fredag 3 september 2010

I rymden finns massor av känslor


Igår såg jag filmen "I rymden finns inga känslor" - en relativt bra feel-good komedi om en kille som har Aspergers Syndrom och absolut kräver en strikt rutin. Med mig hade jag en relativt ny bekantskap som efter filmen började med den intressanta kommentaren om att det måste vara svårt för personer att leva med Aspergers Syndrom.

Mitt svar blev "inte speciellt".

Hennes ögonbryn höjdes något och det blev till att förklara. Jag har aldrig någonsin försökt dölja min Diagnos från någon och det var först när jag kom hem som jag insåg att svaret kanske inte riktigt var helt sanningsenligt. Jag har haft svårigheter med mitt syndrom tidigare och det har inkluderat att jag en gång i tiden hade en på gränsen till komisk klädstil i Gymnasiet samt att jag långt in i sjuan-åttan lekte med pinnar och leksaksvapen - något jag senare fortsatte med i stil av Airsoft. Jag har också alltid haft en livlig fantasi med klara regler och intensivt dagdrömmande - oftast med tillhörande musik där jag väljer ett visst musikstycke beroende på vilken dagdröm jag är engagerad i.


Min tid i Nian på en plats som heter Drakenbergsskolan är ändå den absolut värsta tiden i mitt liv. Utan att gå in på det hela i detalj så skulle jag med all kraft hindrat att jag placerades där om jag hade vetat då vad jag visste nu. Resultatet blev intensivt skolkande då jag kunde komma undan med det, och ett försök av personalen att täcka över alla möjliga konflikter genom diverse lögner och manöveringar. I flera fall struntade de även i lagen och jag skulle med all kraft vilja säga att alla som jobbade där var grovt olämpliga för att hantera allting som har mer personlighet än en grönsak.

Och det är de här människorna som ska ta hand om personer med Aspergers Syndrom och liknande diagnoser. IVASThorildsplans Gymnasium var lite bättre. Där gick jag ett år tills en konflikt uppstod med en annan elev. Istället för att lösa den här konflikten valde vår lärare Mats Carlsson och skolans dåvarande studierektor att helt sonika förflytta mig - som alltid varit en väldigt social person - till ett ensamt rum med en personlig lärare som visserligen hade gott hjärta och för alltid kommer vara min vän - men som kanske inte var helt lämpad för uppgiften. Att detta visade sig vara en bra sak gör inte att jag förlåter den extrema feghet Mats Carlsson visade när han lade sig platt för ett hot från den berörda elevens föräldrar. Någon dag kommer hela historien att publiceras.

Förflyttningen vidare till IV-FLEX tog jag med en suck. Byta skola var något jag hade gjort en hel del vid det laget. Först Kullskolan, sedan Ekens Skola, sedan Södra Ängby - och efter det Drakenbergsskolan varpå klassbyte i Thorildsplan blev nästa grej. Byte skola är irriterande nog en gång. Att göra det så många gånger är absolut inte skoj.

Vad som var bra med IV-FLEX var att jag fick ett annat bemötande och fick lära mig en hel del om mig själv i processen. Det jag lärde mig där var inte bara skolämnen. Det är ironiskt att en klass som inte är menad för "min sort" visade sig vara den bästa lösningen. Och det har tagit vid från där.


Ibland är jag arrogant nog att tro att jag kan kompensera för min diagnos. Detta är väl inte helt sant, somliga saker kommer jag nog ha problem med livet ut. Men jag har en större bild om vem jag är, mina begränsningar och ett självtroende som jag inte haft förut. Det är lite intressant att notera att ändringen tog så kort tid - men jag tror själv att IVAS och liknande klasser inte varit bra. De är lite som amerikanska fängelser, de är inte till för rehabilitering och de försöker inte se till att folk lär sig om socialt samspel. Vad de försöker göra är att stänga in eleverna i de roller, de lär sig inte hur vad de gör kan uppfattas utan ses på av nickande lärare.

Jag säger inte att de som går i Aspergerskola gör fel - jag säger enbart att det lärarna gör ser till att de fastnar i beteendet. Normalt är jag inte långsint - men för Drakenbergsskolan och Thorildsplans IVAS gör jag ett undantag. De var nära att de förstörde mitt liv.

Tack vare Kaarina Bogren och hennes kollegor på IV-FLEX lyckades de inte. Och för det är jag evigt tacksam.

1 kommentar:

tantrikblog sa...

Starkt och självutlämnande, ärligt och informativt.

Tack för din berättelse.

Förhoppningsvis kan den ge en större förståelse för folk som lever med Asperger, hos dem som läser din text.