söndag 11 augusti 2013

Att träffa folk

Långt innan jag fick min diagnos, i mellanstadiet sade en vän till mig följande ord: "Det vore enklare att utan att veta om sina problem och bara fortsätta leva än att veta om dem". Jag förstod inte riktigt vad han menade då, men jag har kommit ihåg orden och till slut kommit att förstå dem.

Det är inte speciellt lätt att leva med Asperger. Det finns de som helt enkelt bara ger upp, faller ner i mappen som sociala freaks och aldrig försöker att passa in. Det är den rollen Media vill ge oss; det gör oss till den homogena gruppen som sitter i våra föräldrars källare tills vi mördar någon eller några över något banalt som Media kan sälja lösnummer på.

Sedan har vi alla andra. De som försöker göra någonting åt sina bekymmer; en sak som inte är speciellt lätt. Jag har redan avhandlat i ett tidigare blogginlägg om mina regler med personer som jag faktiskt träffar men en desto intressantare sak börjar redan innan, och den baserar sig på erfarenhet.
Jag är som sagt inte en speciellt lätt person att umgås med. Jag antas antagligen vara egoistisk då jag alltid möter en historia med en egen (en metod för att bekräfta att jag förstått situationen som berättas för mig) men ibland tolkas det som att jag skryter. Jag kommenterar vad andra gör, ibland till en irriterande gräns - en sak jag inte ens var medveten om att jag gjorde tills några veckor sedan.

Jag har sedan tidigare lärt mig att tystnad är vad som förebådar onda ting; alltså pratar jag och det är oftast rätt svårt att få mig att sluta. Problemet med att anpassa sig utan att kunna lita på sin magkänsla gör att man oftast fastnar i ett spår. Se vad som fungerar, sedan ändringar och justeringar. Pröva igen, anpassa efter nya personer. Det är kanske inte så konstigt att folk slutar umgås med mig.

Det absolut vanligaste sättet som folk slutar att umgås med mig på är att de slutar svara när jag försöker kontakta dem. Väldigt irriterande sätt bör jag tillägga. Jag önskar att de bara kunde säga "Hörrö du, jag orkar inte med dina egenheter längre. Vi passar inte som vänner/dejt/whatever" istället för att låtsas som att jag har flyttat utomlands.

Problemet det här skapar är att det har hänt så ofta så att när personer inte svarar eller aldrig vill träffas så får jag onda aningar, och jag har nästan ett behov av att träffa personer jag bryr mig om tillräckligt ofta för att veta att de fortfarande vill ha mig i sina liv. Det krävs enorm viljekraft för mig att av de här personerna att inte börja oroa mig ifall de skulle till exempel inte ha tid. För det är en annan sak som blir jobbig när nästan ens hela sociala magkänsla baserar sig på erfarenhet.

Din magkänsla kommer påminna dig om alla de andra gångerna. Den logiska delen av din hjärna kommer försöka påpeka för dig att magkänslan har fel. Och så börjar de bråka om vad man egentligen har upptäckt. Det är en väldigt jobbig upplevelse som jag behöver arbeta på; men frågan är hur man egentligen besegrar den känslan. Det är också väldigt viktigt för mig att inte ha ett blint förtroende för de personer jag umgås med; jag måste kunna upptäcka om det är något som de gör som inte är bra för mig; vilket också har hänt flera gånger.

Ibland hatar jag verkligen den här diagnosen.  /Rant Over.

Inga kommentarer: