söndag 30 augusti 2015

Reflektion om Kvällen - Ett bokstavligt bröllop och en bildlig begravning.

Jag har inte skrivit ett inlägg här om min diagnos eller mitt sociala liv på ett bra tag nu och faktum är att jag inte känt att det funnits något större behov att göra det. Majoriteten av mina tidigare inlägg var skrivna under en period då jag var vän med en person som var mycket destruktiv för mig. Hen lyckades ofta få mig att känna att jag gjort fel eller gjort bort mig. Ibland var det sant, ibland var det inte det. Inläggen från den tiden har visserligen insikt men så här i efterhand verkar de vara skrivna av en person som mår dåligt och inte riktigt visste vart han hörde hemma. Även om jag ibland tvekar om det sistnämnda så är jag övertygad om det förstnämnda ändrats.

Jag mår bättre sedan jag slutat umgås med ovannämnda person och därav har behovet för mig att i brist på bättre ord förklara allt jag kan tänkas göra fel minskat. Det har räckt gott med mina tre regler för allt annat sedan dess. Det innebär inte att jag ska kalla mig mästare på sociala interaktioner - jag kan fortfarande vara både klumpig, dra opassande skämt eller för den sakens skull uppfattas som otrevlig emellanåt men det bekommer mig mindre. Det blir inte samma förödande slag mot självkänslan som det en gång varit, det blir så när man helt enkelt begraver det hela på en plats där man vill minnas det goda istället för det negativa och sedan går vidare.

Det har dock inte varit en lätt helg för mig rent socialt. Jag har sedan länge lärt mig vad jag behöver göra för att kunna vara social under en längre tid och tumregeln är att aldrig ha två "stora" saker nära inpå varandra, men den här helgen kunde det inte hjälpas. På lördagen var det bröllop för två kära vänner och något sådant var det inte tal om att inte gå på. Mitt OSA skickades in i princip direkt när jag fick inbjudan och under förra helgen var jag med på svensexan. Problemet var bara att jag idag - söndag - skulle ha en spelkväll med andra vänner. Äh, vafan. Regler är till för att brytas.

Det finns egentligen ett stort problem och det är att jag har en relativt stor rechargetid mellan sociala evenemang, även med personer jag litar på fullt ut och det gjorde jag med nästan alla som skulle komma till spelkvällen. Bröllopet var mycket enklare på det viset för de sociala kraven på ett bröllop är extremt enkla att förstå och ännu enklare att följa. Det absolut enda jag behövde ha koll på där var när min sociala energi började ta slut och gå innan den gjorde det vilket inte var något större problem. Blev det för mycket i en sal fylld med folk kunde jag gå upp på takterrassen och samtala med enskilda personer eller bara stå och betrakta den mycket fina utsikten.

Något som är viktigt i sammanhanget är att förstå är hur min sociala energi fungerar - min diagnos gör att jag måste tänka efter väldigt mycket i sociala sammanhang. Det andra förstår rent naturligt eller kan plocka upp genom kroppsspråk är svårt för en person med Asperger. Jag behöver dirigera energi till att analysera sådant andra förstår utan problem och det tar på krafterna. Jag kan vara hur pigg som helst, men orkar jag inte längre så orkar jag inte längre och då har jag en tendens att bli otrevlig. Det kan hända även om jag är ensam med en person - och har hänt då jag haft gäster hemma.

Nu för tiden har jag dock lärt mig att känna igen tecknen - att placera interna markeringar i min hjärna som visar hur lång tid jag tror jag klarar av att upprätthålla allt. Jag är ofta rädd att jag uppfattas som otrevlig när jag helt plötsligt skyndar för att ge mig av men i sådana fall får det vara det mindre av de två elakheterna. Tillräckligt många av mina vänner är informerade om det hela för att jag inte ska vara orolig för att förlora någon av dem på grund av det i alla fall.

Det är faktiskt intressant hur den här sortens system - det finns nästan ett halvt dussin av dem - är vad som styr mina sociala interaktioner, allt ifrån planering till teorier - vi kanske kommer till dem någon dag - till att veta när det är dags att avlägsna sig etablerar sig för att de är nödvändiga och hur de nästan automatisk anpassar sig efter erfarenheter för jag behöver inte tänka på det lika ofta som jag brukar. Och det är sådant som gör att jag klarar en helg som för mindre än två år sedan hade fått mig att bryta ihop och antagligen förolämpa någon - och det har jag gjort nog av i mitt liv.

Inga kommentarer: