktning men det är inte ett bevis på att ett brott har begåtts av en person. Dessutom är det väldigt enkelt att förfalska ett bevis baserat på en IP Adress - det kan du göra själv på bara någon minut. Således kan de med ytterst tveksamma bevis inte ens binda en specifik person till brottet och där faller hela deras rättsfall. Du behöver inte ens peka ut någon annan som skulle ha begått brottet. Inget av detta är nyheter om ni läste mitt inlägg om Spridningskollen så ni kanske undrar varför jag tar upp det igen? Därför att det är grunden i min oro för vilka konsekvenser en speciell domstol kan få.

Om vi börjar med hur det hela antagligen skulle tillämpas - Låt oss säga att en speciell domstol för dessa brott upprättas av domstolsmyndigheten. Det innebär således att det är tre nämndemän och en lagman i varje större stad som inte finns tillgängliga för att hantera andra brott så länge det finns fildelningsfall att hantera; Ska vi dessutom ska räkna med en domstol ihovrätten för överklagan så stiger dessutom siffran anställda ganska brant - de måste ju ändå vara spridda över landet så att den anklagade inte behöver åka tvärs över landet bara för att infinna sig. Det är också orimligt att rätten skall resa så vi kan nog räkna med att domstolsmyndigheten får färre antal disponibla anställda.



Det är möjligt att man nyrekryterar till dessa domstolar varpå uppenbart jäviga antagligen kommer sorteras bort. Problemet är bara att "uppenbart jäviga" i tidigare fall inte gällt personer som är medlemmar i Föreningar för Upphovsrätt samtidigt som vi kan anta att den hammaren skulle falla desto hårdare åt andra hållet. Att hitta nämndemän som vill skaffa bonuspoäng från film och musikindustrin inför framtida karriärer skulle nog inte heller vara ett problem samtidigt som dessa enkelt kan gömma sig bakom sina partitillhörigheter. Samtidigt är det redan bevisat att partitillhörigheten ofta har betydelse när det kommer till hur nämndemännen avgör fall.

Om vi sedan tittar på vilka som ska hantera hela grejen med att åtala för brotten så har vi redan specialåklagare för fildelningsfall. Dessa åklagare har antagligen stor vana i hur man övertalar domstolar att deras otillräckliga bevis faktiskt räcker till och detta kommer enbart bli värre om man lägger till att de kommer tala inför samma domstol om förslaget. I värsta fall kommer det enda som skiljer rättsfallen åt vara den åtalade och dess advokat vars försvar - oavsett vilket det är - kommer urholkas av att rätten anser sig ha hört sådant ursäktande dravel förut och genom sin indoktrinering hos Rättighetsalliansen (som ju bara är en intresseförening och diskussionsklubb) vet vad som är rätt och fel och dömer sedan för upphovsrättsbrott i enlighet med sina åsikter, sin "utbildning" och sina chefers medgivande. Någon annan utgång under de omständigheterna är föga trolig.

Visst låter det rättssäkert som fan?

Avslutningsvis finns dock två saker jag finner rejält skrämmande med Henriks kommentar. För det första så är det att det inte talas mer om det. Förutom Henriks kommentar hittar jag väldigt lite fakta om saken och det här inlägget är en förhoppning att bokstavligen mota fan i dörren. Det andra är det prejudikat som det här skulle skapa. Det visar att det tydligen går att skapa en speciell domstol med speciella åklagare om man bara tycker något är ett tillräckligt stort problem vilket är rätt förolämpande mot de misshandels och våldtäktsoffer vi har i landet.

Tänk om en regering skulle anse att Sverigefiender eller Kontrarevolutionärer behöver sin egen domstol efter de anser att domstolsväsendet inte arbetar snabbt nog med dessa? Inga problem - dammportarna är öppna och eftersom man redan gjort undantag för ett så fånigt brott som fildelning kan man ju lika gärna ha det för "brott mot staten" - framför allt om de dessutom skulle visa sig effektiva. Principen är detsamma som FRA Lagen - varför riskera att skapa verktyg som kan användas för betydligt farligare syften? Rättssäkerheten finns till av en anledning och "Rättighetsalliansen" gör hela landet en otjänst genom att försöka rucka på den.

torsdag 27 oktober 2016

Folktro och Magi på Skansen - En spökhistoria

Samtliga av fotografierna i den här texten är tagna under olika Folktro och Magikvällar på Skansen.
Ingen av dem är photoshoppade.


När det kommer till Stockholm så är det svårt för mig att sluta prata vad som där finns att se och uppleva. Staden har alla sorters platser, allt efter humör - alltifrån en liten obskyr självständig Legoaffär på Brännkyrkagatan till att dyka från Långholmens klippor en varm sommarkväll. Jag kan således stadens alla krokar och hörn som min egen bakficka vilket gör mig till en helt utmärkt guide när det kommer till platserna Turisterna nästan aldrig får se.

Dessvärre så gör det mig också - precis som vilken annan person som bor i en stad med mycket uppenbara turistfällor - nästan blind när det kommer till de platser som Turister borde besöka. Vasamuseet är ett bra exempel; en plats som jag enbart besöker när jag har besök från utlandet och Kungliga Slottet tror jag faktiskt jag aldrig besökt i vuxen ålder trots att jag troget följer Livrustkammarens käcka och lärorika inlägg på Facebook. Det finns dock några undantag; ett av dem är Naturhistoriska Riks ute vid Frescati. Jag brukade åka dit rätt ofta när en av mina bekanta jobbade på Cosmonova men besöken har blivit mindre frekventa sedan hon abrupt och oförklarlig slutat.

Det andra undantaget är Skansen. Det är ett undantag som jag tror jag delar med resten av de som bor i den här staden men jag älskar Skansen av hela mitt hjärta. Jag återupptäckte kullen med dess djur och hus i vuxen ålder och har sedan flera år tillbaka ett årskort som jag noga förnyat varje år - förutom i år. Jag har varit lite slarvig med den saken i år trots att vi börjar närma oss Oktober. Under Oktober så sker något speciellt på Skansen och det är helt i linje med deras image om ett öppet naturmuseum med fokus på svensk historia och traditioner. De har en hel vecka - oftast höstlovet - som de dedikerat till folktro och magi och det brukar vara fantastiskt.



På dagarna så är det inte alltför annorlunda mot hur det är där normalt. Det är vandringar till olika platser där man får lära sig om Skrömt och väsen som lurar mellan husen, om vad folk var vidskepliga om och vilka historier som hittats på för att varna barn för att förirra sig till farliga platser. Till skillnad från en vanlig höstdag så har veckan något speciellt - på två av veckodagarna har de nämligen öppet längre än de brukar vilket ger en unik chans att besöka Skansen då det är kallt och mörkt vilket mig veterligen inte ges möjlighet till andra dagar på året.

Samtidigt så har de kvar de fantastiska aktiviteter som de har på dagtid - spökvandringar, historier från mytologi och en allmänt höstmysig stämning som man upplever bäst med varma kläder och i min mening utan sällskap. Ensamheten skapar för mig mycket av den kusliga stämningen eftersom du inte har någon glädjedödare som för att överkomma sitt eget obehag försöker bryta stämningen. Just det där obehaget - den krypande känslan av övernaturlighet - är exakt vad jag är ute efter och jag tror den är starkare eftersom jag känner mig så hemma på Skansen.

