lördag 21 december 2013

Ett förslag till grundläggande försvarspolitik för Piratpartiet

Tidigare framlade jag här på bloggen mina argument för att Piratpartiet bör skaffa en talesperson inom Försvarsfrågor. Det är min åsikt att den sådan är direkt nödvändig, framför allt i ljuset av att vi även kommer ha en utrikespolitik. Men en talesperson behöver ju också någonting att framföra, och det är inte min avsikt att säga att någonting behövs för att sedan överlämna åt andra vad jag anser bör framföras. Försvarspolitik är en av mina hjärtefrågor och det är en av anledningarna till att jag anser det vara så viktigt för Piratpartiet.

Vad som ska framföras kan givetvis vara föremål för diskussion, och det bör det vara. Det är ytterst Piratpartiets medlemmar som är ansvariga för den politik som partiet för och därför anser jag det viktigt att politiken som avses är etablerad i partiet. Det här inlägget är en del av den processen och medlemsmötet kommer med största säkerhet att få tillfälle att säga sitt i den troliga händelse att nedanstående omvandlas till motioner.

Så vad är det rent konkret jag anser behövs? Det hela kan enkelt sammanfattas till en enda punkt och det är det viktiga i att konsolidera och förklara av medlemsmötet redan etablerad försvarspolitik. Under den nuvarande formuleringen så är det dessvärre så att man i Partiets namn kan hävda lite allt möjligt och hävda att detta är i enlighet med vår politik. Någonting sådant är varken tydligt eller bra. Det skrämmer bort väljare och våra egna aktivister kan bli tveksamma över vad vi faktiskt står för. Ni kanske kommer ihåg hur Rick Falkvinge en gång valde att tolka vår informationspolitik? 

Det är viktigt att allmänheten har förståelse för Försvarsmaktens arbete. "Marinens Dag" och liknande evenemang hjälper, men är otillräckliga för att skapa en bestående förståelse för behovet av ett försvar.
 Det första jag anser behövs är att definiera medlemsmötets beslut. Som det ser ut nu så kan man argumentera att Piratpartiet är nöjd med dagens politik, och det borde vi sannerligen inte vara. Att Sverige befinner sig i vad som antagligen är en oskriven allians med USA är inte acceptabelt av flera anledningar. För det första så baserar sig alliansen på FRAs aktiviteter och samarbeten med NSA där vi har god information att de ägnar sig åt otaliga integritetskränkande och moraliskt tveksamma handlingar. För det andra så är en allians som inte är uttalad inte effektiv. Det främsta syftet med en Allians är att varningen att ett krig drar in andra i kriget än det uttalade målet. Vad detta kan leda till såg vi i den olyckliga svarta veckan som föranledde första världskriget och som fortfarande är helt möjlig idag.

Det är viktigt att vi också bestämmer oss för vad vi vill göra. Ska den oskrivna alliansen fortsätta eller bör vi göra den skriftlig genom ett NATO Medlemskap? Och är det verkligen värt dagens pris med de bieffekter som det innebär. Är verkligen militär säkerhet värt att byta mot att USA enkelt och nästan helt utan motstånd kan införa lagar i vårt land? En annan lösning är att söka förbund med andra länder, men vi har få länder i närområdet som inte redan har starka kopplingar till USA. EU-Länder skall visserligen bistå varandra i händelse av angrepp, men detta är än så länge oprövat. Det enda andra alternativet är vår hotbild, och i min mening ett land vi visserligen bör ha bra relationer till men inte nödvändigtvis djupare försvarssamarbeten.

Alternativet är uppenbart, men för många tveksamt. I ett land där många ropat ”Lägg ner försvaret och gå med i NATO” så är det inte troligt att alternativet anses vara acceptabelt, även om försvarspolitikens härdsmälta gjort att de flesta medborgare idag är medvetna om att försvaret är fruktansvärt otillräckligt för de uppgifter de kan bli tvungna att hantera i ett krisläge. Men har vi inte en allians så är det enbart logiskt att vi tar ansvar för vårt eget försvar, på alla dess nivåer. Detta skulle antagligen innebära en omorganisering för att lösa dagens problem, något som inte bara kosta pengar utan också är tidskrävande, både i faktiskt utföring och i planering. 

Således har vi flera alternativ. Det första är att behålla dagens relationer med USA och NSA i hopp om att de uppfyller de kontrakt vi får antas finnas. Det är oklokt och inte logiskt av flera anledningar. Har vi riktigt otur finns inte ens några uttalade muntliga eller hemligt skriftliga kontrakt utan enbart ett hopp ifrån våra politikers sida, något som i sådana fall är oansvarigt på gränsen till ren dårskap. Oavsett vilket beslut vi tar så bör det vara öppet och för allmän granskning och är det något som FRA har velat hittills så är det att undvika det. De vill att man tror dem på deras ord och bemödar sig sällan att utveckla utöver den officiella linjen och det värsta är att både politiker och media har låtit dem mer eller mindre komma undan med den saken. 

Det andra alternativet är att göra alliansen formell. Ett NATO Medlemskap skulle eventuellt ge oss lite kraft att vägra delta på NSAs villkor då alliansen inte skulle kunna hantera att man vägrade ingripa om ett medlemsland anfölls. Det finns dock inga garantier för att vi skulle upphöra med spaningen å USAs vägnar utan snarare tvärtom. Det är mycket troligt att vår informationsinhämtning skulle vara ett av kraven för medlemskap, framför allt då för krav för medlemskap krävs egen försvarsförmåga, undantaget Island som blev medlem underförutsättningen att de aldrig skulle behöva att uppbåda ettförsvar. De fick betala för nöjet med att agera värd åt flertalet amerikanska baser - varje land har en armé, sin egen eller någon annans.


Nästa alternativ vore att ha en väpnad neutralitet. Det är vad många tror att vi har men vi är varken rustade eller neutrala. Solidaritetsförklaringen gör klart att vi förväntar oss att både kunna ge och ta emot militärt stöd, men inte till eller från vilka. Det är troligt att denna är kopplad till ovanstående teorier om amerikansk understöd. Om vi ska ha en väpnad neutralitet så kan vi också förutsätta att vi kommer byta mindre underrättelser med andra byråer och underrättelsetjänster. Det ökar således kravet på egen spaning. Det är då nödvändigt att avgöra huruvida dagens spaning av FRA och andra underrättelsetjänster ska fortsätta och om inte hur det ska se ut.

FRA är i min mening en detaljfråga i Försvarspolitiken och en där vi redan har en klar bild att den nuvarande situationen är oacceptabel. Det vore oklokt att FRAs kablar förblir inkopplade med den närmaste oinskränkta kapacitet och mandat som finns idag. Om spaningen ska fortsätta för blott egen del måste den regleras och ges klara direktiv, gärna efter domstolsprövning efter en utredning och öppen debatt om myndighetens och landets behov. Det går inte att bortse ifrån att en alltför aggressiv signalspaning, både i luft och kabel kan provocera fram allvarliga, konventionella hot som tidigare visat i Catalinaaffären 1952. Detta är enligt mig ytterligare ett argument till varför det är nödvändigt att ha en trovärdig avskräckning i form av ett bra försvar men kravet på god information till det försvaret kan inte sätta sig över den personliga integriteten såvida det inte är absolut nödvändigt.

Som jag ser det är det inte i Rikets intresse att låta FRA få fria tyglar, och det är inte heller i vårt intresse att låta en annan nation ha insyn och antagligen även möjligheten att begära inriktningen i vår spaning. FRA Lagen och hur den infördes visar också på att vår ”allierade” använder även önskar styra intensiteten i vår spaning, med vår egen regerings godkännande. Det är viktigt att ha ett underlag som regeringen och försvarsledning kan basera sina beslut på, men frågan är om dagens pris är värt att betala för att få mycket tveksamma fördelar och mina motioner till medlemsmötet kommer återspegla detta faktum.

torsdag 19 december 2013

Piratpartiet behöver en försvarspolitisk talesperson.

Det plingade till i mitt facebookflöde häromdagen. Tydligen ansåg Piratpartiet att i en del av den pågående breddningen så skulle man rekrytera fler talespersoner för olika ämnen, vilket är något jag tycker är en god idé om breddningen ska fortsätta. Även om somliga oroat sig för att dessa ska hitta på egen politik under det här baneret så ser jag det som deras roll - en talesperson som inte kan förvandla partiets ideologi och kärnvärden till bra och effektiv politik har inget i rollen att göra. Visioner och kunskap är en viktig del av jobbet, samt att kunna lyssna på det förslag man kommer få från personer som antagligen kan en hel del mer om ämnet än vad en själv kan.

Områdena som man söker talespersoner innefattar Mångfald, Kultur och upphovsrätt, Näringspolitik och patent, Arbete och social trygghet, Vård och omsorg samt Utrikespolitik. Detta för att komplettera de man redan har inom Rättspolitik, Utbildningspolitik samt Innovationspolitik. För mig kändes det konstigt att Försvarspolitiken lämnades utanför när Utrikespolitiken nämndes, och fick då en åsikt som ansåg att detta hamnade på Utrikespolitikens bord. Jag håller inte med.

Det är sant att Säkerhets och Försvarspolitik har mycket med utrikespolitik att göra men det ändå viktigt att skilja dem åt. Utrikespolitik handlar i mångt och mycket om hur förhållanden med andra nationer ska se ut, vad nationens mål är samt avtal och riktlinjer som kan innehålla säkerhets och försvarspolitik, men framför allt handlar Försvarspolitik om vad man gör när Utrikespolitiken misslyckas. Historien är fylld av händelser då diplomatin inte räckt till, ibland på grund av andras utrikespolitik, ibland på grund av tragiska misstag eller maktdemonstrationer. Det är därför nödvändigt att vårt partis ideologi även kanaliseras in i detalj av personer kunniga och intresserade av ämnet och inte hamnar som en sidoshow på ett bord hos en person som hellre diskuterar bilaterala avtal och liknande spännande utrikespolitiska spörsmål.


Marinens Dag, 2013
Vårt behov att kunna diskutera de här frågorna på ett insatt och seriöst sätt är också i det närmaste kritiskt. Det bevisades klart och tydligt på det medlemsmöte som hölls våren 2013.

Motion B21: Sakpolitik: Försvar: FN Sanktionerade uppdrag
Mötet beslutar: Att bifalla yrkande B21-Y01.
att Totalförsvaret och Försvarsmakten ska kunna medverka i av FN:s säkerhetsråd sanktionerade operationer.


Motion B22: Sakpolitik: Försvar: Frivilligrörelserna och försvaret
Mötet beslutar: Att bifalla yrkande B22-Y01.

att Piratpartiet ska verka för närmare integrerande mellan frivilligrörelserna och försvarsmakten.

Motion B25: Sakpolitik: Försvar: Piratpartiets Försvarspolitiska vision
Mötet beslutar: Att bifalla yrkande B25-Y06.

att den försvarspolitik som förs syftar till att en möjlig angripare har mer att vinna på att lämna Sverige utanför en konflikt än att dra in Sverige i den. Om detta misslyckas och Sverige trots allt blir angripet, ska angreppet med alla medel avvärjas, och angriparen med kraft slås tillbaka. Om detta misslyckas ska Sverige föra en utdragen försvars- och fördröjningsstrid över ytan i syfte att åsamka angriparen stora förluster och hinna ta emot hjälp från annat håll och/eller finna en politiskt godtagbar lösning.

Mötet beslutar: Att bifalla yrkande B25-Y07.


att Piratpartiets långsiktiga försvarspolitiska vision och målsättning ska vara att på fredlig väg med internationella överenskommelser i frågor som rör nedrustning, ickevåldsfördrag och demilitariserade zoner sträva efter en totalt militärt avrustad värld i fred.


I grund och botten är B25-Y06 sund. Problemet är att det på intet sätt förklaras vad som krävs för att uppfylla partiets politik i frågan. Man kan argumentera utifrån att dagens högst otillräckliga försvarspolitik är tillräcklig, eller så kan man argumentera att den inte är det B25-Y06 stödjer båda och ingen av dem. Den är vag till sista nivån, och det var antagligen därför som den gick igenom. Motion B 21 är inte heller speciellt kontroversiell. Det är något vi gjort i närmare femtio år vid det här laget och gjort bra, framför allt nere i forna Jugoslavien under tidigt nittiotal.

B25-Y07 är vacker utopi och den får gärna vara vårt långsiktiga mål. Problemet med långsiktiga mål är dock att brådska och välmening kan skapa en ohelig kombination där man tror att man gör rätt sak för att stabilisera och lugna ner omvärlden för att på så sätt skapa mindre risker för konflikter i närområdet. Vad det kan leda till har vi suttit och observerat de senaste tjugo åren med vårt eget försvar, ständigt nedmonterat, ständigt urholkat av politiker som gapat sig blinda och döva i tron att det aldrig mer kommer bli krig. Det verkar vara ett svenskt drag, för det återfanns både innan första och andra världskrigen och vi var inte redo under något av dem. Under Kalla Kriget försökte vi lära oss av historien, en läxa vi senare valde att helt bortse ifrån.

Veterandagen 2013
Försvarspolitiken i Piratpartiet behöver följaktligen inte nödvändigtvis breddas inom den närmaste framtiden, men den behöver definieras och förklaras på ett sätt så att den blir begriplig, inte bara för medlemsmötet som kommer få ta ställning till motioner i frågan utan även inför våra väljare. Vi måste kunna svara på frågan om vad vi vill göra med FRA och dess lagar och befogenheter - det går inte bara att önsketänkande kaxigt svara att man "ska lägga ner skiten". Vi måste identifiera hur våra kärnfrågor kan appliceras på dagens Försvarsmakt, hur vi ställer oss till solidaritetsförklaringen och hur vi anser att de som kommit hem ska behandlas, allt utan att detaljstyra på det sätt politiker ibland ägnar sig åt.

Den här känsliga balansen mellan utrikespolitik och inrikespolitik förtjänar en egen talesperson från vår sida, för det fungerar inte längre att vi ska bortse från den. Medlemsmötet har bestämt att vi ska ha åsikter om försvarspolitik; följaktligen är det inte mer än rätt att vi vet vad vi ska svara när vi får frågan vad den innebär.

tisdag 17 december 2013

Jag är helt enkelt awesome

Okey, det har varit nog med Doom and Gloom inlägg på den här bloggen för ett tag nu. Jag vet att jag skrev att jag tenderar att behöva skriva av mig när jag har besvär med en social grej eller en annan; men nu ska vi skriva om någonting annat; vi ska skriva om de positiva effekterna med att ha Asperger; i alla fall ur min synvinkel.

Jag har inga problem alls att prata med folk jag inte känner
Det är faktiskt sant. Jag har inga problem alls att hälsa på personer jag inte känner och jag har aldrig haft det. Det har visserligen blandade resultat, men jag vidhåller att själva egenskapen är positiv. Även om den ibland används för att säga åt folk jag tycker gör saker åt helvete så används den också på det allra bästa sättet, nämligen att skaffa sig nya bekantskaper. Det är förvånande att folk ofta verkar lite nervösa att gå fram till personer som av den ena eller andra anledningen fångar ditt intresse, för det är förvånansvärt ofta som det faktiskt lönar sig att gå fram. Med tanke på att en av de personerna som jag träffade på precis det viset, på en sak jag egentligen aldrig skulle ha gått på är en av de trevligaste och intelligentaste personer jag känner till så är det allt bevis jag behöver.

Jag har stora kunskaper inom ett fåtal ämnen
Det här är den stora Aspiegrejen tydligen. Man kan en hel del om valda ämnen. Och det är sant. Jag vet allt ifrån Slaget om Midway till vem som förde befäl över samtliga Enterprise samt två-tre dussin skepp ifrån Star Wars. Det är detaljer jag har i huvudet och kan plocka fram när som helst. Det är inte alltid som de är nödvändiga, men de gånger de är det så är det en utmärkt tillgång.

Jag bibehåller dock inte samma kunskap om ett område. Jag har perioder. En period kanske jag gillar Star Trek extra mycket, en annan Stargate, en tredje militärhistoria, en fjärde Warcraft. Ni förstår poängen. Är jag inne i en period utökar jag då min kunskap som bibehålls tills nästa gång ämnet är aktuellt. Under det hela konsumerar jag böcker, tv-serier, filmer och dylikt om ämnet ifråga.

Jag är enormt envis
Det kanske inte är ett Aspiedrag som sådant; men jag är säker på att det har påverkat. Jag är enormt envis, och har alltid varit. Nästan säkert så spelar min turbolenta skoltid in i det hela, men det innebär också att jag alltid kämpat tills jag antingen vunnit eller inser att det inte är värt det längre. Just den delen kan appliceras på det mesta, alltifrån försök att vinna någons hjärta till en onlinediskussion eller varför inte besegra någon i ett onlinespel. Jag ger inte upp i förtid. Givetvis har den här egenskapen behövs hanteras med lite självkännedom, jag vill inte vara arrogant men grundstommen är kvar och den är bara bra att ha. Ingenting annat. Egenskapen var till stor nytta under NaNoWriMo.

Jag är väldigt lojal
 Det finns några av mina vänner som påstår att det här är en dålig sak. Antagligen för att de har sett vart det har lett mig mer än en gång; som primärt exempel fallet Cansington. Men jag vägrar benhårt att släppa den här egenskapen, för jag tycker den är bra; även om dess motpol innebär att jag gärna är långsint; framför allt mot de som utnyttjat den här egenskapen. Den sammanfattas bäst med att jag även om bevisen kan tala för det tror det bästa om personer jag tycker om, försvarar dem inbitet och tolererar inte oemotsagt skitsnack.

 Sådär. Det kändes rätt bra att kunna besöka mina bra sidor. Det är trevligt att veta att de sidor man aldrig tänker på - för de kommer så naturligt - också kan få lite uppmärksamhet ibland. Som jag skrev i inlägget innan så tänker jag sällan på sådana här saker när det går bra, så jag är nästan tacksam över att det ibland inte gör det. Att reflektera är alltid hälsosamt; speciellt om det leder till den här slutsatsen.

Skansen 17 December 2013














Trappstegen på väg till en relation och dess konsekvenser.

Ibland får jag frågan varför jag skriver personliga saker offentligt och helt enkelt inte bara skaffar en dagbok. Been there, done that. En dagbok blir deprimerande i längden, för jag har inte behov av en när saker fungerar som de ska. Text är för mig ett bra medium att sortera mina tankar och samtidigt försöka ge insikt i hur jag fungerar. Jag kan inte - ens när jag beskriver saker som antagligen är baserad i min diagnos - tala för någon annan än mig själv. Så här kommer ännu ett inlägg som är dels hälften ett en förklaring och hälften ett försök till ett resonemang.

Resonemanget var någonting jag noterat vid flera tillfällen. Hur vet man vad som är en del av det faktum att man är en människa och hur vet man vad som förvridits eller missförstås genom diagnosen? Det vet man aldrig. Bokstavligen aldrig. Och ingenstans är det så uppenbart som när jag behöver hantera relationer med andra människor. Missförstå mig rätt, det handlar inte bara om romantiska relationer, utan även av den andra men inte nödvändigtvis mindre dramatiska sorten.

Så låt mig återgå till bekvämt territorium, för relationer med folk; där känner jag mig alltid osäker. Så jag ska beskriva något jag hade i mellanstadiet då jag gick på Ekens skola med behandling. I korthet; det var den bästa skola jag gått på. Ingen av oss gillade "med behandling" delen; men det var var de gjorde. Och vi fick en trappa. En bokstavlig sådan med trappsteg.  På varje trappsteg stod det en sak som man hade problem med, och när man övervunnit den i en vecka flyttades man upp. Du flyttades dock direkt ner om problemet återkom. Trappan var av stor betydelse för oss för vi inbillade oss att när vi kommit högt upp, då fick vi sluta på Eken och det var någonting vi ville.


Den här trappan beskriver rätt bra hur jag ser på relationer. Träffar jag en ny person så har jag den här trappan mentalt framför mig. För redan väl etablerade personer finns den inte, där vet jag redan vad mitt mål med dem är. Detta gäller främst gamla vänner, partikamrater jag känt ett tag eller min familj.
För alla andra har jag ett mål. Det kan vara relation, det kan vara vänskap, det kan vara bekantskap - you get the picture. Sedan justeras det sociala samspelet med personen tills jag står på rätt trappsteg.

Låter det krångligt? Ni har ingen aning. Problemet med att vara Aspie, och sortera sina relationer på det här sättet är att man ibland flyttar upp eller ner på stegen beroende på var man befinner sig. Om jag gjort något personen uppenbarligen gillar eller om det är - om jag söker ett förhållande - nya fysiska framsteg så flyttar jag upp mig själv. Har jag sårat någon jag gillar - eller ännu värre, inbillar mig att jag har det - så flyttar jag mentalt ner mig själv. Problemet som det här skapar är att jag agerar efter min inbillade ställning mot den andra personen, ofta utan att veta huruvida det faktiskt är så. Min totala oförmåga till intuition när det kommer till kroppsspråk hjälper inte heller.

Ni kan själva gissa vilken sorts problem uppstår, framför allt om man anser att framsteg i jakten på ett förhållande baserar sig på viljan till fysisk närhet. Det är inte att säga att jag inte kan hantera KK-Förhållanden; det kan jag men de måste vara väl definierade som sådana. Är dem inte det går det fullständigt åt helvete vilket det ofta gör. Jag har inte haft ett enda riktigt förhållande med någon. Jag har haft en flickvän, men jag är inte övertygad om att hon räknas. Jag var inte kär i henne, och även om vi var ihop så var det mer ett glorifierat vänner med förmåner där ett tag innan jag fick rätsida på vad jag tyckte om henne och gjorde slut.



Och där har vi ett annat problem. Jag är clueless när det kommer till andra människor, förutom det jag vet, och det jag vet är en ändlös ström av personer som tröttnar och helt enkelt slutar umgås med mig. Det har gått så långt att jag nästan har börjat förvänta mig det varje gång jag anser att min plats på trappan är alltför låg. Det intressanta är hur fel jag ofta har; för det är längre och längre sedan sist men samtidigt har jag fortfarande svårt att få mitt huvud kring det faktum att folk faktiskt kanske vill umgås med mig, och inte bara tackar Ja för att de inte har kapacitet att säga att de inte vill ha med mig att göra. Min väldigt levande fantasi är inte direkt till hjälp i den frågan heller.

Jag vet inte riktigt vad jag vill avsluta det här inlägget med. Kanske med att jag inte vet om jag baserar mina sociala umgängen på en mental konstruktion som lika gärna kan vara fel? Kanske med att i brist på annan och uppdaterad information så antar jag alltid - liksom Hornblower - att det är det värsta möjliga. Eller kanske med en påminnelse om hur mycket bättre jag blivit på sociala samspel på bara fyra år. Jag tror att det sistnämnda får duga. Det blir för mycket doom and gloom varje gång jag skriver text på den här bloggen, och det passar ju faktiskt inte med alla söta djuren!


måndag 9 december 2013

Recension: Parisfal direktivet

Det finns böcker där jag inte förväntar mig uppföljare - förväxla inte det med att jag inte vill få dem; det vill jag. Midvintermörker var en sådan. Epilogen ansågs fullt tillräcklig, men det hindrade inte Wilderäng från att skriva den utmärkta uppföljaren Midsommargryning. Operation Nordvind var en annan sådan bok, där epilogen dög utmärkt för att stänga av fortsatta äventyr med karaktären - och helt ärligt hade Gustav Sterner förtjänat pensionen. Men det fick han sällan, ty detta är de fristående uppföljarnas tid, även om de sällan lever upp till den beskrivningen. Den här boken är inte ett undantag på den punkten; läs Operation Nordvind först.




Okey, jag måste få det ur vägen med en gång. Namnet "Parisfaldirektivet" känns konstigt, framför att så rullar det inte av tungan enkelt. Det känns man måste spotta ut det, och att det är avsett att skrivas i två delar förbättrar dess image inte i mina ögon. Jag vägrar dessutom att särskriva det hädanefter.

Är jag klar? Jag tror det. Bra. Då kan vi börja med det som faktiskt är viktigt. Några år efter Operation Nordvind så har Gustav Sterner skapat Red Team med pålitliga och intressanta förmågor, samtliga etablerade i den tidigare romanen  Dessa utsätts för ett attentat efter att ha kontrollerat säkerhetsanordningarna på Ringhals och detta leder till någonting mycket dramatiskt. Det som står på omslaget är ingen överraskning; det påminner om de flesta andra spionthrillers och jag tror det var det som gjorde att 36 Timmar fick företräde framför den här boken. Det är ett beslut jag just nu ångrar.


Mina förväntningar för böckerna var helt omvända. För 36 Timmar väntade jag mig något med mycket politik, väldigt lite eldgivning och fokus på icke-vålds spänning. Med den här väntade jag mig att det skulle bli skjuta av. Det visade sig att Parisfaldirektivet  fokuserade mer på att smyga och hålla sig gömd än faktiskt våldsanvändning, en ändring från Operation Nordvind men också en bra sådan. Det gör stridsscenerna som dyker upp här och var desto mer intressanta, utan att förta det rent underhållande i när Gustav och Katarina följer sin måltavla in på ett Kasino eller de extremt välskrivna miljöerna i Bryssel.

Just miljöerna är Kaj Karlssons starka sida. Man har inte svårt att se dem framför sig, och då är det också lättare att placera in karaktärerna där, i alla fall inte om man har en livlig fantasi. Det gör dessutom att de vid det här laget väl etablerade karaktärerna passar in perfekt och ger sitt skimmer över bokens många svängningar i historien.

Boken - liksom den här recensionen - är kort och koncist och det tog mig inte länge att läsa klart den. Det var dock en mycket trevlig stund och jag skulle inte tveka att läsa om den om ett tag. Kaj Karlsson har producerat en bok där han har lärt sig många av läxorna ifrån sin tidigare bok och i batalj mot 36 timmar och Bilderbergermötet är det enligt mig ett av de bästa valen såvida du inte är ute efter Modins senaste eller en himla massa pang pang.

Mina röster till Piratpartiets Riksdagslista


Jag antar att jag borde motivera, men varför det? Ovanstående personer har i mina ögon bevisat - förutom i ett fall där jag är villig att chansa - att de är kunniga, engagerade och trevliga nog att representera partiet inför riksdagsvalet. Jag tror inte att vi faktiskt kommer in, men hur våra Kandidater agerar kommer spela roll för hur allmänheten uppfattar oss och därmed cementera hur vi är inför nästa val. Och det är en minst lika viktig uppgift som att sitta i Riksdagen, sörpla kaffé, tvångskvitta ut folk och trycka på knappar ;-)

måndag 2 december 2013

Recension: 36 Timmar

Det verkar som att svensk technothriller har gjort en återkomst under senare år. Det är kanske inte så konstigt då först Jallai och sedermera Lars Wilderäng klarat sig rätt bra på den fronten, framför allt då Wilderängs Midsommargryning visade på hans kapacitet att anpassa sig till kritiken och skriva något riktigt jäkla bra som ändå innehöll hans säregna stil.

Någon annan som också läst på om läxorna som nådde Wilderängs öron efter Midvintermörker var antagligen David Bergman som för ett tag sedan släppte debutromanen 36 timmar. Den har legat på min lista ett bra tag nu men jag har inte fått tillfälle att släppa in den ännu tills jag bestämde mig för att Enders Shadow inte förtjänade att jag lyssnade på uppföljaren - Jag har svårt för Orson Scott Cards åsikter inom vissa ämnen och Enders Shadow återspeglade dessa lite för väl. Detta gjorde att jag istället valde att kofota in Bergmans bok i min smartphone, uppläst av Alexandra Rappaport.



Så, vad handlar 36 timmar om? Sammanfattningsvis så har vi General Johanna Lindström som räddar sin dotter från en demonstration där polisen med stöd av ny lagstiftning öppnar eld mot demonstranter. Jag väntade mig att boken skulle följa den approachen, och vara lite av en hammare mot hur man kan missbruka lagar och Riksdagsmäns vilja att skapa gott. Boken urartade dock istället till rent actionfilmsmaterial vilket både var positivt och negativt. Positivt i den bemärkelse att det var underhållande och intressant, negativt i att det gjorde karaktärerna lite mer enformiga och i enlighet med rådande konventioner om hur personer i en actionbok faktiskt ska bete sig. Problemet - ett som Wilderäng lyckades undvika i Midvintermörker - blir att du har mycket lite anledning att bry dig om huruvida någon dör eller inte. Det krävs en välskriven karaktär som du kan förstå, som du har sympati för att du ska kunna bry dig om vad som händer förutom hur det ska sluta som helhet.

Karaktärerna som gestaltas har en viss tendens att vara felfria - förutom givetvis i fallet med The Big Bad som i det här fallet får många tillfällen att visa exakt hur ond han faktiskt är. Samtidigt så kände jag också att Bergman tyckte bäst om de karaktärer som hade en viktig roll. Vi fick i vissa delar se det hela ur ordningspolisens perspektiv, men jag hade också velat se händelserna ur en vanlig soldats perspektiv. Det finns också vissa intressanta noteringar att göra om bokens påstående att hända i en "nära framtid". Även om man oftast avser fem-tio år med en sådan berättelse så visar berättelsen på ett försvar som måste undergått en nästan grundlig reformering, en EU Styrka och inköp av stridshelikoptrar som beskrivs ingående. Riktigt materiel omnämns sällan vid sitt namn (JAS är såvitt jag såg enda undantaget) vilket gör att läsaren själv får avgöra om soldaterna bär AK5C eller om Midsommargryning inte är den enda boken att ha AK6 i sig. Samtidigt känns andra delar som om boken är avsedd att utspela sig i nutid. Jag tror att ett datumangivelse hade varit lägligare.


Jag har delade meningar om den här boken, men jag har också en tendens att ta böcker jag läser på stort allvar, och finner jag att böckerna försöker ta sig på allvar men misslyckas så skapar det en konstig känsla. Berättarstilen som Bergman använder är effektiv och fungerar felfritt för vad den ska göra, nämligen att berätta den historia som han vill få fram. Han har en tendens att breda ut som får en Wrimo likt jag själv att bli grön av avund över hans wordcount, Stilen anpassas också mycket bra av ljudbokens uppläsare, även om hon ibland blir lite väl monoton. Hon fungerar bra under dialogerna och förklaringarna, men mindre bra under de många actionsekvenserna.

36 Timmar är en mycket underhållande berättelse, den ger på sina ställen en lite underlig efterkänsla men den skapar inte den eftertanke som jag trodde att boken avsåg att förmedla när jag läste den korta introduktionen. För vad den är så kan jag rekommendera den. Dess brister överväger på intet sett dess rena underhållningsvärde, och jag är nyfiken på vad som komma skall från David Bergman.

fredag 22 november 2013

Men du är ju så normal och andra saker jag får höra för ofta.

Det finns fraser jag avskyr att höra över allt annat. Det är lite underligt, för dessa fraser yttras i allra största välmening, och jag förstår detta. Syftet är gott; de vill vara snälla, de vill vara trevliga; de vill visa sympati - allt det där som man ska känna när en vän kommer till dig med sina bekymmer.

Och det gör jag ibland. Kommer till folk med mina bekymmer. Ibland folk som inte tror de har privilegiet men folk jag talar med är utvalda; inte nödvändigtvis för att jag litar på dem utan för att jag tror de har erfarenhet med det jag vill ha hjälp med. Och en av dem tillfrågas oftare än andra främst för att hon har intelligensen och den genuint förstående personligheten att aldrig någonsin yttra någon av de fraser jag hatar så mycket.

Vi kan ju ta och börja med den vanligaste. "Men du är ju så normal"

Jag har hört den här en hel del; grundad i fördomar som den är. Och jag hatar den av hela mitt hjärta. Somliga argumenterar att man inte har en aning om vad "normal" egentligen är, men det är samma människor som vill tro att Asperger är ett karaktärsdrag, eller ännu värre någon slags psuedogrej som man hittar på för att man inte vill acceptera faktum. Helt enkelt; de tror inte på diagnosen. De tror vi har ett val. De tror vi skapades såhär av våra föräldrar. Som om inte båda mina föräldrar skulle ha raderat min Asperger direkt om de hade chans och möjlighet. Jag ställde till med rejält med problem för dem båda.

Men framför allt visar den en brist på respekt. Jag bär inte direkt en tröja som det står "Aspie" på, och det är inget jag presenterar mig med. Det är heller inget jag säger i en diskussion, såvida inte motparten väljer att nämna det. Att identifiera sig som en annan Aspie visar att när man säger "Jag förstår" så är inte det bara tomma ord eller en artighetsfras. Det ligger mer bakom orden då.

Så varför har jag så mycket emot att kallas "normal". Det är ju snällt; det visar att ansträngningarna att passa in i samhället har lyckats! Hip Hurra, du är som oss andra! Nej. Det är jag inte. Om du uppfattar mig som normal så har du inte sett mig när jag gör bort mig och inte ens vet om det, när jag försöker trösta någon och inte har en aning hur jag ska sympatisera tillräckligt för att kunna göra det eller när jag konfronteras med en komplett idiot och inte har orken att vara "social" och avhysa personen artigt. Jag tror inte det är konstigt att folk glider ifrån mig efter ett tag om jag umgås mycket med dem. Jag är krävande att umgås med och till slut tror jag många tycker det är för mycket.

Sedan har vi min personliga favorit. Den här brukar höra när man diskuterar relationsbekymmer, och folk antar att det hela handlar om självsäkerhet och bilden man har om sig själv och inte om det problem man precis har lagt framför deras ögon. "Jag skulle lätt vilja ha dig som pojkvän om inte X". 
och dess nära besläktade "Det finns massor av tjejer som du är drömpojkvännen till; så tycker jag"

Låt mig vara brutalt ärlig. Det här är förbannad lögn. Om du skulle så skulle du redan göra det. Och det här är något folk brukade säga till mig tillräckligt ofta; det är inte en isolerad händelse. Jag hörde det så sent som förra veckan när jag anförtrodde mig till en person efter en händelse jag helst inte går närmare på. Det kanske finns de som vill inbilla sig att den där vännen de anförtror sig åt vill ligga med en utan att tänka att det skapar ingenting förutom besvär; men vad de egentligen borde tänka på är det faktum att de ljuger för dig; ibland rakt upp i ansiktet.

Den andra frasen har jag alltid älskat på grund av att jag verkar vara dömd att höra den ifrån tjejer som förklarar varför de inte är kära i mig. En av dem gav mig den + den förstnämda efter att vi rett ut att vi talat förbi varandra precis precis när hon skaffat en ny pojkvän som hon hade åkt till istället för mig. Återigen en lögn rakt upp i ansiktet. Trodde vederbörande inte att jag såg igenom det? Varför kan folk inte bara säga som det är? Det är lättare för alla inblandade i längden.

Det är alltid klokt att säga sanningen till en Aspie. Vita lögner är det inte värt att strunta i; ingen av oss, oavsett diagnos eller ej vill höra att du egentligen skiter fullständigt i vad för kläder vi har på oss. Men när jag frågar förväntar jag mig raka och ärliga svar. Jag förväntar mig konstruktiv kritik och jag förväntar mig att eventuella ord som sägs för att lindra det antagligen brutala och otrevliga i det jag kanske får höra faktiskt är sanningen; inte bara det du tror jag vill höra.

Vill jag uppleva det jag vill höra; då dagdrömmer jag hellre. Det är en mycket mer konstruktiv användning av tid än att lyssna på någon som inte respekterar mig tillräckligt mycket att säga hur de ser situationen.

onsdag 6 november 2013

En besviken pirats tal.

Just nu pågår det väldigt mycket pajkastning i partiet över en fråga. Det är inte ovanligt - det verkar vara partiets förbannade nationalsport. Ogillar du något? ALLA SKA FÅ EN PAJ ATT KASTA.

Vad frågan handlar om vet ni redan, och vet ni vad? Jag skiter högaktningsfullt i resultatet vid det här laget. Whoever wins, we loose som den där hemska filmen som aldrig bör nämnas vid namn hade som tagline. Genom att agera på det sättet vi gör förlorar vi redan. Ena sidan gör något som djupt förolämpar den andra, och den andra sidan svarar. Båda silar mygg och sväljer Elefanter, båda sidor har normalt trevliga, logiska och passionerade personer som förvandlas till förbannade demagoger och tar allt till sin hjälp - alltifrån förolämpningar till snack bakom rygg.

Högst ovärdigt beteende.

Det hela har givetvis sin förklaring, och den är förbannat enkel.  Det handlar om plattformen som används. Varför ska du vara artig mot en hög med text, du kopplar sällan till aldrig ihop den med personen bakom. Det är en läxa jag precis lärt mig. Mina bråk över Skype med en person som jag djupt ogillade för hens åsikter blev legendariska. Och jag betedde mig som ovan. När jag tog mig tiden att prata med personen visade det sig att jag hade haft helt fel. Vederbörande var en väldigt, trevlig person. Vi höll inte med varandra i många saker, men jag skulle aldrig komma på tanken att skrika åt vederbörande på det sätt jag gjorde när det bara var ett namn.

Problemet är att många vet redan att deras motståndare inte längre är ett namn. De sitter på samma forum som vi i flera år kritiserade för att det var fullt av troll och konspirationsteoretiker; de adopterar samma mentalitet i de otaliga facebookgrupperna; där till och med den där de ansåg sig vilja prata fritt utan moderatorer och kritiserade de modiga som antagit sig uppgiften behövde en moderator. Förstår ni problemet?

Det är mycket, mycket svårt att vara arg på någons åsikter som du möter i verkliga livet. Du anstränger dig för att vara artig, att argumentera emot på ett artigt sätt. Det är så samhället fungerar. Kan du tänka dig för en sekund att respekterade partimedlemmar skulle stå på en kongress och efter att ha örfilat sin motpart vrålat förolämpningar och nedsättande ord om dem, deras intelligens, deras åsikt och allt möjligt? Nej, det kan du inte. För den som gjorde det skulle bli utkastad. Direkt. Och inte välkomnas tillbaka.

Ändå så är det just det som vi ser just nu. Vi ser ett fasansfullt debattklimat som uppmuntrar den digitala formen av detta. Vi ser ett medlemsmöte där personer som inte håller med om vad som egentligen är oviktigt utsätts för spott och spe och det är medlemsmötets fel. Formen fungerar inte för det här partiet, och det finns an anledning att jag undviker den. Jag har ingen vilja att bli utsatt för sådana saker bara för att jag vågar ha en åsikt. Det är extremt destruktivt för partiet, och det är dessutom det första många nya medlemmar ser. Vem vill rösta på ett gäng fåntrattar som tjafsar på Internet och som nätt och jämt kan göra det artigt?

Amelia eller Christian? Just nu spelar det ingen roll. Fortsätter det såhär kommer ingen av dem in, och då kommer frågan om vem som skulle stå först i efterhand anses vara fruktansvärt patetisk.

Mitt förslag är att vi skrotar medlemsmötet. Inte direkt, men tills nästa gång. Att ha ett flera veckor långt medlemsmöte där alla kan delta är en fin tanke, men den fungerar inte. Jag är inte sådär jätteförtjust i Ung Pirat; jag gnäller gärna på dem men i det här fallet är de ett föredöme. Vi behöver en partikongress. Jag vet alla argumenten emot dem. Pengar, folk kan inte delta, etc etc. Går att lösa. Huvudsaken är att den är fysisk och att vi har representanter. Sedan om representanterna ska betala egen resa och boende är en annan fråga; kanske rentav bidra till kostnaden för lokalen. Vem säger att det ska vara privilegiet att bestämma? Bättre att det är en uppoffring. Framför allt om resultatet blir ett bättre debattklimat och ett hälsosammare parti; för just nu - när våra frågor är på agendan ett jävla halvår innan valet no less - kör vi både partiet, varandra och oss själva rakt ner i marken.