fredag 27 januari 2012

Om att fotografera på natten

Det är - och kommer alltid vara - något speciellt med att fotografera på natten. Förutom att det är en teknisk utmaning, saker kan se vackra ut med ljus och allting sådant så är det en helt annan känsla. Natten är inte alltid en plats vi känner oss säkra på.

Det är inte alltid jag går omkring och fotograferar där jag bor. Faktum är att jag skulle vilja säga det sker sällan. För förutom djurlivet så har jag redan fått med det mesta, och det är inte så värst mycket spännande häromkring att tala om, speciellt inte på dagen.

Jag hade igår natt en upplevelse med två rävar, och då jag olikt Terje tror på att fotografera mina upplevelser, något jag misslyckades med igår - hoppades jag på att mötet var någonting som man kunde planera sig fram genom att ta reda på om de skulle vara på samma plats vid samma tidpunkt. För att dubbelkolla skulle jag dessutom ta mig fram genom den väg de försvann igår.

Så för en och en halv timma sedan gav jag mig ut i skogsdungen bakom huset. Jag gick utan musik i öronen, med ögon och lukt på helspänn. Det var viktigt att gå långsamt och tyst, vilket jag misslyckades fatalt med då en hare fyrtio meter bort direkt fattade att jag var där och gav sig av. Oavsett vilket blir det en annan känsla att ta sig fram under de omständigheterna. Man blir mer fokuserad på detaljer, man noterar minsta rörelse och stannar regelbundet för att se sig omkring.

Tio minuter senare nådde jag platsen där jag mötte rävarna igår. Det var en högst annorlunda upplevelse faktiskt, nästan som om gårdagens möte hade varit en dröm. Fotspåren var dock kvar, och jag förstod att jag nog inte skulle se räv den här natten. Det störde mig inte det minsta, utan istället började jag se hur spåren ledde, för att se om dessa gav någon ledtråd till varför de varit nere vid strandlinjen.

En del av mig brann av längtan över att ta en bild som jag kunde döpa till "Räven raskar över isen", men den andra blev bara än mer nyfiken. Spåren gick i en kort cirkel, vilket verkar tyda på att räven helt enkelt kommit till platsen och sedan bestämt sig för att gå, men fördröjts av sin skygghet inför människan - dvs när jag satte upp stativet och började plåta vägen.

Sedan hade de helt enkelt lunkat därifrån igen.

Det är fortfarande någonting med att fotografera på natten som jag gillar, och inte enbart att det är då man får höra en granne i fylleångest gråtandes sjunga nationalsången. Nej, jag tänker inte ens spekulera vad som ligger bakom något sådant.

Natten är på sitt sätt en annan värld, där allt som vi känner till fortfarande finns, men som kan överraska oss på väldigt, många sätt. Inte minst inom fotografi.

Inga kommentarer: