tisdag 17 juni 2014

Ett tillbakablick om Självförtroende

Självförtroende är en så konstig sak egentligen. Jag har försökt skriva om ämnet i två veckor, men har inte riktigt hittat en bra vinkel, tills nu. Det krävdes en påminnelse om de situationer då det behövts allra mest för att jag skulle veta vad jag skulle skriva och hur jag skulle vinkla det. Men låt mig ta det från början.

När du är barn är allt enkelt. Världen är svart och vit; du har rätt och mamma är snäll förutom när hon inte vill ge dig mer lördagsgodis. Sedan blir man tonåring och man börjar tveka. Man börjar se världen för vad den är, personer för vad dem är och fundera mer om sin roll i den. Det är inte enkelt, och i min mening ska det heller inte vara det. Men samtidigt så undrar jag ibland om det inte är så att det är avsett att den här tiden då man ska hitta sig själv så ska man göra det i någorlunda lugn och ro. Inte för att du får mycket av det under dina tonår, men de flesta har åtminstone en någorlunda stabil tillvaro som låter som centrera sig själva, ofta med hjälp av vänner och familj.

Jag hade visserligen familj, men jag hade inte mycket vänner. Mina barndomsvänner växte jag ifrån, och under högstadiet betraktades jag som en konstig loser. Under nian hamnade jag i Aspergerklass och föll tillbaka i konventioner som i det närmaste kan anklagas för att förstärka fördomar om Aspies.
Att vara olycklig och samtidigt naiv är inte en bra grogrund för självförtroende, och det känner jag av än idag. Jag var van vid att saker trots allt brukade gå som jag ville och kunde bli sur om det inte gjorde det. I min blindhet blev jag arrogant och saknade både självsäkerhet och självförtroende. Jag var kort sagt som ett tjurigt litet barn. Händelserna i första ring skakade rejält på det och jag blev bara olycklig. Jag fick sent omsider lära mig att livet ibland kan vara rejält orättvist, även om jag då var fokuserad på att få hämnd för de oförrätter jag hade utsatts för.



Lösningen kom något år senare; när jag fick en ordentlig hobby. Airsoft har alltid varit en maskulin hobby med en grabbig atmosfär. Det finns inte riktigt plats i den för att vara en osäker tonåring. Så jag gjorde någonting listigt. Jag låtsades. Egentligen är det inte så konstigt, det mesta sorters skrävel på sådana platser är ett symptom på dåligt självförtroende men jag behövde bara tillräckligt för att dölja min osäkerhet. Som gammal rollspelare var det inga problem att sätta mig in i en roll; jag hittade på ett tyskt underbefäl, något jag fortfarande ibland faller in i när jag tar på mig Bundeswehrs uniform och plagget har fått en speciell betydelse på grund av det. Det tedde sig nämligen att när jag kunde låtsas vara en person med självförtroende så fick jag det, och med det självkänsla. Jag kunde enklare upptäcka och åtgärda flertalet av mina brister, även om det tog tid.

Men det innebär inte att självförtroende är en enkel sak, ens så här åtta år efter. Det finns saker man kan göra för att förstärka det; man kan klä sig i kläder som man tycker reflekterar vem man är och är snygga, klara av projekt och uppgifter, göra bra ifrån sig på jobbet eller känna vikten på din axel när tjejen du tycker om lutar sig mot dig - men att misslyckas kan också ta ifrån dig det. Självförtroende är en egenskap där det totala värdet handlar mycket om hur du känner dig i olika situationer. Och mitt ständiga gissel är de sociala situationer.

Ironiskt nog så är jag väldigt självsäker med personer jag känner att jag kan riskera något med, de personer jag klarar mig utan, de personer jag inte är lika angelägen om att hålla mig väl med. Med sådana personer håller jag mina principer och åsikter och kan agera med full självsäkerhet. Och det är för att det inte är en investering för mig att umgås med dem. Det intressanta är - som ni kanske förstår - att detta hjälper mig att komma dem nära. Och då blir det en helt annan historia.


För personer som jag tycker om och inte vill förlora kontakten med så har jag mindre självförtroende. Jag tar nästan inga risker när det kommer till dem utan ser till att försöka hålla mig väl med dem. Sällan ifrågasätta och om jag gör det så är det aldrig om någonting viktigt. Så fort det ser ut att bli en konfrontation så backar jag; antingen tills jag blir självsäker nog att veta hur personen kommer reagera eller jag tappar humöret helt. Och det är lite skrämmande att jag nästan aldrig bråkar med mina vänner. Med somliga av dem har jag inte ens höjt rösten. Det känns ibland som att jag är så mån om dem så att jag inte kan agera med den självsäkerhet som lockat vissa av dem till att umgås med mig till att börja med. Det är dem personerna som jag känner mig nervös när jag ska träffa dem, alltid orolig för att de ska se igenom skalet och överge mig.

En del av det beror på min självkänsla. Jag känner mig själv, men det är inte alltid jag litar på mig själv att följa de gränser jag satt upp. Och då är det enkelt att hålla tight kontroll på sig själv istället för att leka vid gränserna och ta de där riskerna. Huruvida de faktiskt är risker vet jag inte ens, kanske poängen är att jag ser dem som det. Det är nog inte hälsosamt i alla händelser.

Det värsta är att jag inte vet hur jag ska hantera det heller för den delen. Att skriva om det hjälper att sätta det i perspektiv. Och ett perspektiv är i alla händelser en bra början.

1 kommentar:

Berit sa...

Du är så himla bra med texter, Jonathan. Det finns alltid viktiga ämnen att ta upp och du sätter fingret på mångas problem/tillkortakommanden. Jag skulle sprida den här om jag får visa upp den för andra.// Berit