tisdag 17 maj 2011

Alla medelanden om att motståndet skall upphöra äro falska

I somliga noveller på Internet och även i någon bok här och var så belyses det faktum att man under Kalla Kriget lärde ut att alla meddelanden om att motståndet (Mot invaderande makt) skall upphöra var falska. Problemet det skapar blir om landet hamnar i ett hopplöst läge och behöver kapitulera för att rädda människoliv är att många helt enkelt då inte tror på budskapet och fortsätter slåss ändå.

Det hela är en produkt av femtio och sextiotalet, som fick sin kulmen i åttiotalets rysskräck med Ubåtar som landade Spetnatz vid varenda kustartilleriförläggning man kunde tänka sig.

Eller det var i alla fall så som det såg ut i allmänhetens ögon.

"Bara" tjugo år efter Sovjetunionens fall är det inte ens en ny generation som ser på det hela med andra ögon. Man "vet" att Ryssen aldrig besökte våra kuster och om alla dessa minkar, dykare och propellerljud från besökande turistbåtar nu skulle vara en Ubåt så var det en NATO U-Båt, ute efter att väcka rysskräck eller på hemligt besök.

Idag har landet inte längre Värnplikt, det har knappt någon Ubåtsjaktsförmåga och den militära förmågan räcker till att skickas till olika Fredsbevarande projekt där andra länder oftast står för eldunderstödet. Men det grundläggande problemet - som har resulterat i allt detta - ligger djupare än så.

Ni får förstå att jag föddes 1987. Jag råkade aldrig ut för rysskräckens största sviter, jag upplevde aldrig den vilda jakten på Ubåtarna. Allt jag fick höra var korrigeringarna i efterhand, förklaringar om att nu var Fredens Dagar komna, hyllandet av FN som Världspolis och ett ökat, omotiverat förakt för USA.

Vad jag har sett är också ett undergrävande av hemmafrontens stridsmoral. Jag trodde en gång att Socialdemokratins hast att avveckla berodde på Vänsterns och Miljöpartiets påtryckningar, men det är inte sant. De hade helt enkelt dragits med i en förblindande dans som där Jeltsin - den enda demokratiska president Ryssland haft - visade dem den värld som skulle kunna vara.

Nittiotalet var en fredens glädjerus. Man lyckades styra av den där lilla skogsbranden i Bosnien, man lyckades knäppa Saddam på fingrarna och andra halvan av nittiotalet var en relativt lugnt period som avslutades 2001 då några skäggiga killar ville utmana den största killen i kvarteret varpå denne gick på en illa genomtänkt rampage i den skäggiga killens kvarter.

Resultatet blev en urholkning av tron på militär förmåga, och ännu fler suckar av de "upplysta svenskarna" vars syn på Försvaret var att det var en relik från Kalla Kriget. Ur det kom politikerna och upptäckte att Försvaret var något man kunde banta ner på. Omorganiseringar och nedläggningar blev vardag. Och i takt med att material blev dyrare så bantades försvarets budget än mer.

Och det är så Försvaret blev en av de få styrkor i världen där Generalerna knappt har några trupper, och Amiralerna är fler än de fartyg de för befäl över. Och folket står och hurrar över förändringen.

Det är inte heller så konstigt. De har intalats och invaggats i samma lögn som politikerna. Att det aldrig mer kommer bli krig. Om ett krig skulle utbryta idag är det mycket troligt att kravaller och demonstrationer skulle utbryta som krävde att vi omedelbart kapitulerade. Svenska folket har ingen försvarsvilja kvar, det finns ingen vilja att försvara gränserna eller sina traditioner. I kort, det som i andra länder kallas "psykisk motståndsvilja" finns inte kvar.

Norge, Danmark och Finland är långt mer pragmatiska. Finland gav Ryssland ett stort, industriellt finger och köpte F/A-18 Hornet när Sovjetunionen föll. Danmark gör anspråk på Nordpolen och skapar en arktisk brigad. Norge är de första som ställer upp när en Diktator slaktar sitt eget folk.

De länderna vet vad krig är. De kommer ihåg läxan från Andra Världskriget, samma läxa som fick oss att tro att vi kunde stå utanför och se på. De har också lärt sig läxan att faktiskt ta hand om sina soldater. Det gör inte Sverige. Sveriges Soldater på tjänst i Afghanistan får ofta klä skott för USAs utrikespolitik när de är hemma och hela Försvarsmakten anses vara ett vuxendagis för dementa Rambotyper. Vi har ingen respekt för de som sätter det som ett yrke att värna om vår frihet och våra rättigheter.

Att avveckla Försvaret är som att avveckla en brandkår i en stad där det aldrig brinner. Och precis lika idiotiskt. För när det väl sätter igång finns inte expertisen där, inte materialet och inte viljan. Bara maktlöshet. Och då är det för sent.

1 kommentar:

Henrik sa...

De mest kloka och intressanta tänkegångarna jag hört på länge, tummen upp!
/Anställd Soldat i Amfibiekåren