måndag 2 december 2013

Recension: 36 Timmar

Det verkar som att svensk technothriller har gjort en återkomst under senare år. Det är kanske inte så konstigt då först Jallai och sedermera Lars Wilderäng klarat sig rätt bra på den fronten, framför allt då Wilderängs Midsommargryning visade på hans kapacitet att anpassa sig till kritiken och skriva något riktigt jäkla bra som ändå innehöll hans säregna stil.

Någon annan som också läst på om läxorna som nådde Wilderängs öron efter Midvintermörker var antagligen David Bergman som för ett tag sedan släppte debutromanen 36 timmar. Den har legat på min lista ett bra tag nu men jag har inte fått tillfälle att släppa in den ännu tills jag bestämde mig för att Enders Shadow inte förtjänade att jag lyssnade på uppföljaren - Jag har svårt för Orson Scott Cards åsikter inom vissa ämnen och Enders Shadow återspeglade dessa lite för väl. Detta gjorde att jag istället valde att kofota in Bergmans bok i min smartphone, uppläst av Alexandra Rappaport.



Så, vad handlar 36 timmar om? Sammanfattningsvis så har vi General Johanna Lindström som räddar sin dotter från en demonstration där polisen med stöd av ny lagstiftning öppnar eld mot demonstranter. Jag väntade mig att boken skulle följa den approachen, och vara lite av en hammare mot hur man kan missbruka lagar och Riksdagsmäns vilja att skapa gott. Boken urartade dock istället till rent actionfilmsmaterial vilket både var positivt och negativt. Positivt i den bemärkelse att det var underhållande och intressant, negativt i att det gjorde karaktärerna lite mer enformiga och i enlighet med rådande konventioner om hur personer i en actionbok faktiskt ska bete sig. Problemet - ett som Wilderäng lyckades undvika i Midvintermörker - blir att du har mycket lite anledning att bry dig om huruvida någon dör eller inte. Det krävs en välskriven karaktär som du kan förstå, som du har sympati för att du ska kunna bry dig om vad som händer förutom hur det ska sluta som helhet.

Karaktärerna som gestaltas har en viss tendens att vara felfria - förutom givetvis i fallet med The Big Bad som i det här fallet får många tillfällen att visa exakt hur ond han faktiskt är. Samtidigt så kände jag också att Bergman tyckte bäst om de karaktärer som hade en viktig roll. Vi fick i vissa delar se det hela ur ordningspolisens perspektiv, men jag hade också velat se händelserna ur en vanlig soldats perspektiv. Det finns också vissa intressanta noteringar att göra om bokens påstående att hända i en "nära framtid". Även om man oftast avser fem-tio år med en sådan berättelse så visar berättelsen på ett försvar som måste undergått en nästan grundlig reformering, en EU Styrka och inköp av stridshelikoptrar som beskrivs ingående. Riktigt materiel omnämns sällan vid sitt namn (JAS är såvitt jag såg enda undantaget) vilket gör att läsaren själv får avgöra om soldaterna bär AK5C eller om Midsommargryning inte är den enda boken att ha AK6 i sig. Samtidigt känns andra delar som om boken är avsedd att utspela sig i nutid. Jag tror att ett datumangivelse hade varit lägligare.


Jag har delade meningar om den här boken, men jag har också en tendens att ta böcker jag läser på stort allvar, och finner jag att böckerna försöker ta sig på allvar men misslyckas så skapar det en konstig känsla. Berättarstilen som Bergman använder är effektiv och fungerar felfritt för vad den ska göra, nämligen att berätta den historia som han vill få fram. Han har en tendens att breda ut som får en Wrimo likt jag själv att bli grön av avund över hans wordcount, Stilen anpassas också mycket bra av ljudbokens uppläsare, även om hon ibland blir lite väl monoton. Hon fungerar bra under dialogerna och förklaringarna, men mindre bra under de många actionsekvenserna.

36 Timmar är en mycket underhållande berättelse, den ger på sina ställen en lite underlig efterkänsla men den skapar inte den eftertanke som jag trodde att boken avsåg att förmedla när jag läste den korta introduktionen. För vad den är så kan jag rekommendera den. Dess brister överväger på intet sett dess rena underhållningsvärde, och jag är nyfiken på vad som komma skall från David Bergman.

Inga kommentarer: