söndag 28 augusti 2011

Till de jag talat med...

Den här serien hittade jag hemma hos Carl Johan Rehbinder, och är en del i samlingen "Till de jag legat med". Sidan är sista delen av en av serierna, och innehåller en stor del sanning. Nu är det självklart så att ingen vill gärna medge att de har fördomar, men de flesta har de, varken de erkänner det eller inte.

Oavsett vad fördomarna handlar om brukar de flesta - när det kommer till det - faktiskt vara bra på att hålla dem under ytan, och kanske själva trycka ner dem när de gör sig påminda. Det är lite synd att detta inte nödvändigtvis gäller de med socialt handikapp, såsom Asperger och liknande.

Jag skrev i början av mitt blogginlägg om skolan om detta - vad ni vet om det hela behöver inte stämma in på mig. Detta är någonting som jag önskar fler lyssnade på och gällande min diagnos har jag egentligen bara två regler. Pratar jag för mycket, be mig hålla käft - och gör eller säger jag något som gör dig obekväm, säg det. Det är mycket troligt att jag inte fattar det där lilla rycket i en axel som kanske för alla andra avslöjar att det jag gör inte är uppskattat.

Detta är två regler jag desperat upptäcker att det är svårt för folk att följa. Svenskheten är djupt inrotad, och att påkalla ett problem, speciellt hos en person med diagnos - är inte alltid något som folk gillar att göra. Somliga andra ser förbi det. Andra glider tyst ifrån en, därför att de känner att närvaron är obehaglig. Det är mycket förståeligt men inte speciellt roligt när de slutar svara på ens telefonsamtal.

Jag har på många sätt förlorat vänner. Somliga pratar jag inte längre med, andra har känt sig obekväma med en handling eller en annan och aldrig sagt till mig, ytterligare somliga har jag skiljts som ovänner med över olika saker. Men det som är författat ovan är det värsta.

Förutom att rollerna var ombytta så har jag varit med om det som står i texten ovanför. Det är kusligt exakt, nästan ord för ord. Efter att hon gått utanför min dörr började våra kontakter avta. Jag tror hon gjorde ett tappert försök, men till slut tog hennes fördomar överhanden.

Och det älskar jag verkligen med serien ovan och fejktrailern Aspergers High. De vågar belysa. De tar det hela allvarligt. Och framför allt så vågar de skämta.

För om det skämtas om det hela, så blir det inte så förbannat seriöst. Och då blir det mycket enklare att hantera. Både för mig, och för andra.

Inga kommentarer: