lördag 30 juni 2012

Om att ha Asperger


We are purely software.  Mathematics.  The heretics' conclusion is valid for them.  Our conclusion is valid for us.  Neither result is an error. An analogy.  Heretics say one is less than two.  Geth say two is less than three. – Legion, Mass Effect
 
Asperger. Vad tänker du på när du hör ordet? Brevik? Peter Mangs? Personer som går omkring som tidsinställda bomber med stora vapenlager och bara väntar på att slå till i enlighet med vad de anser är rim och reson så det blir stora, fina rubriker om ”dödsasperger” i Kvällspressen? 

Eller tänker du på personer som Emil i Lönneberga? Barn som är hyperaktiva, gör som de vill, och agerar bortom alla social kontroll och normer till den grad att det är bättre att de spärras in?
Eller har du din egen syn på hur vi är? Är du kanske ”påläst på ämnet?”. Har du ”hört om Asperger”. Kanske rentav en kusin som har det, eller en kompis brorsa. Eller läst på Wikipedia? 

Det finns en del av mig som önskar att del ett och två nästan vore sanna. Det vore enklare. Det skulle förklara för mig när jag fick min diagnos hur jag förväntades hantera det hela. Istället så blev jag helt ställd. Det var ju inget fel på mig, tyckte jag. Visst, många av de saker jag gjorde tyckte omgivningen inte var speciellt normala. Jag kan inte direkt klandra dem. I ettan brukade jag kröka mina fingrar och morra då jag lekte Dinosaurie. 

Detta var en sådan utmärkande sak för mig så att jag ständigt blir påmind om den av gamla klasskamrater – det är helt enkelt vad alla kommer ihåg om mig. Fram tills andra ring hade jag absolut ingen känsla för vad som såg bra ut att ha på sig. Jag bar kläder som var bekväma, och sedan struntade jag i resten.

Min poäng är att många tror att personer med Asperger (Eller Aspies) tror att vi är sämre fungerande människor på grund av diagnosen. Vi behöver gå igenom ett minfält av pappersarbete för att få ta körkort, en tågintresserad lokförare förlorade jobbet efter trettio års trogen tjänst på grund av jobbet och det finns allmänna vanföreställningar – framför allt i media - om att vi är dömda att efter en tid av anormalt levande gå ut och skjuta folk. 

Vad som egentligen är orsaken – alltifrån folk som går ut och skjuter invandrare till personer som bär väldigt konstiga kläder – är att vi har en annan syn på saker och ting. Vi följer oftast det som är logiskt, även om många av oss lär oss att lita på vår intuition. Det finns helt enkelt oftast en anledning för det vi gör även om den ibland är uppenbar bara för oss själva. Ibland känns den så uppenbar så den inte är värd att ens förklara vilket var fallet med min brist på klädstil. 

En sak som ofta sägs om Aspies är att vi skulle sakna empati. Jag kan inte svara för andra, men i sådana situationer är min erfarenhet att vi oftare analyserar situationen istället för att försöka sätta oss i deras skor. Jag tycker rent personligen att jag aldrig kan låta så medlidande eller tröstande som jag tycker att jag bör låta, men jag tänker igenom en annan persons problem objektivt, vilket jag är övertygad har hjälpt mer. Återigen, vi ser saker på ett annorlunda vis. Detta är ingenstans mer uppenbart än i sociala faktorer. 

Jag måste ibland kämpa för att vara social. Det har tagit mig en hel del tid att lära mig att vara social även när jag inte är på humör att vara det, och jag observerar gärna andra för att studera hur de uttrycker sin sociala förmåga. Hamnar jag ensam i en ny grupp där andra känner andra sitter jag ofta tyst, analyserandes gruppstruktur och lyssnar. Känner man inte varandra går jag omkring och hälsar.

Jag erkänner att det inte alltid är lätt att vara social på korrekt vis, min förmåga att säga opassande saker är fortfarande rätt hög, men det ser jag som ett personlighetsdrag jag delar med i princip resten av mänskligheten och något som behöver korrigeras både hos mig och andra. 

Vidare så tenderar jag att besvara andras erfarenheter med en av mina egna – vilket antagligen ger intrycket att jag är extremt självfokuserad. Detta är dock mer en analogi, jag jämför med en egen erfarenhet för att se om den liknar den som berättas om, vilket kan vara nyttigt om jag vill vidare förstå situationen som den andra personen befinner sig i. 

Det görs absolut inte bättre av att folk får felaktiga uppfattningar via media – speciellt med tanke på mitt vapen och militärintresse – men det är dessvärre fördomar man får lära sig att leva med. Det absolut värsta jag vet, är dock personer som säger att de vet hur vi Aspies är och sedan inte lyssnar på oss. Jag har mött en hel del sådana igenom mina år, och detta har skapat fler problem åt mig än vad jag skapat själv. Kunskap på ämnet behövs, och då duger det inte med media som skriver anspelningar och lögner, och ”Experter” som i själva verket inte vet ett skit. 

I summering så är Aspergers någonting som är intressant, om än komplicerat att leva med och ibland även att kommunicera med. Svårare än så är det inte.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Bra formulerat. Personligen är jag ganska trött på att det ska diagnostiseras hit och dit. Vi är olika och det blir inte bättre av att vi sätter skyltar på oss själva.
Själv lider jag sedan barnsben av Wrights syndrom. Dvs sjukligt flygintresserad.
Alf Ingesson Thoor

Jonathan Lundkvist sa...

Det syndromet tror jag är relativt vanligt. Jag hoppas själv på att kunna ta flygcertifikat någon dag.