onsdag 30 september 2009


Jag fick förfrågan på en fotosida ungefär hur jag redigerade mina bilder efter att de tagits och förts över till datorn. Resultatet blev en liten ful grej från paint som förklarar på ett ungefär hur jag redigerat en speciell bild. Mer arbete än så här brukar det inte bli med mina bilder.

söndag 20 september 2009

Lost in the Becquerel Forest - Lajv Sep 2009

Skavsår efter nya kängor, lite blåmärken här och var samt en träningsverk - men ett oerhört glatt humör och trevliga minnen var vad jag fick i gengäld. Jag har varit på mitt livs första Lajv.

Det var inte ens planerat. Sunna postade en begäran på ett Airsoftforum som jag hänger runt mycket på efter personer som skulle kunna tänka sig att agera som en B-styrka åt lajvet Lost in the Becquerel Forest vilket jag gärna hoppade på, mest på grund av ren nyfikenhet. Jag har spelat Airsoft i fyra år nu, men Lajv var någonting nytt och väldigt spännande.

Lavjet utspelar sig i ett Sverige som drabbats av krig och sjukdom med få överlevande kvar i en nära framtid. Rysk Ockupationsmakt och Kommunister har visst inflytande, med restrerande antingen kringdrivande eller under Protektoratets beskydd - eller Maffians. Mitt i detta landskap finns också en mystisk, dödande sjukdom som kallas Rosen...

Min karaktär inför lavjet var medlem i ett rövarband - en samling ljusskydda individer som plundrade det som de behövde inför dagen, och fd Feldväbel Rieder var en aningen enkel karaktär med grundläggande bakgrundshistoria. Han hade skickats in som FSJ-Recon av Bundeswehr för att undersöka Ryktena om Rosen och som övergavs när dessa rykten bekräftats. Efter ett tag var han den enda överlevande av de fyra som skickats in och han hamnade hos ett rövarband där han försöker vara en modererande röst för att bara döda när det är nödvändigt och bara ta det man behöver. På grund av detta och mitt efternamn fick min karaktär smeknamnet "Riddaren" av de andra i gruppen.


Andra medlemmar i gruppen innehöll en flicka som tappade minnet i spännande situationer, ledaren, en finne som kallades Kapten samt en man i svart rock och G3 som hade en mycker dyster och aningen negativ syn på världen samt Sunna som spelade en slav som tagits i en tidigare räd och som blivit en del av gruppen. Här får medlemmarna även ursäkta att jag inte kommer ihåg era namn men ni gjorde inte något mindre intryck på mig för det.

Jag anlände på Fredag kväll och Sunna och hennes kompisar gav mig ett varmt och trevligt mottagande medans de förklarade regler och lite allmänt jag behövde veta. Det blev också min första natt i skogen, där vi patrullerade skogen (eller snarare, jag försökte följa efter den personen som kunde gå nattetid i skogen, själv var jag dålig på att göra det) och efter den promenaden som jag känner mig lycklig att återkomma helskinnad ifrån så var det dags för att sova i tält för första gången på två år.


Dagen efter, lördag var dagen då det skulle ske lite action. Vi skulle börja med en spaningsrunda och någonstans runt lunch var det meningen att vi skulle påbörja ett anfall mot det hotell som styrdes av den svenska Kommuniströrelsen. Efter en kort spaningsrunda nära grustaget började vi röra oss mot Hotellet för att angripa platsen. Vi gick i tät formering med vår ledare först och med mig någonstans i mitten. Efter en kort tids march från Grustaget så hamnade vi nära några tält som såg ut som ett sjukhus. Här var risken för upptäckt och bekämpning störst, men vi knallade bara lugnt förbi, även om en kille med officiell klädsel ropade efter oss. Han verkade dock inte bry sig speciellt mycket om oss.

Här någonstans började mitt bakhuvud undra fretentiskt varför vi inte blivit stoppade av beväpnade personer ännu. Jag vet att Lajv är annorlunda än Airsoft (i Airsoft hade vi antagligen blivit angripna redan på stigen dit av patruller ute efter bråk) men att kunna komma i tät, tugnt beväpnad formering som leds av en blodig motorsåg utan att någon reakterar nämnvärt är intressant - speciellt då vi alla även hade ett vinrött tygstycke antingen över ansiktet eller som halsduk. När vi närmade oss hotellets entre fanns där några människor och en beväpnad vakt som inte noterade när vi omringade entren och gick till anfall.

Det blev några intensiva minuter där motorsågen och latexyxan gjorde stort intryck inomhus medans jag och en annan ur gruppen höll stånd utanför. Nyfikna nykomlingar tvingades ner på marken och försök gjordes att få andra kämpar att slänga sina vapen ((Offlajv hade vi fått order att inte döda några - våra karaktärer är Expendable, deras är det inte)). Dock var det tydligen någon i vaktstyrkan som inte sovit då förstärkningar kom oroväckande fort och min kamrat dödades och jag sårades strax efter. Under tiden detta skedde hade vår tredje medlem tappat minnet av alla spänning. Det som följde var en mästerlig föreställning.

Jag blev den förste att förhöras. Uppenbarligen tyckte Kommunisternas chef väldigt dåligt om personer som försöker plundra deras förråd och ännu mindre om personer som svarar på alla frågor de försöker ställa med Genevekonventionens korrekta sätt att svara på förhörsfrågor. "Riddaren" mötte sitt föga ärorika slut med tre kulor i huvudet från en K-pist, utan möjlighet att använda de två gömda pistoler han hade haft undanstoppade.

Mitt och mina kamraters lik släpades en bit bort (Att jag krävde fyra personer att lyfta var både lite hämndaktigt och oroväckande) varpå vi sedan fick tillbaka våra saker och kunde gå till vårat läger igen. Efter en paus så visade det sig att vårt gäng egentligen var sexton personer (vilket vår slav som hade förhörts och sedan hängts) hade avslöjat. Detta tillät oss att anta andra roller (även om jag måste erkänna att bristande fantasi gjorde att min roll var väldigt lik min förra) även om jag bytte kläder samt att jag och en annan lagmedlem bytte vapen med varandra under uppdraget.

Den här gången skulle vi spana - och om möjligt ta en fånge vid grustaget. Dock så var det oroväckande tyst vid grustaget så allt vi gjorde var att spela kort fram tills dess att vi tröttnade och började röra oss mot det tältläger vi passerat på vägen till Hotellet i hopp om att där skulle det finnas någon som strövade omkring som vi kunde tillfångata. Det visade sig att någonting hände uppe vid tältlägret och vi beslöt oss för att dra oss tillbaka då det kom två beväpnade personer längst vägen som hade fått syn på mig, Sunna och vår Finske Kapten som nu hade en annan roll - nämnligen att bli lite smått galen emellanåt.

Jag vet inte vem som började skjuta och jag kommer nog aldrig få veta det. Allt jag vet är att de hotade med att skjuta om vi inte kom fram och att de började med en nedräkning. Efter att ha fått tillbaka G36:an skingrades vår grupp något då jag förlorade det ack så viktiga Situational Awereness. Jag visste vart mina motståndare fanns, men inte var majoriteten av de vänner som hade eldkraft fanns.

En kort eldstrid följde som slutade med att jag gick fram med vapnet över huvudet för att nu försöka tala mig ur situationen. Det visade sig att en tjej låg i en buske med en M4 och hennes partner var försvunnen i skogen. Hon höll mig och Sunna under vapenhot och frågade lite om vilka vi var och annat småsnack. Jag hävdade att vi var på väg till den cirkus som fanns i trakterna för att försöka sälja vår specielle färdkamrat. (som helt orelaterat fick jag höra efteråt valde det ögonblicket att springa över vägen och imitera en orangutang). Flickan i fråga var dock oimponerad av det hon fick höra och gick fram för att säkra mitt vapen som låg på marken varpå Sunna hoppade på henne - och det gjorde hon snabbt. Jag drog min gömda pistol och satte den mot vår motståndares huvud - kan man inte snacka sig ut så får man hoppas på att man tar någonting tillräckligt värdefullt som de är ovilliga att träffa. Vi gömde oss bakom en stor sten och påbörjade förhandling.

Det visade sig dock att de var mer intresserade av den kille som vi hade skadskjutit uppe i skogen och två av de våra lämnade gruppen för att försöka hitta honom medans min fånge försökte övertyga mig att hon nu var väldigt intresserad av att förhandla. En kort eldstrid följde då Sunna plockade upp min G36 och sköt med den och råkade då visa att hennes rollkaraktär var rädd för vapen - vilket inte ingav någon större respekt hos de förstärkningar som anlänt på fiendens sida.

Det hela slutade med att de fick tillbaka sina soldater och vi fick Sunna samt en fri lejd därifrån. Även här var skillnaden mot Airsoft påtaglig - De flesta Airsoftare hade aldrig slutat skjuta till att börja med - även om det skulle betytt att de träffat sina egna. Vår grupp återvände till vårt läger, även om vår skadade dog på vägen dit.


Det var en mycket intressant upplevelse att lavja och jag känner att det nog inte blir sista gången jag åker till en dylik plats även fast jag hoppas att jag gått in mina kängor till den gången. Jag vill verkligen tacka alla deltagare som stötte på "Riddaren" eller hans klon för ni gjorde den här helgen till en mycket trevlig upplevelse och ni var allesammans utmärkta skådespelare som i vissa fall var skrämmande övertygande.

Nedan följer lite fler blandade bilder från Lavjet:
Bildtexterna är mina egna påhitt och är inte vad som faktiskt sades när bilderna togs...

"Inte ens radioaktiv mark hindrar mig från att nå mitt kaffe..."
"Riddarn" äter frukost.

"Måste jag skjuta med den?"
Sunna beväpnar sig med knallpulverpistol inför anfallet.



"Jag tror inte mitt yrke fungerar bra för Take Your Kid to Work Day"
En besökare talar med sin chef om sin roll under lavjet.

lördag 5 september 2009

Optimist, javisst!

Det var ett tag sedan, men en artikel i DN fick mig att öppna ögonen och vilja börja diskutera Israel igen. Ni som följt med i mer än en blogg vet att jag förhållit mig positiv till Israels rätt att existera och att mina åsikter i frågan är långt mer komplexa än vad som går att sammanfatta här även fast jag generellt brukar reta upp förespråkare på båda sidor genom att säga att att området är motsvarigheten till kvarterets bråkigaste sandlåda - inte storebrorsmobbing som vissa andra önskar påskina att det är.

I den här nästan löjligt optimitiska artikeln så nämns följande rader:

EU:s utrikestalesman Javier Solana var förhoppningsfull om att få i gång fredsprocessen mellan Israel och palestinierna på nytt.

– Jag tror det är möjligt att vi kan få till stånd en ny dynamik i samband med att FN:s generalförsamling öppnas. Det kan misslyckas, men jag tror att alla parter vill det nu, och målet ska vara två stater utifrån gränserna från 1947, sade Solana.

Det finns ett ordspråk som säger att den som inte lär sig av historien är dömd att upprepa den och den situation som Israel absolut inte vill upprepa - och därför lär sig av, är Oktoberkriget 1973. Sex år tidigare, 1967 hade Israel under Sexdagarskriget erövrat Gaza, Golanhöjderna, Västbanken och Sinaihalvön. Ockupationen av Sinai hävdes efter kriget, och Jordanien har numera inga anspråk på Västbanken (även om Palestinierna har det). Gaza är delvis ockuperat av Israel fortfarande.

Anledningen till att ovanstående områden intogs beror på att Israel behöver Strategiskt djup - att kunna låta en angripare ha lite land som är mycket lite värt eller värdelöst så att man kan retirera. De nya bosättningarna på ockuperat land har motverkat detta och IDF (Israeli Defence Force) är mycket irriterade över detta, men kan inte göra mycket förutom att gapa på politiker som inte lyssnar.

Det är också av denna anledning som en tvåstatslösning inte kommer till frukt enligt 1947 års gränser. Israel kommer inte acceptera detta. Det kommer ge dem en fientligt inställd stat (den som tror något annat är en fullkomlig idiot) precis vid sina gränser, och det kommer Israel inte acceptera.

Sedan man man också diskutera vart den Palestinska staten ska ligga någonstans. Det logiska valet är delar av Sinai, delar av Västbanken samt Gazaremsan. Golanhöjderna bör bestå i Israels ägo tills ett fredsavtal mellan Syrien och Israel kan komma till stånd.

Detta skulle även ge en jämn fördelning mellan de tre länder som just nu bär störst ansvar för palestiniernas nuvarande situation (även om de själva har stor skuld till att de blev utkastade ur Jordanien). Dock så måste Palestinska myndigheter genast och ovillkorligen ta tillbaka alla krav på Israels förgörelse, för så länge de kräver det så kommer de aldrig få land till att ha en egen stat och Israel måste sluta upp med dumheterna att bygga på Västbanken.

I övrigt anser jag att Aftonbladet hade fel och bör be Israel om ursäkt och att Jerusalem borde bli en helt neutral stad, styrd av en trojka med en präst, en iman och en Rabbi samt att vårt eget svenska försvar bör upprustas.