fredag 6 september 2013

Ack se Politikern

På en inte helt obetydlig sida på Internet finns det en video. En video där en person talar passionerat om vad hen anser är dagens stora nyhet och vad vederbörande har att tillägga till detta. Som ett brev på posten kommer en kommentar - en genuin reaktion, typisk för det demokratiska systemet som vi lever i - om att politikern ty det är en sådan som talar inte verkar respektabel.

Varför då, kan man fråga sig. Är det måhända könet? Åsikterna? Nej. Det är något enklare än så. Det är så att politikern enligt kommentatorns åsikt begår politiskt seppeku genom att anstå sig att tala ledigt till "ledaren av den fria världen". Så kan man inte ha det. Och kläderna! Och platsen! En äkta politiker skulle minsan vara propert inbjuden och på plats!

Okey, nog med kåserierna. Ni förstår nog min poäng vid det här laget. Ty ack se politikern, en sådan varelse. Mänsklig vet jag inte om man kan kalla dem och deras yrke verkar inte nämnvärt utvecklats sedan början av förra århundradet. Oklanderligt klädda, alltid försiktiga med vad de säger och gör och framför allt trevliga men aldrig personliga - det kännetecknar dagens politiker. De är nästan en art för sig, och det är kanske inte så konstigt att det vi gillar mest är att häckla och beskåda dessa politiker. Vi kan givetvis ha en viss respekt för dem när det verkligen gäller - men nåde dem om de råkar vara lite för mänskliga i en kris. Vi förväntar oss helt enkelt att de ska vara någon slags superhjältar som vi kan skratta åt när vi råkar åse dem praktisera så mycket moral så att det blir dubbelmoral.

Det är framför allt den här bilden som gör att konspirationer får så mycket fäste. Bush fixade 9/11? Givetvis, bara titta på honom och hans gelikar! De gör vad de vill, bara de får chansen! De fixar fårens hjärna och sinne! De är ju trots allt superhjältar. Att det är mycket troligare att George W Bush när han fick höra att USA var under anfall helt enkelt bara var mänsklig när han satt kvar, det är mycket svårare att tro. För handen på hjärtat, kunde någon av oss hålla oss lugna då?

Det är viktigt att förstå den här bilden av politikern. För vi gillar egentligen inte den här sortens politiker, och rebeller mot systemet tenderar att idoliseras men vi älskar att avsky de som symboliserar den. Den George W Bush som satt och läste böcker med barn när hans plikter egentligen kallade honom till att agera kände då säkerligen kontakt med ett väsen som en politiker i sin yrkesutövning sällan kommer i kontakt med och det är den hårda vägg som kallas verkligheten. Allt är inte som de vill att det ska vara. Och är det något som inte är som de vill att det ska vara så är det Internet.

Inget folk utanför medeltidens byar har haft så mycket makt att granska och analysera våra styrandes beslut. Vi anser oss gärna väl informerade om vad vi röstar på, men när vi väl röstar tenderar vi att gå efter vana istället vad som faktiskt stämmer. Den där skandalen häromåret, vad gör den egentligen när vi faktiskt kan rösta på det gamla vanliga. Ett annat parti? Det vore att kasta bort sin röst!

För poängen som jag desperat försöker komma till såhär klockan elva på natten, det är att den bilden vi har av en politiker som en respektabel supermänniska, den är värst för oss själva. Politikerna är för rädda för media, för skandaler, för mängdens hån om de skulle våga göra något som inte anstår deras sort. Du vet, det där du själv gör åtminstone två-tre gånger i månaden. Så till slut tappar de kontakten med oss; med väljarna. Vi är barnen som man viskar lugnande ord till när de hittar monster under sängen. Och vi låter oss förledas av dessa vackra ord, för de är ju ack så lugnande, och dessa respektabla supermänniskor måste ju ändå veta bäst.

Och en person som får intrycket att de kommer undan med saker och vet bäst börjar tro på det.

Det är kanske det mest mänskliga draget i hela den sorgliga charad som är en politiker. Till slut börjar man tro på vad man säger, hur fånigt det än är. Framför allt försvarspolitiken har varit drabbad av detta under en lång tid, desperat förträngande att den dagen kriget kommer så kommer vi inte vara redo. Det är också därför som man försöker släta över övervakningsskandalen. Man kommer och tänka på alla de där papperna som man skrivit under, vad de egentligen kan innebära.

Bättre då att tänka på att barnen har fel. Att de inte förstår. Du är ju Riksdagsledamot, minister, partiledare! Släta över och gå vidare. De har fel. Du har rätt. Skriv en lugnande krönika till morgondagens tidning. Och gå hem och somna. Får inte erkänna att man hade fel. Får inte erkänna, vår inte vika tum. För då blir det gatlopp i media under pöbelns hån. Tvingad att avgå som syndabock och utnämnd till landshövding. Döden för politikern.

Det blir en politiker värdig Carl Bildt (som jag svär föddes med kostym och politikerns tungomål) som kan uthärda alla stormar, alla väder och som gör allt för att synas i den klubb som är den enda han bryr sig om - den med andra politiker.

Så vad sade Obama och Bildt egentligen till varandra efter att den förstnämnda stigit av Air Force One? Antagligen var de gemytligt trevliga, för det har gott så långt att andra politiker är de enda förutom sin familj som de kan vara ärliga med.

Inga kommentarer: