fredag 2 augusti 2013

Social Kompetens och jag eller hur jag lärde mig att gilla att umgås med andra människor.

"Men du är ju så normal?"

Jag tror aldrig jag kommer glömma den här frasen. Jag har hört den många gånger men den sitter fast i ett enda minne; ett enda yttrande. Jag tänker helst inte på det, för det är en av de få gånger jag anser att jag gjorde all i min kraft för att låtsas vara någon annan. Att inte vara den jag är. En av de största lögner man kan begå.

Det värsta var att det fungerade. Trimma ner nördsakerna, prata mindre, planera varje ord, varje handling i förhand, improvisera så lite som möjligt. Följ manus. Men den person hon gillade var inte jag. Det hade aldrig varit jag. Det var någon jag låtsades spela. Det var ett desperat försök att efter gymnasiet försöka att passa in. När hon och jag började bli väldigt nära så avslöjade jag att jag var Aspie. Jag sade aldrig att jag hade spelat en roll, att hon aldrig mött den riktiga jag. Men det räckte. Efter att ha fällt ovanstående ord blev det rätt tyst mellan oss. Vi sågs aldrig mer efter det; och det är jag glad över. Jag vill inte umgås med en person som inte kan acceptera att jag har mina egenheter; och i hennes fall var jag dömd på förhand, efter fördomar.

Det betyder dock inte nödvändigtvis att jag vill ha kvar dem. Jag uppmuntrar mina vänner att säga till om de tycker jag gör någonting fel enligt de två reglerna.

1: Det är okey att be mig hålla käften.
Normalt bör man inte säga det till mig, framför allt inte som härskarteknik. Det får bara motsatt effekt; men jag vet att jag ibland pratar bara för att prata. Jag ser tystnad som någonting dåligt. Är det tyst, är det dåligt. Jag försöker vänja mig av med detta, men det är helt enkelt resultatet av lite för mycket dåliga erfarenheter.

Poängen är att jag inte alltid har koll på vad det är jag säger, eller för den delen - hur jag säger det. Jag har en tendens att kommentera allt vilket jag nog kan förstå kan anses störande. Problemet är att det har blivit en sådan vana att jag inte alltid upptäcker det själv. Det blir enklare att helt enkelt ge frikort för vännerna att säga när de fått nog och att de vet att jag inte kommer ta illa upp. Det är en ovärdelig hjälp för mig.

2: Om jag gör något som är helt åt helvete, säg till.

Den här regeln är minst lika viktigt som den första, om inte mer. Jag är inte speciellt förtjust i folk som påpekar att "jag måste lära mig se tecknen". Vederbörande verkar helt missat vad diagnosen Asperger handlar om. Jag kan läsa av folks kroppsspråk, men det kräver tid och analys. Du har sällan tid med det när du ska agera på något.


Ett bra exempel på en sak som beskriver hur jag tänker när det kommer till handlingar är att jag en gång hade vanan att pussa damer på handen. En ålderdomlig gentlemannamässig gest som jag spontant använde på en ny bekant på Stockholm Pride för två år sedan. Hon tyckte att det var intressant och vi träffades en hel del efteråt. Vad jag då tänker är "Aha, det här fungerar bra, det är lite annorlunda och elegant". Så jag började göra det oftare. Det var inte tills en av mina nuvarande vänner beskriv sin syn på saken som jag kom till den smått självklara upptäckten att detta är högst inviduellt om du tycker om det eller inte.

Det här är något som är uppenbart för de flesta. Inte för mig; jag kan inte upptäcka de subtila skillnader i en persons kroppsspråk som visar om de gillar det eller ej. En person måste säga till det till mig. Det skapar problem, som ni kanske kan förstå.

De här två reglerna är ensamt ansvariga för att jag numera tycker om att umgås med andra människor. Jag har alltid tyckt om det; men det slutade nästan alltid med att jag skämde ut mig på det ena eller andra sättet. Det gör jag fortfarande ibland, men nu är det nästan alltid någon som upptäcker vart jag är på väg och ser till att påpeka det för mig.

Jag är dock inte en lätt person att umgås med. Jag kan egentligen inte klandra många av de som helt enkelt tröttnat på mina egenheter och slutat umgås med mig. Men jag sörjer förlusten av goda vänner; men den listan är inte lika lång som den en gång var; vilket jag är mycket, mycket glad över.

En gång i tiden såg jag sociala färdigheter som något man kunde lära sig; som en skoluppgift. När man lärt sig dem så stannade de för alltid. Jag hade väldigt fel; och det lärde jag mig fort nog. Men nu vet jag att man lär sig så länge man lever, och det gäller framför allt de sociala delarna.

Och framför allt är jag glad över att ha personer i mitt liv som är tillräckligt måna om mig för att kunna säga till när jag är på väg att skämma ut mig. Jag är skyldig dem väldigt mycket.

1 kommentar:

Anonym sa...

En tjej dumpade dig när hon fick reda på att du hade aspergers? Usch, nä, det låter inte som en tjej som var värt något egentligen.

Tack för att du ger dom här tipsen. Jag vill gilla dig, men när man har svårt att förhålla sig till dig så är det inte helt lätt. Men nu vet jag bättre hur jag kan göra det. Du är modig som vågar skriva sånt här, men det är faktiskt ganska smart. Tack. Hoppas på att få mer av dina fina bilder och träffa dig på airsoftspel.

/Någon person som tycker att du är ganska ball i din egenhet