fredag 22 november 2013

Men du är ju så normal och andra saker jag får höra för ofta.

Det finns fraser jag avskyr att höra över allt annat. Det är lite underligt, för dessa fraser yttras i allra största välmening, och jag förstår detta. Syftet är gott; de vill vara snälla, de vill vara trevliga; de vill visa sympati - allt det där som man ska känna när en vän kommer till dig med sina bekymmer.

Och det gör jag ibland. Kommer till folk med mina bekymmer. Ibland folk som inte tror de har privilegiet men folk jag talar med är utvalda; inte nödvändigtvis för att jag litar på dem utan för att jag tror de har erfarenhet med det jag vill ha hjälp med. Och en av dem tillfrågas oftare än andra främst för att hon har intelligensen och den genuint förstående personligheten att aldrig någonsin yttra någon av de fraser jag hatar så mycket.

Vi kan ju ta och börja med den vanligaste. "Men du är ju så normal"

Jag har hört den här en hel del; grundad i fördomar som den är. Och jag hatar den av hela mitt hjärta. Somliga argumenterar att man inte har en aning om vad "normal" egentligen är, men det är samma människor som vill tro att Asperger är ett karaktärsdrag, eller ännu värre någon slags psuedogrej som man hittar på för att man inte vill acceptera faktum. Helt enkelt; de tror inte på diagnosen. De tror vi har ett val. De tror vi skapades såhär av våra föräldrar. Som om inte båda mina föräldrar skulle ha raderat min Asperger direkt om de hade chans och möjlighet. Jag ställde till med rejält med problem för dem båda.

Men framför allt visar den en brist på respekt. Jag bär inte direkt en tröja som det står "Aspie" på, och det är inget jag presenterar mig med. Det är heller inget jag säger i en diskussion, såvida inte motparten väljer att nämna det. Att identifiera sig som en annan Aspie visar att när man säger "Jag förstår" så är inte det bara tomma ord eller en artighetsfras. Det ligger mer bakom orden då.

Så varför har jag så mycket emot att kallas "normal". Det är ju snällt; det visar att ansträngningarna att passa in i samhället har lyckats! Hip Hurra, du är som oss andra! Nej. Det är jag inte. Om du uppfattar mig som normal så har du inte sett mig när jag gör bort mig och inte ens vet om det, när jag försöker trösta någon och inte har en aning hur jag ska sympatisera tillräckligt för att kunna göra det eller när jag konfronteras med en komplett idiot och inte har orken att vara "social" och avhysa personen artigt. Jag tror inte det är konstigt att folk glider ifrån mig efter ett tag om jag umgås mycket med dem. Jag är krävande att umgås med och till slut tror jag många tycker det är för mycket.

Sedan har vi min personliga favorit. Den här brukar höra när man diskuterar relationsbekymmer, och folk antar att det hela handlar om självsäkerhet och bilden man har om sig själv och inte om det problem man precis har lagt framför deras ögon. "Jag skulle lätt vilja ha dig som pojkvän om inte X". 
och dess nära besläktade "Det finns massor av tjejer som du är drömpojkvännen till; så tycker jag"

Låt mig vara brutalt ärlig. Det här är förbannad lögn. Om du skulle så skulle du redan göra det. Och det här är något folk brukade säga till mig tillräckligt ofta; det är inte en isolerad händelse. Jag hörde det så sent som förra veckan när jag anförtrodde mig till en person efter en händelse jag helst inte går närmare på. Det kanske finns de som vill inbilla sig att den där vännen de anförtror sig åt vill ligga med en utan att tänka att det skapar ingenting förutom besvär; men vad de egentligen borde tänka på är det faktum att de ljuger för dig; ibland rakt upp i ansiktet.

Den andra frasen har jag alltid älskat på grund av att jag verkar vara dömd att höra den ifrån tjejer som förklarar varför de inte är kära i mig. En av dem gav mig den + den förstnämda efter att vi rett ut att vi talat förbi varandra precis precis när hon skaffat en ny pojkvän som hon hade åkt till istället för mig. Återigen en lögn rakt upp i ansiktet. Trodde vederbörande inte att jag såg igenom det? Varför kan folk inte bara säga som det är? Det är lättare för alla inblandade i längden.

Det är alltid klokt att säga sanningen till en Aspie. Vita lögner är det inte värt att strunta i; ingen av oss, oavsett diagnos eller ej vill höra att du egentligen skiter fullständigt i vad för kläder vi har på oss. Men när jag frågar förväntar jag mig raka och ärliga svar. Jag förväntar mig konstruktiv kritik och jag förväntar mig att eventuella ord som sägs för att lindra det antagligen brutala och otrevliga i det jag kanske får höra faktiskt är sanningen; inte bara det du tror jag vill höra.

Vill jag uppleva det jag vill höra; då dagdrömmer jag hellre. Det är en mycket mer konstruktiv användning av tid än att lyssna på någon som inte respekterar mig tillräckligt mycket att säga hur de ser situationen.

Inga kommentarer: