tisdag 17 december 2013

Trappstegen på väg till en relation och dess konsekvenser.

Ibland får jag frågan varför jag skriver personliga saker offentligt och helt enkelt inte bara skaffar en dagbok. Been there, done that. En dagbok blir deprimerande i längden, för jag har inte behov av en när saker fungerar som de ska. Text är för mig ett bra medium att sortera mina tankar och samtidigt försöka ge insikt i hur jag fungerar. Jag kan inte - ens när jag beskriver saker som antagligen är baserad i min diagnos - tala för någon annan än mig själv. Så här kommer ännu ett inlägg som är dels hälften ett en förklaring och hälften ett försök till ett resonemang.

Resonemanget var någonting jag noterat vid flera tillfällen. Hur vet man vad som är en del av det faktum att man är en människa och hur vet man vad som förvridits eller missförstås genom diagnosen? Det vet man aldrig. Bokstavligen aldrig. Och ingenstans är det så uppenbart som när jag behöver hantera relationer med andra människor. Missförstå mig rätt, det handlar inte bara om romantiska relationer, utan även av den andra men inte nödvändigtvis mindre dramatiska sorten.

Så låt mig återgå till bekvämt territorium, för relationer med folk; där känner jag mig alltid osäker. Så jag ska beskriva något jag hade i mellanstadiet då jag gick på Ekens skola med behandling. I korthet; det var den bästa skola jag gått på. Ingen av oss gillade "med behandling" delen; men det var var de gjorde. Och vi fick en trappa. En bokstavlig sådan med trappsteg.  På varje trappsteg stod det en sak som man hade problem med, och när man övervunnit den i en vecka flyttades man upp. Du flyttades dock direkt ner om problemet återkom. Trappan var av stor betydelse för oss för vi inbillade oss att när vi kommit högt upp, då fick vi sluta på Eken och det var någonting vi ville.


Den här trappan beskriver rätt bra hur jag ser på relationer. Träffar jag en ny person så har jag den här trappan mentalt framför mig. För redan väl etablerade personer finns den inte, där vet jag redan vad mitt mål med dem är. Detta gäller främst gamla vänner, partikamrater jag känt ett tag eller min familj.
För alla andra har jag ett mål. Det kan vara relation, det kan vara vänskap, det kan vara bekantskap - you get the picture. Sedan justeras det sociala samspelet med personen tills jag står på rätt trappsteg.

Låter det krångligt? Ni har ingen aning. Problemet med att vara Aspie, och sortera sina relationer på det här sättet är att man ibland flyttar upp eller ner på stegen beroende på var man befinner sig. Om jag gjort något personen uppenbarligen gillar eller om det är - om jag söker ett förhållande - nya fysiska framsteg så flyttar jag upp mig själv. Har jag sårat någon jag gillar - eller ännu värre, inbillar mig att jag har det - så flyttar jag mentalt ner mig själv. Problemet som det här skapar är att jag agerar efter min inbillade ställning mot den andra personen, ofta utan att veta huruvida det faktiskt är så. Min totala oförmåga till intuition när det kommer till kroppsspråk hjälper inte heller.

Ni kan själva gissa vilken sorts problem uppstår, framför allt om man anser att framsteg i jakten på ett förhållande baserar sig på viljan till fysisk närhet. Det är inte att säga att jag inte kan hantera KK-Förhållanden; det kan jag men de måste vara väl definierade som sådana. Är dem inte det går det fullständigt åt helvete vilket det ofta gör. Jag har inte haft ett enda riktigt förhållande med någon. Jag har haft en flickvän, men jag är inte övertygad om att hon räknas. Jag var inte kär i henne, och även om vi var ihop så var det mer ett glorifierat vänner med förmåner där ett tag innan jag fick rätsida på vad jag tyckte om henne och gjorde slut.



Och där har vi ett annat problem. Jag är clueless när det kommer till andra människor, förutom det jag vet, och det jag vet är en ändlös ström av personer som tröttnar och helt enkelt slutar umgås med mig. Det har gått så långt att jag nästan har börjat förvänta mig det varje gång jag anser att min plats på trappan är alltför låg. Det intressanta är hur fel jag ofta har; för det är längre och längre sedan sist men samtidigt har jag fortfarande svårt att få mitt huvud kring det faktum att folk faktiskt kanske vill umgås med mig, och inte bara tackar Ja för att de inte har kapacitet att säga att de inte vill ha med mig att göra. Min väldigt levande fantasi är inte direkt till hjälp i den frågan heller.

Jag vet inte riktigt vad jag vill avsluta det här inlägget med. Kanske med att jag inte vet om jag baserar mina sociala umgängen på en mental konstruktion som lika gärna kan vara fel? Kanske med att i brist på annan och uppdaterad information så antar jag alltid - liksom Hornblower - att det är det värsta möjliga. Eller kanske med en påminnelse om hur mycket bättre jag blivit på sociala samspel på bara fyra år. Jag tror att det sistnämnda får duga. Det blir för mycket doom and gloom varje gång jag skriver text på den här bloggen, och det passar ju faktiskt inte med alla söta djuren!


Inga kommentarer: