Piratpartiet bör ej demonstrera med Nätverket 4 September och här är varför

I några dagar nu så har det varit bestämt att Piratpartiet kommer demonstrera mot Obamas besök i samband med Nätverket 4 September. Tillåt mig först att förklara att jag anser att vi bör demonstrera mot Obamas besök, men sällskapet är illa valt. I detta blogginlägg kommer jag förklara mina synpunkter på varför.

Till att börja med vill jag undanröja alla tvivel hos er läsare om min egen personliga politiska åsikt om de personer som verkar vara ledande i Nätverket 4 September. Eftersom man tenderar att på internet avvisa någons argument med att denne tillhör en annan politisk åsikt så är det kanske lika bra att de som inte vill höra avvikande åsikt slutar läsa nu. För er andra; jag är inte sådär jätteförtjust i dem.

Min protest mot det hela grundar sig i en enkel sak. Parollerna. Parollerna är "massövervakning, USA:s krigspolitik och Nato-samarbete". Det första kan vi ju enas om är vårt område. Alla andra, inklusive den högen salongssocialister vi kommer stå bredvid struntar i den här frågan. Deras riksdagspartier tar enbart upp den retoriskt eller som slagord mot stormakt blå. Förutom Ung Vänster som dessvärre inte kunnat göra så mycket åt saken; ens via moderpartiet så nämns oftast inte övervakning såvida inte man har den som argument mot USA, Israel eller Alliansen - eller alla tre.

Alltså ställer vi oss bredvid personer som inte har ett vidare bra track record i den frågan som vi äger. 

Vi kan fortsätta med "USA:s krigspolitik". Helst av allt skulle jag bara vilja fnysa och skrika "NEXT", för jag finner att det här är ett argument som behöver specificeras för att vara giltigt. Kina och Ryssland bedriver - om man ska använda grupperingarnas syn på ordet - också krigspolitik. Att deras insatser varit mindre uppmärksammade och kanske inte lika uppenbara det senaste årtiondet är uppenbart. Men ska vi protestera mot någons krigspolitik så kanske vi ska börja på en annan kontinent?  Jag vill dock påpeka att kritik mot USAs invasion och bevisföringen kring den är värda att kritisera, men det är såvitt jag vet ingenting som Piratpartiet skall ta upp. Det närmaste jag kommer är:

Piratpartiets långsiktiga försvarspolitiska vision och målsättning ska vara att på fredlig väg med internationella

överenskommelser i frågor som rör nedrustning, ickevåldsfördrag och demilitariserade zoner sträva efter en totalt

militärt avrustad värld i fred. 2013-vår, B25-Y07

Som ni noterar nämner inte detta något speciellt land. Tillåt mig för övrigt fnissa lite åt den sista meningens uppbyggnad, då världen aldrig någonsin är i fred. Vi är - som man säger - bara människor.

Sedan har vi kritiken mot NATO Samarbetet. Här känner jag mig faktiskt personligen irriterad över att Piratpartiet har mage att ställa sig under den parollen. Bråket om försvarspolitiken var småskaligt, men intensivt och det var för mig en stor seger att vi fick en text som öppnade dörrarna åt båda hållen. 

Den försvarspolitik som förs syftar till att en möjlig angripare har mer att vinna på att lämna Sverige utanför en konflikt

än att dra in Sverige i den. Om detta misslyckas och Sverige trots allt blir angripet, ska angreppet med alla medel

avvärjas, och angriparen med kraft slås tillbaka. Om detta misslyckas ska Sverige föra en utdragen försvars- och

fördröjningsstrid över ytan i syfte att åsamka angriparen stora förluster och hinna ta emot hjälp från annat håll och/eller

finna en politiskt godtagbar lösning. 2013-vår, B25-Y06

Denna text lämnar inte utrymme för att neka NATO att kunna erbjuda hjälp. Om NATO ska vara en realistisk samarbetspartner så måste vi öva med dem och utbyta kunskap och kompetens. Följaktligen anser jag att Piratpartiet inte kan ställa sig under den parollen. 


Detta åsido, har Piratpartiet något att vinna på att deltaga? Jag anser inte det, trots löftet som gavs mig av en gaphals i en chattkanal att en hemlig plan fanns att ge oss utrymme utöver vårt inflytande. Då vi kan utgå ifrån att detta var en artigare version av "håll käften, du håller inte med mig" så önskar jag säga att Piratpartiet inte har någon som helst på att vinna av att delta.

Det är uppenbart att Piratpartiet inte kommer kunna avkräva det utrymme som krävs för att kunna tvätta bort manifestationens stämpel. De kommer helt enkelt stämplas på oss för vi var där och demonstrerade under dem. Det är inte goda nyheter för ett parti som hoppas kunna påtvinga båda blocken - om nödvändigt - vår politik inom Integritetspolitik. Att delta i en Demonstration för att den helt enkelt är den största hunden på plan är enbart att sälja ut våra egenheter i hopp om att bli sedda på en plats där andra redan kommer vara de som ses - inte vi.

Airsoft på Vapenbutiken 8 Augusti 2013

Att träffa folk

Långt innan jag fick min diagnos, i mellanstadiet sade en vän till mig följande ord: "Det vore enklare att utan att veta om sina problem och bara fortsätta leva än att veta om dem". Jag förstod inte riktigt vad han menade då, men jag har kommit ihåg orden och till slut kommit att förstå dem.

Det är inte speciellt lätt att leva med Asperger. Det finns de som helt enkelt bara ger upp, faller ner i mappen som sociala freaks och aldrig försöker att passa in. Det är den rollen Media vill ge oss; det gör oss till den homogena gruppen som sitter i våra föräldrars källare tills vi mördar någon eller några över något banalt som Media kan sälja lösnummer på.

Sedan har vi alla andra. De som försöker göra någonting åt sina bekymmer; en sak som inte är speciellt lätt. Jag har redan avhandlat i ett tidigare blogginlägg om mina regler med personer som jag faktiskt träffar men en desto intressantare sak börjar redan innan, och den baserar sig på erfarenhet.
Jag är som sagt inte en speciellt lätt person att umgås med. Jag antas antagligen vara egoistisk då jag alltid möter en historia med en egen (en metod för att bekräfta att jag förstått situationen som berättas för mig) men ibland tolkas det som att jag skryter. Jag kommenterar vad andra gör, ibland till en irriterande gräns - en sak jag inte ens var medveten om att jag gjorde tills några veckor sedan.

Jag har sedan tidigare lärt mig att tystnad är vad som förebådar onda ting; alltså pratar jag och det är oftast rätt svårt att få mig att sluta. Problemet med att anpassa sig utan att kunna lita på sin magkänsla gör att man oftast fastnar i ett spår. Se vad som fungerar, sedan ändringar och justeringar. Pröva igen, anpassa efter nya personer. Det är kanske inte så konstigt att folk slutar umgås med mig.

Det absolut vanligaste sättet som folk slutar att umgås med mig på är att de slutar svara när jag försöker kontakta dem. Väldigt irriterande sätt bör jag tillägga. Jag önskar att de bara kunde säga "Hörrö du, jag orkar inte med dina egenheter längre. Vi passar inte som vänner/dejt/whatever" istället för att låtsas som att jag har flyttat utomlands.

Problemet det här skapar är att det har hänt så ofta så att när personer inte svarar eller aldrig vill träffas så får jag onda aningar, och jag har nästan ett behov av att träffa personer jag bryr mig om tillräckligt ofta för att veta att de fortfarande vill ha mig i sina liv. Det krävs enorm viljekraft för mig att av de här personerna att inte börja oroa mig ifall de skulle till exempel inte ha tid. För det är en annan sak som blir jobbig när nästan ens hela sociala magkänsla baserar sig på erfarenhet.

Din magkänsla kommer påminna dig om alla de andra gångerna. Den logiska delen av din hjärna kommer försöka påpeka för dig att magkänslan har fel. Och så börjar de bråka om vad man egentligen har upptäckt. Det är en väldigt jobbig upplevelse som jag behöver arbeta på; men frågan är hur man egentligen besegrar den känslan. Det är också väldigt viktigt för mig att inte ha ett blint förtroende för de personer jag umgås med; jag måste kunna upptäcka om det är något som de gör som inte är bra för mig; vilket också har hänt flera gånger.

Ibland hatar jag verkligen den här diagnosen.  /Rant Over.

Avslutad Utställning: "Se upp för tåg"

Det finns en sak som alla som träffat Jonathan som barn kommer ihåg. Förutom det där att han skulle bli allforskare, menar jag. Och det var allt man snubblade på. I hela lägenheten. Utan undantag. Och när du väl snubblat så var man försiktig med vart man tog emot någonstans. Allting Jonathan brydde sig om som barn var tåg. Åka tåg, köra Brio- och Märklintåg, affischer på tåg, se på tåg och titta i tågkataloger och böcker. Till och med några av familjeutflykterna var framsynta nog att se själva resan som målet med utflykten då Jonathan med förälder åkte till de olika ändstationerna för att där se hur det såg ut.

Även om andra sysselsättningar och hobbys beblandats med tågen genom åren finns fortfarande den barnsliga känslan inför tågen kvar, och framför allt erbjöd Lidingöbanan en viss mystik genom åren då Jonathan bodde i Bromma. Det var nämligen det enda tåg som aldrig åktes till sin slutdestination. Så nu när Jonathan bor på Lidingö var det bara naturligt att det gamla intresset får tågen skulle kombineras med en av hans stora passioner i livet; Fotografering.

Som hans farväl till Lidingöbanans gamla, vackra vagnar och den naturskönhet som präglar banan visar han nu sin senaste utställning; ”Se upp för tåg – En fotoutställning om Lidingöbanan”.


Så stod det intill idag på Lidingö Stadshus där min utställning har hängt sedan den 20 Juni. Det var en kärleksförklaring till Lidingöbanan som jag tycker mycket om, och som jag fick äran att fotografera inför dess ombyggnad som kommer leda till att de vagnar som jag tycker är så ståtliga och vackra inte längre kommer köras i annat än veterantågssyfte. Det är tråkigt, men förändring är nödvändig för samhället och det här är en del av den.

Inför min förra utställning var idén att min gästboks inlägg inte skulle läsas av mig tills utställningen var slut och publiceras offentligt på den här bloggen - bra som dåligt. Då gick inte det, då biblioteket hävdade att gästboken blivit stulen; själv tror jag mer på att den slarvades bort under ett event de hade. Oavsett orsaken var det synd; men jag bestämde mig för att göra samma sak.

Fram tills dess att de här raderna skrivs har jag inte öppnat gästboken. Jag kommer göra det nu, och skriva ner de reaktioner som utställningen har fått. Inläggen kommer vara i fetstil, mina egna kommentarer kommer vara i kursivt.

Hej! =)
Bokstavligen det första inlägget, på bokens pärm. Mycket passande.

Fantastiskt fin utställning / Alba.

Jättefint och Livfullt / Gerd & Johnnie

Jonathan! Slå på stort har du alltid gjort. Men nu har du slagit till ordentligt! Du kommer gå långt med dina utställningar. Kram / (Jag skäms för att erkänna att jag inte kan läsa skrivstilen som signaturen är skriven i)

Kommer Lidingö komma på räls igen? Vilken otroligt färgrik utställning; blir inspirerad att ta nästa tåg. Du är fotograf ut i minsta tum. All kärlek till en stor konstnär. /Mia och Micke

Underbara bilder du har arbetat fram! Käppalabilden fick mig för ett långt ögonblick tro att den var tagen i ett Märklinlandskap pga distansen uppifrån. Var det medvetet tro? Vagn i Vinkel är suverän!  Tack! /Sebastian

"Käppala Station"

Tack! /Sven & Gummel Olsson 15/7 2013

Så otroligt vackra bilder! Bra gjort!

Underbara bilder! Tack! 19.07 - Kl 11.00 /M Strömme

Bra bilder, väldigt tidstypisk i dem, tack!

Fina bilder tycker vi gamla Brevikbor som åkte med dem gamla trälådorna på 40:talet.  /Lillan och Lasse Söderberg

Lovely Jonathan!  Kram / N 2013

Fler inlägg än så finns inte i boken; men det är trevligt att veta att utställningen var uppskattad. Jag ser det som lyckat med så många och trevliga reaktioner. Den stod i en entréhall i semestertider. För er som varit på semester eller annars inte haft tid att se utställningen så postar jag härunder samtliga bilder i den.

Social Kompetens och jag eller hur jag lärde mig att gilla att umgås med andra människor.

"Men du är ju så normal?"

Jag tror aldrig jag kommer glömma den här frasen. Jag har hört den många gånger men den sitter fast i ett enda minne; ett enda yttrande. Jag tänker helst inte på det, för det är en av de få gånger jag anser att jag gjorde all i min kraft för att låtsas vara någon annan. Att inte vara den jag är. En av de största lögner man kan begå.

Det värsta var att det fungerade. Trimma ner nördsakerna, prata mindre, planera varje ord, varje handling i förhand, improvisera så lite som möjligt. Följ manus. Men den person hon gillade var inte jag. Det hade aldrig varit jag. Det var någon jag låtsades spela. Det var ett desperat försök att efter gymnasiet försöka att passa in. När hon och jag började bli väldigt nära så avslöjade jag att jag var Aspie. Jag sade aldrig att jag hade spelat en roll, att hon aldrig mött den riktiga jag. Men det räckte. Efter att ha fällt ovanstående ord blev det rätt tyst mellan oss. Vi sågs aldrig mer efter det; och det är jag glad över. Jag vill inte umgås med en person som inte kan acceptera att jag har mina egenheter; och i hennes fall var jag dömd på förhand, efter fördomar.

Det betyder dock inte nödvändigtvis att jag vill ha kvar dem. Jag uppmuntrar mina vänner att säga till om de tycker jag gör någonting fel enligt de två reglerna.

1: Det är okey att be mig hålla käften.
Normalt bör man inte säga det till mig, framför allt inte som härskarteknik. Det får bara motsatt effekt; men jag vet att jag ibland pratar bara för att prata. Jag ser tystnad som någonting dåligt. Är det tyst, är det dåligt. Jag försöker vänja mig av med detta, men det är helt enkelt resultatet av lite för mycket dåliga erfarenheter.

Poängen är att jag inte alltid har koll på vad det är jag säger, eller för den delen - hur jag säger det. Jag har en tendens att kommentera allt vilket jag nog kan förstå kan anses störande. Problemet är att det har blivit en sådan vana att jag inte alltid upptäcker det själv. Det blir enklare att helt enkelt ge frikort för vännerna att säga när de fått nog och att de vet att jag inte kommer ta illa upp. Det är en ovärdelig hjälp för mig.

2: Om jag gör något som är helt åt helvete, säg till.

Den här regeln är minst lika viktigt som den första, om inte mer. Jag är inte speciellt förtjust i folk som påpekar att "jag måste lära mig se tecknen". Vederbörande verkar helt missat vad diagnosen Asperger handlar om. Jag kan läsa av folks kroppsspråk, men det kräver tid och analys. Du har sällan tid med det när du ska agera på något.


Ett bra exempel på en sak som beskriver hur jag tänker när det kommer till handlingar är att jag en gång hade vanan att pussa damer på handen. En ålderdomlig gentlemannamässig gest som jag spontant använde på en ny bekant på Stockholm Pride för två år sedan. Hon tyckte att det var intressant och vi träffades en hel del efteråt. Vad jag då tänker är "Aha, det här fungerar bra, det är lite annorlunda och elegant". Så jag började göra det oftare. Det var inte tills en av mina nuvarande vänner beskriv sin syn på saken som jag kom till den smått självklara upptäckten att detta är högst inviduellt om du tycker om det eller inte.

Det här är något som är uppenbart för de flesta. Inte för mig; jag kan inte upptäcka de subtila skillnader i en persons kroppsspråk som visar om de gillar det eller ej. En person måste säga till det till mig. Det skapar problem, som ni kanske kan förstå.

De här två reglerna är ensamt ansvariga för att jag numera tycker om att umgås med andra människor. Jag har alltid tyckt om det; men det slutade nästan alltid med att jag skämde ut mig på det ena eller andra sättet. Det gör jag fortfarande ibland, men nu är det nästan alltid någon som upptäcker vart jag är på väg och ser till att påpeka det för mig.

Jag är dock inte en lätt person att umgås med. Jag kan egentligen inte klandra många av de som helt enkelt tröttnat på mina egenheter och slutat umgås med mig. Men jag sörjer förlusten av goda vänner; men den listan är inte lika lång som den en gång var; vilket jag är mycket, mycket glad över.

En gång i tiden såg jag sociala färdigheter som något man kunde lära sig; som en skoluppgift. När man lärt sig dem så stannade de för alltid. Jag hade väldigt fel; och det lärde jag mig fort nog. Men nu vet jag att man lär sig så länge man lever, och det gäller framför allt de sociala delarna.

Och framför allt är jag glad över att ha personer i mitt liv som är tillräckligt måna om mig för att kunna säga till när jag är på väg att skämma ut mig. Jag är skyldig dem väldigt mycket.