Delvis av de orsakerna hade jag inför just den här höstkvällen 2014 bokat in mig på enbart en tur - om Berguvens och Vargens roll i folktron; detta eftersom de andra vandringarna var mycket tidigare på kvällen och därför brukade ha betydligt fler närvarande. Jag hade förberett mig väl med kamera, stativ, min varma höstjacka samt min EDC (Every Day Carry) Ryggsäck som jag hängt upp stativet på och jag gick igenom Skansens grindar strax innan klockan slagit sju. Trots att det var rätt tidigt hade det redan börjat bli mörkt med en ljusstark måne bakom de mörka molnen på himlen. Det var i min mening redan perfekt väder för en bra kväll.

Mitt första stopp var i stadskvarteren. Dessa normalt ljusa och vackra gamla gator där det luktar gott av bullar från bageriet och där man brukar kunna känna värmen från glashyttans ugnar var kalla och tomma. Löv virvlade förbi, deras färd över tegelstenarna underlättade av höstens kalla vindar och det var inte en människa i sikte. Detta är givetvis helt avsiktligt och en del av stämningen. Tanken är att man ska hitta det säkra inomhus, i värmen. Kusligheten och det osäkra, det är vad man riskerar om man rör sig utomhus. Detta upptäckte jag näst intill omedelbart då det första jag fick syn på gående på gatan var en ung flicka med mycket blekt ansikte och en lång vit klänning. Hon rörde sig långsamt, nästan onaturligt lugnt ned för gatan och in mot en av innergårdarna.



Långsamt, mycket försiktigt för att dämpa mina steg så följde jag efter henne mot ingången där jag sett henne gå in. Snabbt tittade jag runt hörnet och igenom den lilla gång i huset som leder mot innergården. Där stod hon, lika tyst och stilla som hon gjort ute på gatan. Jag försökte att inte le, det skulle bryta stämningen. Flickan var en av de skådespelare som "hemsöker" de olika platserna och på nära håll är hennes smink uppenbart. Långsamt började hon gå tillbaka ut genom tunneln - ljud kommer från längre upp på gatan.

Försiktigt och utan att låtsas se mig eller kameran på dess stativ går hon långsamt förbi för att snabbt visa sig för den barnfamilj som är på väg ned mot oss. Barnen pekade förtjust på henne och försöker övertyga sina föräldrar att de sett ett spöke till föräldrarna som uppenbarligen spelar med och säger sig inte ha sett något över huvud taget. När barnen sedan vänder sig till mig och frågar om jag såg "spöket" så kan jag givetvis inte göra annat än att neka men säger att jag fotograferat gathörnet och lovar dem att plocka fram bilden så vi får se om något fastnat på den. När jag visat dem bilden blir de helt till sig - en bild på ett spöke!

Exalterade och ivriga fortsätter de runt hörnet och upp på vägen mot Bollnästorget. Lite synd, för de har missat en av de lite mer fascinerande platserna i stadskvarteren den här kvällen. Visserligen lätt hänt men det var inte något jag själv tänkte göra. Istället gick jag fram till dörren som ligger precis bredvid gången som flickan lämnat. Den gled upp med ett knarrande och inifrån det varma rummet hördes det knastrande ljudet ifrån tryckpressen.

Föreståndaren, en välklädd man välkomnar mig in på hans varma arbetsplats - det är ju trots allt oklokt att färdas längre sträckor. Man vet aldrig vad samhällets förfall kommer att orsaka för elände ute där ute där ljuset inte förmår tränga undan kvällens mörker. Som ett exempel på detta diskuterade vi båda - helt utan att låtsas om att året egentligen är 2014 - om ett hiskeligt mord vars dom precis har fallit och som redaktören ämnade skriva mer om i morgondagens upplaga.



Den lilla extra information som ännu inte nått allmänhetens öron är att mördaren bett om nåd - inte för sin egen del men för att hans föräldrar skall slippa skammen av hans straff. Vi båda förfasades över det omanliga i hans handlingar och den brist på respekt han visar inför de anhöriga som får leva med skammen av att ha en brottsling till son. Som tack för denna förhandstitt på morgondagens nyheter bestämde jag mig för att förevisa min kamera och vi enas båda om att den uppfinningen kommer nog tidningarna till gagn i den nära framtiden. Med ett vänskapligt farväl trädde jag således åter ut i stadskvarterens mörker.

Det första jag gjorde var stanna i porten och se mig om längst med gatorna. Det har erfarenhet lärt mig vara en god idé, man vet aldrig vad för skrömt kan gömma sig på kullerstensgatorna. Sant nog så såg jag uppe vid bageriet hur en lång man i svarta kläder och lång hatt tittade tillbaka mot mig. Jag vet precis vem han är och han är också orsaken till min försiktighet. Han representerade det farliga i mörkret som är mänskligt och hans antagligen mycket roliga uppgift är att vara vresig, sitta och muttra för sig själv och i många fall direkt skrämma förbipasserande genom att hoppa ut ur gränder eller smyga sig på dem bakifrån. Då jag inte har lust att i skrämseln tappa min kamera så såg jag till att hålla koll på var han är när jag rör mig på stadens gator men jag har utfört mina ärenden här så jag behöver inte oroa mig mer för honom ikväll. Utan tvekan kommer han hitta andra, mer lättskrämda personer under kvällen.

Det går dock inte att förneka att Skansens personal just den här kvällen ansträngt sig extra noga för att även lite mer cyniska spänningssökare som jag själv kunde känna sig osäkra och lite rädda. Knappt hade jag gått runt hörnet för att påbörja promenaden uppför backen till Bollnästorget då jag hör musik. Tonerna släpade sig fram, falskt och långsamt som från en gammal grammofon med repad skiva. Det skulle inte förvånat mig om det var just en sådan som stod gömd någonstans men ljudet var förunderligt klart. Det läckte ut ifrån ett fönster som stod på glänt med ett ensamt stearinljus - bakom det är det mörkt. Antagligen har man gömt en musikspelare där inne som då och då spelar upp något spöklikt musikstycke och det var sannerligen ett mästerligt sätt att förhöja stämningen på.

Några fönster bort lyste det ett annat ljus från Skansens apotek. Där är det redan flera andra personer och trots min fascination för hur man i äldre tider kunde hitta komplicerade lösningar på medicinska problem avstod jag från att gå in där. Jag hade anammat stämningen och för mycket folk - framför allt den sorten som kanske inte lever sig in i det hela på samma sätt som jag - har en tendens att bryta den. Sådant har jag ingen lust med just nu.

På vägen upp mot Bollnästorget så passerade jag vad som nog är ett av mina favoritområden; Älvrosgården. Det är ett område jag fotograferar nästan alltid om jag passerar den vägen - och det gör jag nästan alltid eftersom det är på vägen till bagarstugan. Jag har alltid gillat husets helhet, att besöka de trånga levnadsutrymmena, att prata med föreståndare om hur det är att bo där och är något man inte borde missa om man är där på ett besök. Man känner sig helt enkelt välkommen.

Jag inser att jag känner precis det motsatta ungefär som när man talar med en person som egentligen vill bli lämnad ifred, som om gården och de som bor i den helt enkelt inte vill bli störda. I mörker så känns gården inte alls lika inbjudande och gästvänlig som dagtid och jag föreställer mig hur det var när huset låg betydligt mer avsides uppe i Härjedalen och hur ett liknande höstmörker omsluter huset. Då kunde man inte annonsera sin ankomst i förväg - eller veta vem det var som strök omkring runt gården. Inte alls konstigt att folk på den tiden antagligen var väldigt vidskepliga.

Typiskt mig så hade jag fastnat i mina funderingar igen  - något jag gör rätt ofta - och bestämde mig för att fortsätta förbi de båda mindre husen och förbi bagarstugan som dessvärre är stängd. Det är synd för jag har besökt den vid många tillfällen för att få mig en bit nybakat tunnbröd eller för att se till att andra får pröva på den utmärkta traditionella maten. Det hade inte suttit helt fel med en bit med det fantastiska smöret de har till - en gång tjänade det hela som improviserad bröllopsmiddag åt ett par som gift sig på Skansens Drop-In Bröllop och blivit hungriga av den långa väntetiden varpå jag som under bröllopet agerade fotograf tipsade dem om den tillgängliga och förvånansvärt mättande rätten vilket visade sig vara uppskattat som paus innan vi skulle ta bröllopsbilderna.

                                                  

Jag vände om, ner på gångvägen förbi Tingsvallen och ut mot Bollnästorget. På torget stod en stor grupp barn med sina föräldrar kring en äldre kvinna i ålderdomliga kläder. Det är en av kvällens guidade visningar - antagligen huvudattraktionen - och en som jag undvikit sedan första året på grund av just alla barn. Barnen som alltid känner att de måste bevisa att de inte är rädda för mörkret har en irriterande tendens att helt förstöra stämningen och ibland kan även de vuxna komma med ovälkomna kommentarer om de upplevelser och väsen man kan se på vägen. Missförstå mig nu för all del inte, jag förstår att barnen kanske inte bör få mardrömmar av tomtar och troll men det är heller inte det jag är ute efter med mitt besök. Således är det bättre för alla inblandade om jag helt enkelt låter dem gå på de större turerna och jag själv håller mig till de små där den kusliga stämningen ofta kväver de mest cyniska frågorna.

Istället fortsätter jag snabbt förbi gruppen längst de mörka och igenstängda handelsbodarna där man på helger och marknadsdagar kan köpa traditionellt godis för på tok för höga priser och gruset knastrade under mina fötter innan jag stannar utanför en av påminnelserna att allt på Skansen inte var den idyll som somliga gärna vill framställa den som. Det är något som kanske inte alltid uppmärksammas ens av förbipasserande eller ens av gästerna på Sveriges mest populära kyrka för bröllop men den gamla kyrkan som uppfördes 1729 i Seglora utanför Borås har en skampåle utanför sitt staket. Den är ett stycke tjockt trä med en halsring av metall hängandes utanför. För en person som likt jag har erfarenhet av att vara socialt utstött är det inte svårt att tänka sig fasan över att behöva stå och skämmas inför hela bygden. Istället lät jag blicken vandra över kyrkans mörka omgivningar och log lite för mig själv. Skansen har verkligen gjort allt de kan för att göra besöket kusligt.

Likt varje kyrka värt namnet så har Seglora Kyrka en liten kyrkogård. Jag tror inte att gravarna som finns där faktiskt är äkta men de bidrar till bilden och kan även en varm sommardag ingjuta en ilning och den respekt för en gravplats som de flesta människor har i sig. En mörk höstkväll som denna var gården på gränsen till skräckinjagande. Det hjälper inte att man fört fram en likvagn med en kista och att det bland de gulnande löven på marken står den som har jobbet att hämta den. Hans rock är tjock och mörk, en huva täcker huvudet och gör att ansiktet är dolt i mörker och över axeln bärs lien - avsedd att hämta kroppar på samma sätt som bonden skördar det han sått. Det är den klassiska liemannen och ytterligare en av Skansens levande dekorationer den här kvällen. Han var inte ensam i sina plikter - en ljus häst stod bredvid honom och betar lugnt av gräset. Han tog ingen notis om mig utan fortsatte lugnt sitt arbete i det svaga skenet från kyrkans tända ljus.

 

I mitt stilla sinne undrade jag vad hästen ska symbolisera - Liemannen rider traditionellt inte enligt de sägner jag själv har läst. Kanske är den avsedd att vara en symbol för Seglora Kyrkas Kyrkogrim, den mytomspunna varelsen som begravs i byggnaden som ett byggoffer för att sedan hemsöka elaka människor efter sin död eller hämnas på de som stulit ifrån kyrkan? Kanske är den bara till för att ge en extra krydda på upplevelsen? Jag tar i alla händelser en kort och så diskret bild jag förmår på hela scenen och fortsatte sedan längst med vägen på andra sidan stenmuren. Jag har ingen lust att störa Liemannen (inte ens en fiktiv sådan) och jag tror dessutom han snarare var här för att invänta gruppen som jag precis såg gå åt andra hållet. Istället svänger jag vänster längst med kyrkogården och går längst med vägen som går mot Bredablick.

Jag hade dock ingen avsikt att gå så långt. I själva verket tog jag första höger, efter två ungdomar - en kille och en tjej som ser ut att vara ute på en av sina första dejter - som kommit från andra hållet. Vi hamnar på en liten gårdsplan nära vattnet där det finns små stockar att sitta på runt en öppen eld. Framför elden satt en äldre man i svarta högtidskläder och ser upp mot oss. Vi hälsade lite försiktigt på varandra men satte oss framför honom och väntade. När mannen var säker på att det inte kommer dyka upp några fler åhörare lutade han sig framåt och sänkte försiktigt rösten och avslöjade att han är här för att se om bäckahästen och strömkarlen kommer dyka upp under natten. Det ryktas nämligen att båda brukar befinna sig i Motjärn för att locka till sig besökande barn under ytan.

Rösten lät bekant och under några minuter kan jag inte riktigt placera den. Det är först då han börjar på sin första historia som jag känner igen den - den är oerhört likt mannen som läste in historierna på Förskräckliga Historier; ett kassettband jag hade som barn. Vore det inte för att de banden är oerhört gamla hade jag antagligen varit övertygad om att det faktiskt var samma person. Jag blev så fascinerad att jag nästan tappade fokus på hans berättelse om hur Näcken lärde en kusin till honom att spela fiol så att ingen kunde sluta dansa; kusinen använde sig av detta på ett bröllop för sina vänner och kunde sedermera inte sluta spela tills han föll död ner av utmattning. Efter det var han en förlorad själ som inte kunde begravas på kyrkogården och för evigt tillhörde Strömkarlen.



Under tiden som berättelsen pågick har ljus tänts i tjärnen som för att representera det som berättas om och sakta men säkert har också det spridits en ljus dimma kring ljusen. Det var ett effektfullt skådespel men när det nådde sin kulmen inser jag att jag haft fel tidigare under kvällen. In bland ljusen vandrar långsamt och majestätiskt samma häst som jag tidigare sett på Seglora kyrkogård. Det blev en mycket effektfull början på nästa historia när mannen berättar om sin gammelfarmor som var mycket oförsiktig vid en fors i närheten av sitt hem och fick möta Bäckahästen.

Under tiden mannen berättar sin historia har det hunnit mörkna rejält och när vi går därifrån känns det inte längre som att lyktorna som finns längst med vägarna kan tränga igenom det allt mer kompakta mörkret. Med det fallande mörket har också anlände också höstkylan på riktigt och den värmande brasans frånvaro blev allt mer påtaglig. Trots att jag hade en rätt tjock och bekväm jacka var jag inte klok nog att ta på något värmande under vilket var oerhört dumt gjort av mig. Snabbt tittade jag bort mot kyrkan där lamporna fortfarande lös och jag beslöt mig för att det vore en bra plats att sätta sig ner och vila på inför den guidade turen skulle börja tjugo minuter senare.

Att promenera i mörkret kring kyrkogården var riktigt obehagligt även om Liemannen och hans springare lämnat platsen. Antagligen återvände de tillbaka till det varma stallet efter att ha skrämt kvällens sista grupp med föräldrar och barn genom sin uppenbarelse utanför kyrkan och jag fann mig själv med att nästan sakna sällskapet. Något man kunde se - även om det var där för att skrämma en - kändes betydligt bättre än att hjärnan skulle få för sig att där fanns saker i mörkret och jag inser att jag mot min vilja ökat takten för att snabbt nå fram till kyrkans port. När jag väl kommit fram och kände värmen som sipprade ut log jag lite för mig själv. Kanske var det precis så här man kände sig i gamla tider då skrömt och knytt fanns runt husknuten och kyrkans vita magi lovade skydd.

Det var då som de första tonerna av kyrkans musik för kvällen nådde mina öron och jag börjar nästan skratta. Någon hade sett till att även kyrkobesöket skulle vara lite kusligt kvällen till ära och beslutat sig för att Organisten spelade vad som närmast kan klassas som ledmotivet för skräck i allmänhet - de spelade Organ Tocatta av Bach. Det hela är i det närmaste ett briljant drag för att se till att även den här gamla platsen fick dra sitt strå till stacken under kvällen och gärna göra de som liksom jag kommit hit för att söka värme och skydd undan vinden lite obekväma. Det misslyckas fatalt.

Jag kände mig både varm och välkommen och när jag gick ner längst med kyrkbänkarna passade jag på att placera ner min kamera och ta en bild på den inbjudande värme som kyrkan under kvällen bjöd på. Mitt enda andra sällskap var en äldre man i rutig skjorta som satt lite längre fram i en av bänkarna och verkade blundande njuta av musiken. När jag anlände framme vid altaret tittade han på mig, nickade och sade att det var trevligt att det var så många här nu. Jag nickade tillbaka och tänkte att mannen som antagligen var kyrkans vaktmästare måste sett många besökare gå in och lyssna på musiken. En titt på min klocka övertygade mig att det var dags att börja gå upp mot mötespunkten där den guidade turen "I den mörkaste natt" skulle börja. Utan att titta tillbaka på den värmande och välkomnade helheten så tågade jag raskt ut i den mörka natten igen. 

 

Värmen från kyrkan var saknad i princip hela den långa vägen upp till Bredablick där vi skulle mötas. Jag var övertygad om att det nu var minusgrader ute och förutom att väskan var tung och mitt stativ väldigt kallt så kändes det inte som att jag hade rört på mig tillräckligt mycket för att värma mig. Det skulle inte förvånat mig ett dugg om säsongens första snö hade fallit ner på oss den kvällen. När jag kommit förbi Berganäsgården som ligger strax bortom Motjärn så började jag se fler sken som inte var från lampor utan från öppna eldar. På området runtomkring Bredablick, nära bilbanan jag älskade att åka som barn så stod en liten skara folk. Två av dem höll om varandra och jag kände igen dem som tonårsparet som jag lyssnade på historier om Näcken med. Ytterligare två var äldre kvinnor - nästan på gränsen till tant - som hade en liten flicka på kanske tio-tolv år i släptåg. Vi tittade oss omkring, ingen av oss pratade med någon annan kanske blyga på det där klassiskt svenska sättet eller helt enkelt ovilliga att bryta spänningen.

I den mörkaste natt är helt klart den mest spännande av visningarna man kan boka tid till och av någon oförklarlig anledning också den mest underskattade. De tre år som jag besökt Skansens Folktro och Magivecka har det aldrig varit mer än en handfull besökare men sedan har jag också varit mycket noga med att alltid välja den sista visningen för kvällen. Det mörker som nu täckte allt som inte lystes upp skapade en fin atmosfär och som kvällen ville bjuda på allt den kunde under kvällen så bröt nu fullmånens sken fram bakom några tunna moln och som på beställning kom även vår guide för kvällen, klädd i Skansens gröna jacka fram hållandes en lykta i handen. Kort kontrollerade hon att vi alla var på plats för visningen och noterade att samtliga var närvarande. Sakta börjar vi gå längst den väg av trä som byggts upp ovanför Vicenthägnet och som ledde oss raka vägen ner till berguven.

Skansen kändes i månskenet inte alls lika mörkt som tidigare under kvällen. Det lyste ner över Vicenternas hage och trots att jag visste att de var inne under natten så var det svårt att inte titta efter dem eller Vildsvinen som spenderade kvällen inomhus borta från snålblåst och kyla. Det pratades över huvud taget inte inom vår grupp utan vi förhöll oss tysta efter att vi följde den gröna jackan som Skansens logotyp var tryckt på och den lykta som under delar av färden var det enda ljus vi hade förutom månskenet. 

Berguven på Skansen ligger lite avskild från de andra djuren. För att hitta dem måste man gå upp för en backe från Varg och Järv - eller som vi ner från Bredablick - och det gör att det är ett djur man ibland missar trots att Ugglorna själva är relativt lätta att få se när man väl kommit dit. Själva inhägnaden är inte mer betydande än en rund stålbur med galler. Det händer att både Ekorrar och möss tagit sig igenom det gallret och på det viset slutat som en mumsbit åt Rovfåglarna. Vår grupp stannade upp i förväntan utanför gallret och guiden tog vara på tillfället genom att omsorgsfullt placera ner lyktan på en av bänkarna intill buren.

Berguven berättade vår guide hade en mycket framträdande roll i Svensk mytologi. Förutom att man gärna gjorde kopplingar mellan den och den första kvinnan; demonen Lilith; satans hustru och mor till skogsrå, mara och tomtarna så måste själva utseendet med tofsar och eldögon varit mycket skrämmande att stöta på i skogen, allrahelst då Ugglan inte alltid befann sig i träden. Denna misstänksamhet mot fågeln tog sig dessutom andra former på man översatte ett danskt ordspråk fel vilket blev till "Ugglor i Mossen" vilket kom att stämma väl överens med tron att mördade barn förvandlades till just mossugglor.

Trots att jag är väldigt fascinerad av just ugglor är det inte svårt att känna en liten bit osäkerhet kring djuret så här i mörkret. Istället för de vanliga jordfärgade gestalterna som sitter uppe på sina pinnar och grenar så ser man nu knappt något spår av att man är så nära en av Sveriges största rovfåglar. Tanken på hur de dessutom kan flyga i det närmaste ljudlöst ger också en hälsosam respekt för vad naturen med lite hjälp av några tusentals år av evolution kan frambringa.


Berguven är dock enbart försmaken av huvudattraktionen under visningen och den kan vi redan höra. Månskenet har uppenbarligen lockat Skansens vargflock till att söka markera sitt revir på det sätt som inte bara skulle ge den en framträdande roll i mytologi där vargar finns utan också bibehållas ända in i våra dagar. Det var första gången jag hör vargar yla personligen och ljudet hörs tydligt trots att vi fortfarande är åtminstone tvåhundra meter ifrån deras inhägnad.

Tonårsparet lyssnade uppmärksamt och tittar i riktning mot ljudet; flickan har gömt sig bakom sina vårdnadshavare uppenbarligen osäker inför hunddjurens markering. Guiden som märkt vårt intresse för deras ljud i natten samlar ihop oss för att gå ner till dem och förklarar att de i vissa fall fått använda inspelade ljud och falskt månsken för att få den korrekta stämningen under den här visningen. Jag själv som under tidigare år upplevt detta känner en oerhört skillnad; att höra ljudet och veta att det inte kommer ifrån en bandspelare är en oerhörd förmån och en som inte är trolig att man ska få uppleva under sådana här förhållanden. Samtidigt går det inte att komma ifrån att ylandet är obehagligt. Det är ihållande med en sorglig underton och det får ens fantasi att vandra iväg.

På vägen ner talade guiden om för oss om de sägner som kretsade om Vargen. Förutom att Vargar på den tiden kunde orsaka stor skada på bygdens ekonomi och välstånd genom att anfalla djur så talades det också om Ulvar och Skinnbytare - personer som kunde förvandlas till vargar utan att de var medvetna om det. Som i mycket annat så var dock botemedlet enkelt - att ha namnet över något gav dig också makten - och mången kvicktänkt kunde rädda sig genom att känna igen ett klädesplagg eller rena gissningar på vem Ulvens identitet kunde vara. Vid Vargen har man dessutom gömt en bild på en varg som går upprätt bland träden och som avslöjas av guidens lykta. Som skrämselknep är det dock inte mycket värt även om man inte kan låta bli att uppskatta försöket.

Djuren vi kommit för att se är däremot långt mer fascinerande. Tysta står vi och bara beskådar hur de gråa djuren kommer fram i sin grupp ur skuggorna för att fortsätta sin högljudda klagan mot månljuset och kanske även mot de orättvisor som människan utsätter deras sort för över världen. Hur länge vi stod där vet jag inte. Det kan varit en minut. Det kan ha varit flera timmar. Vi var som trollbundna vid denna nattens konsert. När de andra gick vet jag inte, bara att när jag tittade upp var jag ensam kvar. Med ett leende och ett tyst tack för att jag fått uppleva ylande vargar på riktigt så lyfter jag upp min väska och stativ från marken och går på vägen tillbaka upp mot Bredablick. Det är först efteråt jag insett att jag varit så bunden vid skådespelet att jag inte ens kommit på tanken att ta ett fotografi.



På Tingsvallen stod mitt sista mål för kvällen. Det är en samekåta som rests där kvällen till ära och som ger ett mycket kusligt intryck i höstmörkret. I det här fallet bedrar dock skenet grundligt. Under dess tyg finns en varm brasa som det kokas kaffe på och inuti kan man höra om klassiska legender från tider och trakter vi bara kan föreställa oss här nere i södern. Dessutom är det ett bra sätt att bli varm på vilket kan behövas oavsett om det är kalla kårar eller höstkylan som tränger igenom jackan.

Redan på avstånd hör jag en kvinnoröst. Jag ökar på stegen, lite orolig över att missa en av de fantastiska legenderna som brukar berättas däri när jag står strax den skinfäll som används som dörr i kåtan så kan jag höra orden. Det är en sång, en gammal spökhistoria från Island som funnits i flera versioner i Norden och som är väldigt passande en kväll som denna. Det är en förtrollande vacker sång som handlar om en man som försöker överleva resan genom Sprengisandi, en stor kall stenöken på Island och gör en pakt med mörkrets makter om att komma levande fram.

Precis när versen slutat förde jag skinfällen åt sidan och steg in. Min bekant som normalt står i bakstugan sitter vid elden och ler välkomnade - mina besök i kåtan är lika mycket tradition som det mesta annat under kvällen. För att de andra besökarna - en man och en kvinna och vad jag antar är deras två barn - inte ska missa resten av visan besvarade jag min bekants leende och började sjunga fortsättningen av visan som jag kan utantill. Min bekant stämde genast in under det att jag fortsätter sjunga om ryttarens öde.

Älvadrottningen dansar över sanden, Rid, ja rid om livet är dig kärt! Fly den fagra älvadrottning handen ty Ryttarens själ till fånga hon begär! Bästa häst jag offra vill om jag kommer fram till Kida gill! Ja, bästa häst jag offra vill om jag kommer fram till Kida gill!

När sången tystnat sitter alla tysta en lång stund. Kåtan är väldigt inbjudande och det är svårt att inte känna sig välkommen och man blir lätt dåsig i värmen från elden. Efter att ha tittat in i elden en lång stund tar min bekant tyst till orda efter att hon räckt mig en kokhett kopp kaffe direkt från elden. Smaken är mycket ovanlig och skiljer sig markant från vanligt kontorskaffe och jag kan enbart anta att den annorlunda smaken kommer från elden eller kannan.

Trots att det enda andra ljudet i tältet är från eldens sprakade måste vi alla lyssna noga för att höra hennes berättelse om Gadniha som bor under Kannivara; de underjordiskas berg. De är mycket lika oss och de ser allt de behöver se - men inte alla kan se dem. Hennes familj har haft turen och förmånen av deras sällskap; hon lekte med dem som barn, hennes pappa brukade berätta historier om dem och de hade även hjälp pappans morbror som varit en stor samisk helare.

                            

Det är en annorlunda historia och mycket olik tidigare års sagor som berättats i den här kåtan. Tidigare år har jag fått höra om Stallu; en enögd, elakartad jätte som skapade en lång diskussion huruvida det var en version av Polyfemos från Odyssén som på något vis smugit sig in i samisk sagoberättande. Jag har också fått höra om Ähpara - odöpta spädbarn som bringar olycka över de som inte namnger dem och kan ge dem den frid de förtjänar; otvivelaktigt en import från sydligare breddgrader när Kristendomen började bre ut sig bland fjällen och i grunden mycket lik myten som berättats varje år vid Berguven.

De Underjordiska var som oss sade hon och tittade rakt på mig med en för henne annorlunda blick, nästan skarp och i stor kontrast mot hennes vanliga inbjudande maner. De är snälla. De kan vara elaka. Man måste vara en god medmänniska. Då kan man få goda vänner. Men de kan också vara vresiga för likt oss gillar de inte alltid att bli störda. Det skulle vi alla tänka på - att föra oss varligt på den plats där hemligheter från hela landet samlats och där vi var blott var gäster. Plötsligt återfick hon sitt vanliga glada lynne och berättade historien om sin fabror John från Jokkmokk som lyckades tala frid över en Äphara och därmed förhindra att olycka drabbade släkten. Historien var både intressant och passande för kvällen under det jag tömde det sista av kaffet i koppen innan det åter var dags för mig att röra mig ut i mörkret och tänka på att återvända hem.

Jag hade dock redan bestämt mig för att inte gå mot huvudingången - istället skulle jag ta en liten omväg förbi sälarna och lodjuren för att sedan återigen passera vid Vargen i hopp om att de sistnämnda fortfarande sjöng mot månen. Jag hade precis hunnit lämna samekåtan då jag insåg att den sista förhoppningen redan kommit på skam - fullmånen har gömt sig bakom tjocka, mörka moln och hade vargens fortfarande låtit sin sång eka över Djurgården hade jag hört den. Besviket sparkar jag till en sten på marken, där rök nog chansen att ta en bild på ylande vargar.

Trots detta bestämmer jag mig för att gå den vägen; vem vet man kanske har tur och dessutom känns en vända på Skansen inte komplett om jag inte sett åtminstone gråsälarna. De har varit mina favoriter ända sedan barndomens promenader på Skansen då jag, mamma, syster och mormor alla ville se olika djur och därmed grälade ordentligt om vilka vi skulle stanna längst hos på våra ständiga besök.

Såldedes var det bara för mig att gå förbi Bollnässtugan och förbi fågeldammarna upp mot Sälarna. Promenaden som jag nästan alltid går när jag är på Skansen kändes som den tog mycket längre tid än vanligt, antagligen på grund av mörkret men också för att jag antagligen började känna mig lite trött - det är visserligen spännande att vara på Skansen vid den här tidpunkten men det är också tungt med väska, kamera och stativ.

Gråsälarna visade sig vara förvånansvärt samarbetsvilliga - en av honorna låg på en sten och sov istället för strax under ytan som hennes väninnor och jag såg till att ta några bilder och stå där några minuter för att bara uppskatta djuren men jag har redan på förhand bestämt att det inte skulle bli ett längre besök - jag fick nöja mig med att Isa eller Amanda (som jag aldrig lärt mig se skillnad på) helt enkelt hade valt att sova synligt synligt under kvällen. Snabbt rörde jag mig ner för backen, förbi utterhägnet och stallarna. Kanske skulle jag ha lika tur med de lite mer skygga Lokatterna? Visserligen är Lodjur normalt skymningsdjur men i en djurpark så brukar man kunna se djuren oavsett tid på dygnet. Dessutom hade Lodjuren några månader gamla ungar som på senare tid stulit en hel del av min tid.

Det visade sig att jag inte gått ner förgäves. Precis när jag anlänt nere vid deras lilla skogsglänta upptäckte jag att en av ungarna hade en klätterövning i trädet. Det var mycket roande att se hur hon gjorde ständiga försök att ta sig upp i trädet som den vuxna honan Klo brukar spendera en hel del av sin tid. Till slut och till min stora besvikelse gav ungen upp sina försök att klättra upp och försvann in i skuggorna. Jag stod kvar ett tag med förhoppningen om att de kanske skulle komma fram ur skuggorna och jag skulle kunna ta en riktigt bra bild på Lodjuret i mörket. Jag hade redan tagit en bild som jag vunnit en av Skansens fototävlingar med som såg ut att vara tagen i den mörkaste natt men som egentligen med hjälp av skarp sol och fin kontrast egentligen var tagen runt två på eftermiddagen. Dessvärre fick jag se mig besegrad på den punkten - Lokatterna verkade ha dragit sig tillbaka för natten och jag insåg att det nog var dags för mig att följa deras exempel.



Jag plockade upp mitt stativ från marken och fäste det på min väska. Kanske skulle jag se vargarna men utan månen till hjälp var det inte troligt. Det skulle åtminstone inte skada att gå ner och se efter - utgången jag avsåg använda låg ändå åt det hållet. Av ren vana lät jag blicken falla över Vicenthägnet som fortfarande är tomt. Det kändes lite konstigt då de stora ovanliga djuren - nästan utrotade i det vilda - oftast brukar vara närvarande där och det hjälper inte att det inte hörs några ljud från det närliggande stallet. Vildsvinen är inte heller ute - inte ens på sin lilla avhägnade del där de ibland befinner sig för att få lugn och ro från vicenterna. Gruset knastrar under mina fötter när jag börjar gå längst med vägen förbi  och natten känns förunderligt - nästan kusligt stilla. Jag har varit helt ensam på Skansen förut - oftast på vardagar mitt i vintern - men då har det åtminstone varit ljust ute.

Det var då jag hörde skriket. Det skär igenom den kalla nattluften med en nästan vibrerande intensitet som går ända in i märgen. Den fysiska sensationen gör att jag under en kort sekund tror att det är vargen som börjat yla innan jag inser att djur inte skriker på det sättet, inte med sådan gäll fruktan. Precis när det tystnat insåg jag att anledningen till att det haft en fysisk verkan på mig är att skrikets ursprung måste varit mycket nära. Jag står som paralyserad innan jag inser att något måste göras - någon kan vara skadad och behöver hjälp. Nästan förvirrat tittar jag mig omkring och försöker avgöra varifrån ljudet kommit men natten har återgått till stillheten. Det brukar inte vara ett gott tecken om det har hänt någonting - få saker skriker på det viset för att sedan tysta helt.

Det finns bara en sak att göra; en rent ut sagt idiotisk sak beroende på vad som faktiskt hänt men det är det enda logiska. Så högt jag kan ropar jag om någon behöver hjälp och jag hör min egen röst eka genom natten; sekunderna som passerar kunde lika gärna vara timmar innan jag med skräckblandad glädje hör ett rop tillbaka - mycket lägre än mitt men för sent för att vara ett eko. Svaret har kommit från vägen ned mot vargen och jag bestämmer mig för att röra mig dit. Backen är brant på sina ställen och det skulle inte vara första gången någon halkat där.

Precis i det ögonblicket slocknade alla gatlamporna längst med vägen. Jag tittade förvirrat ner på min klocka - den var inte ens nio då kvällen officiellt slutar. Att stänga av lamporna när folk fortfarande rör sig på området måste vara något slags misstag. Jag är inte speciellt duktig på att gå i mörker - de gånger jag försökt på olika Lajv brukar jag trampa fel och väldigt snabbt tappa fokus på vilket håll jag går. Som tur är hade jag verktygen för att kunna hantera något dylikt. Min ryggsäck har ytterligare fickor fastsatta på utsidan avsett för EDC - Every Day Carry - och där har jag sådant jag alltid vill ha med mig. Bland denna kollektion av användbara saker finns givetvis en ficklampa; det enda jag behöver göra är att föra tillbaka högerhanden, öppna fickan och ta ut den. Jag tände lampan och började försiktigt gå fram mot vägen där skriket kommit ifrån.

 

Om jag tidigare tyckt att kvällen varit mörk så är det ingenting emot vad den nu blivit. Det enda jag ser förutom den svartblåa himlen och konturerna från molnen är vad jag ser i min ficklampa - den kala asfalterade vägen framför mig. En ficklampa ger om natten ett fasansfullt tunnelseende vilket bara gör dig än mer rädd för vad du inte ser. För varje steg framåt jag tog var jag övertygad om att något fanns runt omkring mig bland träden som kantar stigen och jag kommer ihåg att jag desperat önskade att jag hade min pistol vid bältet - den låg dock säkert inlåst i vapenskåpet hemma och inte alls till någon nytta när jag sakta gick fram igenom kvällen.

När jag kommit till backens krön och tittade ner så såg jag i ficklampans sken en person ligga halvvägs ner. Jag har alltid varit dålig på att känna igen ansikten men jag är övertygad om att det är samma barn som följt med på vargvisningen tidigare under kvällen. Runt omkring henne låg det en massa vitt stoft som fick mig att undra om hennes jacka gått sönder i fallet. Hon tittade upp mot ficklampan och frågade om det var någon där. Synen av henne väckte mig ur min oro över mina orimliga tankar om vad som nu kunde finnas i natten och jag skyndade ner mot henne samtidigt som jag med hög röst frågade vad som hade hänt. Hon tvekade inför svaret och jag noterade att hennes blick ängsligt återkom till att titta mot de mörka träden. Först då insåg jag att något var väldigt fel med hennes arm.

Orsaken till att det ligger en massa dun runtomkring på marken var uppenbar. Hennes jacka hade slitits av vid höger arm och resterna av den var antagligen det som låg runt omkring henne. Vart själva ärmen tagit vägen fanns det inga spår av. Armen under är det dock värre ställt med. Från handleden upp till armbågen är huden nästan helt röd och jag insåg att den här flickan är skadad; att det hon hade på armen var utsmetat blod och i de mängderna måste det vara hennes eget. Insikten får mig att snabbt föra vänster arm bakom ryggen och slita tag i en annan av fickorna på ryggsäcken där jag förvarar mina Första Förband som ingår i min EDC Packning.

Panikslaget försökte jag få av själva fickan tills jag kom ihåg att den satt fast med Mollefästen i ryggsäcken och min hand börjar frenetiskt leta efter dragkedjan. Efter vad som kändes som flera minuter fick jag fram ett av försvarets första förband som jag hade däri. Livgardets instruktör som gett mig paketen skulle antagligen haft både ett och två att säga om min metod att förbinda armen men det fanns inte tid att i mörkret syssla med petisser. När förbandet var på plats så tilltalade jag flickan och frågar vad som hänt. Försiktigt och nästan som att hon inte trodde på min närvaro så förklarade hon att hon hade varit nere vid vargarna efter den guidade turen - precis som jag men uppenbarligen längre. Hennes mamma och moster som varit med på turen hade tydligen åkt in mot staden för att ta en drink vid Nybroplan; hon skulle åka efter när hon tittat klart. Jag bad henne om deras telefonnummer men hon verkar inte ens att hört frågan; hon tittade inte längre på mig och jag skulle precis återupprepa frågan när jag inser att hon tittar på någonting bakom mig.

Innan jag hunnit vända mig om ropar någon med en mycket skarp stämma att jag genast ska släcka ficklampan. Jag var precis på väg att protestera när rösten återupprepade sitt krav och nu hör jag intensiteten i rösten. Den var inte hotfull, snarare orolig. Jag snurrade ficklampan i högerhanden och stängde av den samtidigt som jag vände mig om. Jag hade förlorat allt mörkerseende jag hade tack vare lampans starka ljus men i krönet på backen såg jag en gestalt som långsamt kom närmare med en lykta i handen. Det som förvånade mig till denna dag var inte bara att hon bett mig släcka lampan utan även att ljuset i lyktan var levande och inte drivet på el eller batterier. Ett till ljus dök upp snabbt bakom henne; detta rörde sig snabbare ner för backen, förbi det första ljuset och ner till mig och den skadade flickan; I skenet från den första lyktan såg jag den gröna färgen på hennes jacka - en av Skansens anställda. Hon böjde sig ner över flickan och tittar på den bandagerade armen och jag känner igen henne; det finns flertalet anställda på Skansen som jag känner till ansiktet och ofta brukar hälsa på men hennes namn verkar ha undgått mig.

Min hjärna försökte frenetiskt komma på om vi någonsin hälsat med namn och vad hon kan heta men en snabb titt på armen får henne att ropa upp till personen som närmat sig mycket försiktigt och bara är halvvägs ner från backens krön att gå tillbaka till kontoret, ringa numret under bokstaven S och uppge det nummer som står där. Förvånat frågar jag henne varför men hon skakar bara på huvudet och säger lågt att det måste varit en vild räv som tagit sig in på Skansen. Hon sätter ner lyktan vid flickan och säger till mig i en stressad ton - som om hon har väldigt bråttom - att jag gjort allt jag kan och att jag måste lämna Skansen för kvällen men ger också den besynnerliga instruktionen att inte tända ficklampan tills jag kommit ombord på Spårvagnen. När jag frågar varför svarar hon att räven kan bli provocerad till angrepp av den starka lampan och återupprepade den bestämda ordern att gå hem. Förvirrad gjorde jag som hon sade; jag gick förbi vargen och järvens inhägnader utan att tända min ficklampa och svängde ner förbi återvinningscentralen och ut genom svänggrinden och mot vägen som tog mig ner mot Waldemarsudde. Jag hoppade snabbt på Spårvagnen som stod där, slängde mig ner på en sittplats och förlorade mig snabbt i musiken och tröttheten när adrenalinet långsamt återgick till sina normala nivåer.



Först när jag satt på Karlaplans Tunnelbanestation började jag på allvar tänka igenom hela händelsen. Det var något mycket konstigt med det hela; framför allt så började jag misstänka att det faktum att lamporna släckts strax efter skriket ekade över parken så var detta avsiktligt - som om man följt en rutin. Och vad var numret på S? Jag satt på min mobiltelefon och försökte googla tänkbara lösningar men inget ens i närheten av rimligt svar kom upp. Och vad var det här snacket om att det skulle varit en räv? Jag har aldrig hört talas om att en räv skulle angripit en människa. Jag har själv varit bara tio meter från en av Skansens vilda rävar tillsammans med en fransk familj en sommarkväll - de var inte alls farliga för något större än de vitkindade gässen som ständigt blev deras middag.

Mina tankar fortsatte i rasande fart och slutade inte ens när jag kom innanför dörren i min bostad på Lidingö. Kanske skulle jag få svaret under morgondagen? Något så allvarligt som ett anfall på ett barn borde väl ändå hamna i tidningarna? Under tiden skulle jag redigera mina bilder ifrån kvällen och försöka att tänka lite mindre intensivt - då skulle det bli lättare att sova. Där hade jag fel. Det blev inte lättare att sova. Ni har själva sätt bilderna från kvällen; de finns i det här blogginlägget. Bilden från kyrkan skrämde mig mest; den gav en helt annan innebörd till gubbens ord. Framför allt kunde jag inte glömma Samekvinnans ord. Om de osynliga som hon var god vän med. Om hemligheter från hela landet som samlades på en kulle på Djurgården och lojalt stannade vid husen oavsett varifrån de kommit. Kanske kallade de nu Skansen sitt hem?

Några dagar senare så visste jag fortfarande inte om jag nästa år skulle våga återvända till Folktro och Magiveckans kvällsvisningar men en del av mig tyckte det var nästan min plikt att återvända; att uppleva och dokumentera de olika egenheterna som bara verkade dyka upp kvällstid. Dessvärre verkar beslutet ha fattats åt mig. 2014 var det sista året som Skansens Folktro och Magivecka ägde rum på kvällen och möjlighet att besöka Skansen i höstens kalla mörker finns inte längre och jag har än idag vid mina besök på ljusa vardagar inte vågat fråga någon varför.

Detta har varit en novell inspirerad av Skansens Folktro och Magivecka samt Creepypodden med Jack Werner. Jag hoppas den har varit underhållande. Som författare lever jag på beröm och konstruktiv kritik och ser gärna att ni skriver vad ni tyckte i kommentarerna!


fredag 21 oktober 2016

Min personliga Lyxfälla

Egentligen skulle jag skriva någonting helt annat just nu. Eller snarare skulle jag vilja det men jag har inte energin eller ork. Det är lite fånigt att skriva ett inlägg om det här - framför allt eftersom det kommer vara offentligt - men den här bloggen har alltid främst varit till för mig själv. Därtill tycker jag inte synd om mig själv för den situation jag befinner mig i. Den är 100% självförvållad. Kanske fungerar den dock som en varning från en person som i ungefär ett år balanserat på gränsen till en bildlig avgrund.

Jag vet att det låter dramatiskt men jag får hitta mina muntrationer där jag kan. Huruvida personen som sade att pengar inte kan köpa lycka har rätt eller fel låter jag vara osagt förutom möjligtvis analysen att varken Donald Trump eller Hillary Clinton som båda har gått om pengar ser speciellt lyckliga ut just nu. Vad pengar dock kan köpa är sinnesfrid. De kan köpa dig lyxen att inte behöva bry sig om räkningar eller hur mycket pengar du är skyldig folk eller det faktum att du inte varit hos tandläkaren på två år.

Dessvärre är det inte den enda sortens sinnesfrid som pengar kan köpa.

Bildcred: The Awkward Yeti (http://theawkwardyeti.com/)

Jag hittade inget bra sätt att sammanfatta det på så jag är glad över att The Awkward Yeti gjorde det åt mig. Jag har en rätt stor summa varje månad som jag betalar för att jag köpt saker på avbetalning. Faktum är att jag vill inte säga exakt hur mycket för jag skäms faktiskt för hur mycket pengar det faktiskt handlar om. Har jag med deras hjälp köpt mig sinnesfrid? Nja. Bara botat den där krypande känslan av att aldrig ha råd med någonting men ni borde vid det här laget veta varför jag inte har det.

Som sagt. Självförvållat.

Somliga av utgifterna går inte att göra något åt och får ändå anses befogade. Som när min dators grafikkort gick sönder och jag ansåg det ändå var dags för en ny (vilket bekräftades när datorns nya ägare försökte installera nytt kort vilket hade sönder allt; det hade jag inte haft råd med). Det är kanske 1/3 av utgifterna som är det. Resten är saker som att jag en dag spontanköpte ett objektiv till kameran, avbokade i ett anfall av sunt förnuft enbart för att återigen beställa några timmar senare. Jag har använt det objektivet väldigt mycket och ändå var det en dålig affär för mig. Eller som den där gången jag åkte till Webhallen för att köpa ett par nya hörlurar då mina gamla gått sönder och kom hem med dem samt en 27 tums gamingskärm? Den var absolut inte nödvändig men används åtminstone dagligen. Se, det är den sortens argument jag använder för att motivera att det var nödvändigt. Används det så var det nödvändigt - det argumentet ökar nämligen antalet motiverade köp till kanske hälften av alla jag gjort på avbetalning.

Det svåraste att stå emot - framför allt om man är bra på att övertala sig själv - är att summorna faktiskt är ganska små. Det är 200 där, 350 kr där eller 400 kr där. Det är summor som man inte tycker är så stora i slutändan och det är där den stora fällan ligger. Jag bestämde mig inte för en dag att nästan all den inkomst jag inte använder till mat ska gå till räkningar - det byggdes upp under tid. Alltid kunde jag tänka "men 200 till per månad har jag ju råd med".

Jag vet inte om jag ska kalla bolagen som hjälpte mig på traven - Klarna och Svea Ekonomi - för Dealers eller Enablers. Kanske är de lite av båda. Båda har sina egenheter. Svea Ekonomi är de jag haft flest problem med. Det kanske förvånar er men jag har aldrig låtit en räkning gå till Inkasso eller fått någon betalningsanmärkning. Jag betalar alltid mina räkningar om jag så måste ta från min matbudget - vilket jag ibland fått göra. Det hindrar mig dock inte från att ha problem.



Svea Ekonomi brukade under en tid "glömma bort" att skicka fakturorna. Inte för att de någonsin erkände detta men slutresultatet var att under åtminstone ett års tid behövde jag varje månad kontakta kundtjänst för att få kopior på fakturorna. Det ser jag som ett medvetet val från deras sida - de kan inte missat att jag aldrig fick mina fakturor. Sedan skulle argumentet att jag aldrig fått dem inte hållt om jag någonsin glömt att betala dem. Så det är faktiskt tur att jag håller järnkoll på min ekonomi på den punkten. Svea Ekonomi har jag dessutom vid flera tillfällen betalat över månadssumman för att avsluta mina betalningar där och dessa verkar heller aldrig registreras. Faktum är att det precis hänt igen nu när jag avsett för alltid att avsluta samtliga mina avbetalningar hos dem.

Jag vet inte om man kan säga att Klarna är bättre men deras kundtjänst är det i alla fall. När jag en månad inte fick min faktura från dem frågade dem om jag ville ha dem på mailen istället. Enkelt och bra. Kanske lite för enkelt. Det är svårare att se alla småavgifterna jag nämnde ovan. Problemet är snarare att det innebär att jag inte ens vet när jag kommer sluta få mailen från Klarna även om jag uppskattar det till åtminstone tre år till.

Det skrämmande är att trots att mina totala skulder vid ett tillfälle var åtminstone 30 000 kr så har det aldrig varit ett problem för mig att köpa fler saker på avbetalning. Det är enbart min ständiga påminnelse att jag inte har råd som långsamt håller på att vänja mig av med den ovanan. Långsamt börjar avbetalningarna sina av vilket ger mig lite mer flexibilitet i min ekonomi men hur lång tid det kommer ta innan de är på en nivå där de inte är en källa till frustration vet jag inte. Jag vet dock att jag ska vara glad över att jag började ta lite ordentligt ansvar över det hela innan jag hamnade i den onda cirkel som är inkasso, kronofogde och betalningsanmärkningar. Jag har ingen avsikt att hamna i programmet Lyxfällan. Det räcker gott med den högst personliga dito jag redan fastnat i.