lördag 21 december 2013

Ett förslag till grundläggande försvarspolitik för Piratpartiet

Tidigare framlade jag här på bloggen mina argument för att Piratpartiet bör skaffa en talesperson inom Försvarsfrågor. Det är min åsikt att den sådan är direkt nödvändig, framför allt i ljuset av att vi även kommer ha en utrikespolitik. Men en talesperson behöver ju också någonting att framföra, och det är inte min avsikt att säga att någonting behövs för att sedan överlämna åt andra vad jag anser bör framföras. Försvarspolitik är en av mina hjärtefrågor och det är en av anledningarna till att jag anser det vara så viktigt för Piratpartiet.

Vad som ska framföras kan givetvis vara föremål för diskussion, och det bör det vara. Det är ytterst Piratpartiets medlemmar som är ansvariga för den politik som partiet för och därför anser jag det viktigt att politiken som avses är etablerad i partiet. Det här inlägget är en del av den processen och medlemsmötet kommer med största säkerhet att få tillfälle att säga sitt i den troliga händelse att nedanstående omvandlas till motioner.

Så vad är det rent konkret jag anser behövs? Det hela kan enkelt sammanfattas till en enda punkt och det är det viktiga i att konsolidera och förklara av medlemsmötet redan etablerad försvarspolitik. Under den nuvarande formuleringen så är det dessvärre så att man i Partiets namn kan hävda lite allt möjligt och hävda att detta är i enlighet med vår politik. Någonting sådant är varken tydligt eller bra. Det skrämmer bort väljare och våra egna aktivister kan bli tveksamma över vad vi faktiskt står för. Ni kanske kommer ihåg hur Rick Falkvinge en gång valde att tolka vår informationspolitik? 

Det är viktigt att allmänheten har förståelse för Försvarsmaktens arbete. "Marinens Dag" och liknande evenemang hjälper, men är otillräckliga för att skapa en bestående förståelse för behovet av ett försvar.
 Det första jag anser behövs är att definiera medlemsmötets beslut. Som det ser ut nu så kan man argumentera att Piratpartiet är nöjd med dagens politik, och det borde vi sannerligen inte vara. Att Sverige befinner sig i vad som antagligen är en oskriven allians med USA är inte acceptabelt av flera anledningar. För det första så baserar sig alliansen på FRAs aktiviteter och samarbeten med NSA där vi har god information att de ägnar sig åt otaliga integritetskränkande och moraliskt tveksamma handlingar. För det andra så är en allians som inte är uttalad inte effektiv. Det främsta syftet med en Allians är att varningen att ett krig drar in andra i kriget än det uttalade målet. Vad detta kan leda till såg vi i den olyckliga svarta veckan som föranledde första världskriget och som fortfarande är helt möjlig idag.

Det är viktigt att vi också bestämmer oss för vad vi vill göra. Ska den oskrivna alliansen fortsätta eller bör vi göra den skriftlig genom ett NATO Medlemskap? Och är det verkligen värt dagens pris med de bieffekter som det innebär. Är verkligen militär säkerhet värt att byta mot att USA enkelt och nästan helt utan motstånd kan införa lagar i vårt land? En annan lösning är att söka förbund med andra länder, men vi har få länder i närområdet som inte redan har starka kopplingar till USA. EU-Länder skall visserligen bistå varandra i händelse av angrepp, men detta är än så länge oprövat. Det enda andra alternativet är vår hotbild, och i min mening ett land vi visserligen bör ha bra relationer till men inte nödvändigtvis djupare försvarssamarbeten.

Alternativet är uppenbart, men för många tveksamt. I ett land där många ropat ”Lägg ner försvaret och gå med i NATO” så är det inte troligt att alternativet anses vara acceptabelt, även om försvarspolitikens härdsmälta gjort att de flesta medborgare idag är medvetna om att försvaret är fruktansvärt otillräckligt för de uppgifter de kan bli tvungna att hantera i ett krisläge. Men har vi inte en allians så är det enbart logiskt att vi tar ansvar för vårt eget försvar, på alla dess nivåer. Detta skulle antagligen innebära en omorganisering för att lösa dagens problem, något som inte bara kosta pengar utan också är tidskrävande, både i faktiskt utföring och i planering. 

Således har vi flera alternativ. Det första är att behålla dagens relationer med USA och NSA i hopp om att de uppfyller de kontrakt vi får antas finnas. Det är oklokt och inte logiskt av flera anledningar. Har vi riktigt otur finns inte ens några uttalade muntliga eller hemligt skriftliga kontrakt utan enbart ett hopp ifrån våra politikers sida, något som i sådana fall är oansvarigt på gränsen till ren dårskap. Oavsett vilket beslut vi tar så bör det vara öppet och för allmän granskning och är det något som FRA har velat hittills så är det att undvika det. De vill att man tror dem på deras ord och bemödar sig sällan att utveckla utöver den officiella linjen och det värsta är att både politiker och media har låtit dem mer eller mindre komma undan med den saken. 

Det andra alternativet är att göra alliansen formell. Ett NATO Medlemskap skulle eventuellt ge oss lite kraft att vägra delta på NSAs villkor då alliansen inte skulle kunna hantera att man vägrade ingripa om ett medlemsland anfölls. Det finns dock inga garantier för att vi skulle upphöra med spaningen å USAs vägnar utan snarare tvärtom. Det är mycket troligt att vår informationsinhämtning skulle vara ett av kraven för medlemskap, framför allt då för krav för medlemskap krävs egen försvarsförmåga, undantaget Island som blev medlem underförutsättningen att de aldrig skulle behöva att uppbåda ettförsvar. De fick betala för nöjet med att agera värd åt flertalet amerikanska baser - varje land har en armé, sin egen eller någon annans.


Nästa alternativ vore att ha en väpnad neutralitet. Det är vad många tror att vi har men vi är varken rustade eller neutrala. Solidaritetsförklaringen gör klart att vi förväntar oss att både kunna ge och ta emot militärt stöd, men inte till eller från vilka. Det är troligt att denna är kopplad till ovanstående teorier om amerikansk understöd. Om vi ska ha en väpnad neutralitet så kan vi också förutsätta att vi kommer byta mindre underrättelser med andra byråer och underrättelsetjänster. Det ökar således kravet på egen spaning. Det är då nödvändigt att avgöra huruvida dagens spaning av FRA och andra underrättelsetjänster ska fortsätta och om inte hur det ska se ut.

FRA är i min mening en detaljfråga i Försvarspolitiken och en där vi redan har en klar bild att den nuvarande situationen är oacceptabel. Det vore oklokt att FRAs kablar förblir inkopplade med den närmaste oinskränkta kapacitet och mandat som finns idag. Om spaningen ska fortsätta för blott egen del måste den regleras och ges klara direktiv, gärna efter domstolsprövning efter en utredning och öppen debatt om myndighetens och landets behov. Det går inte att bortse ifrån att en alltför aggressiv signalspaning, både i luft och kabel kan provocera fram allvarliga, konventionella hot som tidigare visat i Catalinaaffären 1952. Detta är enligt mig ytterligare ett argument till varför det är nödvändigt att ha en trovärdig avskräckning i form av ett bra försvar men kravet på god information till det försvaret kan inte sätta sig över den personliga integriteten såvida det inte är absolut nödvändigt.

Som jag ser det är det inte i Rikets intresse att låta FRA få fria tyglar, och det är inte heller i vårt intresse att låta en annan nation ha insyn och antagligen även möjligheten att begära inriktningen i vår spaning. FRA Lagen och hur den infördes visar också på att vår ”allierade” använder även önskar styra intensiteten i vår spaning, med vår egen regerings godkännande. Det är viktigt att ha ett underlag som regeringen och försvarsledning kan basera sina beslut på, men frågan är om dagens pris är värt att betala för att få mycket tveksamma fördelar och mina motioner till medlemsmötet kommer återspegla detta faktum.

4 kommentarer:

Simon sa...

Ett av de största problemen inom försvarsmakten nu är den helt oproportionerligt stora mängden officerare och stabspersonal mot antalet soldater. Mängden arbete man lämnar på entrepenad är stor, och det till en mycket dyrare peng än vad det hade kostat att driva verksamheten själv.

För att sammanfatta vad jag vill få sagt: Försvaret har ett mycket ineffektivt sätt att spendera sina pengar, och det måste man ta itu med innan man skall bestämma vad man behöver göra härnäst.

Jag tycker att Piratpartiet inte med gott samvete kan vara för ett NATO-medlemskap, på grund av vilka villkor det med all säkerhet skulle ställa på oss i utbyte.

Jonathan Lundkvist sa...

Jag håller med om det; men jag anser också att det inte är hållbart att avhjälpa en sak utan att se till helhetsbilden och de mer grundläggande sakerna.

Jag framlägger här enbart alternativ, men liksom du anser jag att ett NATO Medlemskap i dagsläget - hur lockande det än kan vara för politiker som vill spara mer på försvaret - vore en dålig idé.

wertigon sa...

Så de alternativ du anger är just nu:

1. Ha kvar det allt mer offentligt "hemliga" samarbetet med USA och UK

2. Gå med i NATO

3. Rusta upp försvaret för ett alliansneutralt Sverige (dvs återställa 1960-talets politik)

Härom vill jag ge tre ytterligare alternativ.

4. Alliera oss med ryssen (Sämre alternativ än NATO så bara för "completeness sake")

5. Alliera oss med EU

6. Bygg en allians mellan de nordiska länderna där varje land fokuserar och utvecklar en typ av krigföring (e.g. drönare, jaktflyg, undervattensstrid, jägarförband och havsstrid ex), som de andra sedan kan ta del av. Därmed kan Sverige i utbyte mot norska krigsskepp och träningsexpertis dela med sig av sina JAS-plan och expertis på det området, ex. På så sätt kan man utveckla en stark krigsmakt för fredsbevarande syften, där det blir mycket svårt att attackera både grannländer och andra länder, men däremot lätt att föra ett försvarskrig...

Bara några tankar dock.

Jonathan Lundkvist sa...

Ja, det är en bra sammanfattning.

4:an nämns, men som du noterar så finner jag den som ett icke-trovärdigt alternativ.

5:an ska vi redan vara i praktiken, det har bara aldrig testats.

6:an är inte heller trovärdig. Norge prioriterar sitt NATO Samarbete, desamma för Danmark. Varför ska de lämna en starkare allierad för en svagare? I dagsläget skulle de förlora och vi skulle vinna. Om vi har Piratpartier i Norge, Finland och Danmark med en gemensam säkerhetspolitik kan det vara en idé, men inte i nuläget.

Min preferens i nuläget är det tredje alternativet; för det är vad som skulle passa både oss och den del av omvärlden vi riskerar att reta upp bäst.

USA o andra sidan vet vilka deras fiender är, och är vi neutrala så skyddar vi effektivt deras norra flank precis lika bra som om vi vore på deras sida och vi slipper införa lagar och offra vår integritet för att se ska ha mer information.