söndag 20 oktober 2013

Recension: Bilderbergermötet

Igår hade jag det otvivelaktiga nöjet att göra någonting mycket trevligt. Terräng i Stockholm hade Soldier Day och där hade de bjudit in ett gäng författare - tre av dem hade jag läst, två av dem är bland mina favoriter inom sverige och en fjärde planerade jag att läsa. Så smått starstruck dök jag upp för att ställa mig i kön och få mina vällästa exemplar signerade av Johanne Hildebrant (författare av Krigare), Lars Wilderäng (som skrivit Midvintermörker och Midsommargryning) och Thomas Rathsack (skrev Jägare - bakom fiendens linjer). Dessvärre äger jag inte 36 timmar av
David Bergman utan den ligger alltjämt på läslistan.

Det går inte att förneka att inte bara böcker om krig utan thriller i allmänhet har blivit mer populärt; detta till trots att det var en genré som i Sverige nästan uteslutande innebar åttiotalsikonen Hamilton. Det är oklart om det går att säga att det var Anders Jallai som visade att andra än Janne G kunde skriva böcker inom området, men jag ger Spionen på FRA en del av äran. Det var en för mig mycket annorlunda spionroman där skurkar och vänner agerade mycket mindre moraliskt och gärna gjorde illdåd i sitt eget falls intresse. I en period där det var poppis att NATO var fienden var det trevligt att se Ryssen visa upp sitt fula tryne igen Det var på sina ställen en obehaglig bok att läsa. Användningen av myter och konspirationer för att föra fram storyn blev slutligen ett av Jallais trademarks. 




Uppföljaren, Landsförrädaren fortsatte traditionen men gick lite mer öppet, i det här fallet mot en lite mer välkänd händelse. Anton Modin fick för sig att han skulle lösa Palmemordet - as one does. Det hela blev en intressant tolkning av händelseförloppet och samtidigt hade Jallai justerat några av de saker som gjorde Spionen på FRA till en rätt jobbig bok att läsa. Jag anser fortfarande att detta är den bästa boken i serien. Slutligen så har vi då Natoagenten. Här försökte Jallai sig på en lite mer hektisk stil att skriva - jag antar att han blev lite trött på alla långtgående beskrivningar av Grisslehamn - men det fungerade bra. Man känner stressen i boken, hur fienden andas bakom en, hur uppdraget måste lyckas - inte bara för uppdragsgivarens skull utan även för Jallais egen mentala hälsas skull.

Jag trodde - och kanske hoppades - att detta skulle vara slutet för Modin. Man hade stängt den dörr som genomsyrat hela trilogin. Det var därför jag blev lite förvånad över att få ett mail från Jallai om jag ville recensera en ny bok, Bilderbergermötet. Jag trodde till en början att det inte var fiktion utan att det var en bok som sammanfattade Bilderbergergruppen. Där hade jag fel; det var en ny del i Anton Modins historia och det var jag ju givetvis tvungen att läsa. 


Det står för mig klart att det här är ett tragiskt fall av att författaren har en historia att berätta, men inte ger det litterära tillräckligt mycket tid.  Boken är på sina ställen smått slarvigt skriven, "Sniper" skrivs ut som om det vore helt normalt till min stora irritation - språket du skriver på är Svenska, Jallai - och kapitel har en enerverande vana att sluta mitt i en händelse som att Jallai tänkte "näh, nu har jag visat det här tillräckligt, vidare till nästan scen". Om det hände en gång hade jag kunnat förstå det, men det händer för jämnan och blir till slut så irriterande att en tredjedel av mina anteckningar jag förde under läsningen handlar om fenomenet. 



Det sagt så är det fortfarande en intressant bok, och den intressanta historien gör att man lätt kommer över de språkliga bristerna. Jallais stil att blanda dokumentär och fiktion tar sig en extra vända när han slutat förvränga namn (Popov, du är saknad) och ger boken en extra krydda när någon viktig person beskrivs. Fortsätter gör också Jallais stil att skriva onödiga och gärna konstiga vanor hos personer han inte vill att man ska tycka om där Loklinths välkliade skalp är det absolut bästa exemplet. Det är en tradition jag hade delade meningar om men som jag lärt mig tycka om; den fungerar riktigt väl på sina ställen och med ovannämnda exempel är det ett klassiskt karaktärsdrag. 

Problemet som återkommer är dessvärre att alla karaktärer utom de båda huvudpersonerna - Modin och Mohammed är förbannat enkla. Det är också lite klassiskt Jallai. Det är Modins historia, alla andra bara lever i den. Detta har den intressanta förmågan att skapa en likgiltighet. Du vet att modin inte kommer dö, men det är svårt att bry sig om någon annan gör det. 

Historien arbetar sig fram i sin maka takt tills det är dags för det smått förutsägbara klimaxet. Jag har ingenting emot förutsägbart, framför allt inte inom genrén. Såvida du inte absolut måste vara innovativ till det extrema och hålla realismen på en lagom nivå på samma gång finns det bara ett visst antal val en författare kan gå. Det är dock inte utan att jag fick intrycket av att Jallai tyckte om att skriva vissa delar av slutet. Och vem kan egentligen klandra honom, har man någon i en bok så bör man faktiskt utnyttja det mer än bara en sidoroll! 

Det enda jag har egentligen emot boken är dess plot twist som kommer bokstavligen fem minuter innan slutet och som det är uppenbart att du inte kommer få en förklaring på tills nästa bok - om ens det. Det hade varit ett ämne bättre valt för en helt ny bok istället för att det kommer in och får nästan allt annat i boken att verka oviktigt - eller ännu värre, en setup till hela twisten. 

Avslutningsvis så är detta inte så mycket en fristående uppföljare. Du rekommenderas läsa de första böckerna om Anton Modin innan du läser den här, annars kommer du finna det svårt att hänga med - eller förstå innebörden av vissa saker på det trevliga sätt man gör när man läst boken innan. 

Inga kommentarer: