fredag 22 november 2013

Men du är ju så normal och andra saker jag får höra för ofta.

Det finns fraser jag avskyr att höra över allt annat. Det är lite underligt, för dessa fraser yttras i allra största välmening, och jag förstår detta. Syftet är gott; de vill vara snälla, de vill vara trevliga; de vill visa sympati - allt det där som man ska känna när en vän kommer till dig med sina bekymmer.

Och det gör jag ibland. Kommer till folk med mina bekymmer. Ibland folk som inte tror de har privilegiet men folk jag talar med är utvalda; inte nödvändigtvis för att jag litar på dem utan för att jag tror de har erfarenhet med det jag vill ha hjälp med. Och en av dem tillfrågas oftare än andra främst för att hon har intelligensen och den genuint förstående personligheten att aldrig någonsin yttra någon av de fraser jag hatar så mycket.

Vi kan ju ta och börja med den vanligaste. "Men du är ju så normal"

Jag har hört den här en hel del; grundad i fördomar som den är. Och jag hatar den av hela mitt hjärta. Somliga argumenterar att man inte har en aning om vad "normal" egentligen är, men det är samma människor som vill tro att Asperger är ett karaktärsdrag, eller ännu värre någon slags psuedogrej som man hittar på för att man inte vill acceptera faktum. Helt enkelt; de tror inte på diagnosen. De tror vi har ett val. De tror vi skapades såhär av våra föräldrar. Som om inte båda mina föräldrar skulle ha raderat min Asperger direkt om de hade chans och möjlighet. Jag ställde till med rejält med problem för dem båda.

Men framför allt visar den en brist på respekt. Jag bär inte direkt en tröja som det står "Aspie" på, och det är inget jag presenterar mig med. Det är heller inget jag säger i en diskussion, såvida inte motparten väljer att nämna det. Att identifiera sig som en annan Aspie visar att när man säger "Jag förstår" så är inte det bara tomma ord eller en artighetsfras. Det ligger mer bakom orden då.

Så varför har jag så mycket emot att kallas "normal". Det är ju snällt; det visar att ansträngningarna att passa in i samhället har lyckats! Hip Hurra, du är som oss andra! Nej. Det är jag inte. Om du uppfattar mig som normal så har du inte sett mig när jag gör bort mig och inte ens vet om det, när jag försöker trösta någon och inte har en aning hur jag ska sympatisera tillräckligt för att kunna göra det eller när jag konfronteras med en komplett idiot och inte har orken att vara "social" och avhysa personen artigt. Jag tror inte det är konstigt att folk glider ifrån mig efter ett tag om jag umgås mycket med dem. Jag är krävande att umgås med och till slut tror jag många tycker det är för mycket.

Sedan har vi min personliga favorit. Den här brukar höra när man diskuterar relationsbekymmer, och folk antar att det hela handlar om självsäkerhet och bilden man har om sig själv och inte om det problem man precis har lagt framför deras ögon. "Jag skulle lätt vilja ha dig som pojkvän om inte X". 
och dess nära besläktade "Det finns massor av tjejer som du är drömpojkvännen till; så tycker jag"

Låt mig vara brutalt ärlig. Det här är förbannad lögn. Om du skulle så skulle du redan göra det. Och det här är något folk brukade säga till mig tillräckligt ofta; det är inte en isolerad händelse. Jag hörde det så sent som förra veckan när jag anförtrodde mig till en person efter en händelse jag helst inte går närmare på. Det kanske finns de som vill inbilla sig att den där vännen de anförtror sig åt vill ligga med en utan att tänka att det skapar ingenting förutom besvär; men vad de egentligen borde tänka på är det faktum att de ljuger för dig; ibland rakt upp i ansiktet.

Den andra frasen har jag alltid älskat på grund av att jag verkar vara dömd att höra den ifrån tjejer som förklarar varför de inte är kära i mig. En av dem gav mig den + den förstnämda efter att vi rett ut att vi talat förbi varandra precis precis när hon skaffat en ny pojkvän som hon hade åkt till istället för mig. Återigen en lögn rakt upp i ansiktet. Trodde vederbörande inte att jag såg igenom det? Varför kan folk inte bara säga som det är? Det är lättare för alla inblandade i längden.

Det är alltid klokt att säga sanningen till en Aspie. Vita lögner är det inte värt att strunta i; ingen av oss, oavsett diagnos eller ej vill höra att du egentligen skiter fullständigt i vad för kläder vi har på oss. Men när jag frågar förväntar jag mig raka och ärliga svar. Jag förväntar mig konstruktiv kritik och jag förväntar mig att eventuella ord som sägs för att lindra det antagligen brutala och otrevliga i det jag kanske får höra faktiskt är sanningen; inte bara det du tror jag vill höra.

Vill jag uppleva det jag vill höra; då dagdrömmer jag hellre. Det är en mycket mer konstruktiv användning av tid än att lyssna på någon som inte respekterar mig tillräckligt mycket att säga hur de ser situationen.

onsdag 6 november 2013

En besviken pirats tal.

Just nu pågår det väldigt mycket pajkastning i partiet över en fråga. Det är inte ovanligt - det verkar vara partiets förbannade nationalsport. Ogillar du något? ALLA SKA FÅ EN PAJ ATT KASTA.

Vad frågan handlar om vet ni redan, och vet ni vad? Jag skiter högaktningsfullt i resultatet vid det här laget. Whoever wins, we loose som den där hemska filmen som aldrig bör nämnas vid namn hade som tagline. Genom att agera på det sättet vi gör förlorar vi redan. Ena sidan gör något som djupt förolämpar den andra, och den andra sidan svarar. Båda silar mygg och sväljer Elefanter, båda sidor har normalt trevliga, logiska och passionerade personer som förvandlas till förbannade demagoger och tar allt till sin hjälp - alltifrån förolämpningar till snack bakom rygg.

Högst ovärdigt beteende.

Det hela har givetvis sin förklaring, och den är förbannat enkel.  Det handlar om plattformen som används. Varför ska du vara artig mot en hög med text, du kopplar sällan till aldrig ihop den med personen bakom. Det är en läxa jag precis lärt mig. Mina bråk över Skype med en person som jag djupt ogillade för hens åsikter blev legendariska. Och jag betedde mig som ovan. När jag tog mig tiden att prata med personen visade det sig att jag hade haft helt fel. Vederbörande var en väldigt, trevlig person. Vi höll inte med varandra i många saker, men jag skulle aldrig komma på tanken att skrika åt vederbörande på det sätt jag gjorde när det bara var ett namn.

Problemet är att många vet redan att deras motståndare inte längre är ett namn. De sitter på samma forum som vi i flera år kritiserade för att det var fullt av troll och konspirationsteoretiker; de adopterar samma mentalitet i de otaliga facebookgrupperna; där till och med den där de ansåg sig vilja prata fritt utan moderatorer och kritiserade de modiga som antagit sig uppgiften behövde en moderator. Förstår ni problemet?

Det är mycket, mycket svårt att vara arg på någons åsikter som du möter i verkliga livet. Du anstränger dig för att vara artig, att argumentera emot på ett artigt sätt. Det är så samhället fungerar. Kan du tänka dig för en sekund att respekterade partimedlemmar skulle stå på en kongress och efter att ha örfilat sin motpart vrålat förolämpningar och nedsättande ord om dem, deras intelligens, deras åsikt och allt möjligt? Nej, det kan du inte. För den som gjorde det skulle bli utkastad. Direkt. Och inte välkomnas tillbaka.

Ändå så är det just det som vi ser just nu. Vi ser ett fasansfullt debattklimat som uppmuntrar den digitala formen av detta. Vi ser ett medlemsmöte där personer som inte håller med om vad som egentligen är oviktigt utsätts för spott och spe och det är medlemsmötets fel. Formen fungerar inte för det här partiet, och det finns an anledning att jag undviker den. Jag har ingen vilja att bli utsatt för sådana saker bara för att jag vågar ha en åsikt. Det är extremt destruktivt för partiet, och det är dessutom det första många nya medlemmar ser. Vem vill rösta på ett gäng fåntrattar som tjafsar på Internet och som nätt och jämt kan göra det artigt?

Amelia eller Christian? Just nu spelar det ingen roll. Fortsätter det såhär kommer ingen av dem in, och då kommer frågan om vem som skulle stå först i efterhand anses vara fruktansvärt patetisk.

Mitt förslag är att vi skrotar medlemsmötet. Inte direkt, men tills nästa gång. Att ha ett flera veckor långt medlemsmöte där alla kan delta är en fin tanke, men den fungerar inte. Jag är inte sådär jätteförtjust i Ung Pirat; jag gnäller gärna på dem men i det här fallet är de ett föredöme. Vi behöver en partikongress. Jag vet alla argumenten emot dem. Pengar, folk kan inte delta, etc etc. Går att lösa. Huvudsaken är att den är fysisk och att vi har representanter. Sedan om representanterna ska betala egen resa och boende är en annan fråga; kanske rentav bidra till kostnaden för lokalen. Vem säger att det ska vara privilegiet att bestämma? Bättre att det är en uppoffring. Framför allt om resultatet blir ett bättre debattklimat och ett hälsosammare parti; för just nu - när våra frågor är på agendan ett jävla halvår innan valet no less - kör vi både partiet, varandra och oss själva rakt ner i marken.