måndag 25 maj 2009

Tillit och Tro

Jag litar inte på Politiker. Inte i allmänhet. Begreppet har för mig numera betytt att det är en person som ser efter sitt eget bästa, trots att den engelska beskrivningen "Are chosen to serve" beskriver rätt bra vad de faktiskt gör. De ska tjäna folket.

En politiker tjänar inte folket genom att ta bakvägen när folket kräver att de handlar i en viss fråga. En politiker tjänar inte sitt folk genom att säga att det är bäst om debatten lägger sig i en kontroversiell fråga.

Det duger inte att komprimissa bort det som folket vill ha - eller behålla det som folket vill ha bort. Det duger inte att gråta krokodiltårar i stolen och sedan springa till Tomhylsan för vidare instruktioner. Fredrik Federley har drygt tjugo månader kvar på sitt jobb. Detta är för att han inte lyssnade på folket vilka hade valt honom till det jobb han har idag.

Det sägs att lobbyisters pengar blir till aska när man hotar med att rösta bort politiker. Det är fel. Politiker idag är generellt för självsäkra på sin egen position. Enbart Partiet kan få bort dem från sin plats. Detta kan relativt enkelt beskrivas genom några få exempel där personer visar hur lite idelogin och lojalitet till folket som valt dit dem betyder för dem.

* Politiker i Sundbyberg bytte Parti från Moderaterna till Socialdemokraterna och orsakar ett maktskifte i regionen. Det är inte fel att byta parti, dock så är det fel att sitta på väljarnas mandat under falsk flagg. Detta gjordes under deras mandatperiods första år, innan de hade en chans att ens försöka genomföra de ändringar som eftersökes.

* Gudrun Schyman hoppar av sitt parti som till Riksdagsvalet gett henne god chans att komma in i Riksdagen utan personkryss. Och den här tanten vill folk skicka till Bryssel? Jag undrar fortfarande vem som kom på tanken att "Skicka Schyman till Bryssel" var en bra slogan. Det är hennes medlemmar som anklagar oss för att vara Rick Falkvinges mansdominerade lekstuga, speciellt då vi har fler kvinnor i partiet än vad de har medlemmar.

* Mona Sahlin ska jag inte ens börja med. Hon personifierar det som de flesta människor hatar med politiker bättre än Göran Person hatade sin spenat han fick som liten. Hon fifflar, hon bluffar men lyckas ändå tala byxorna av dem vid offentliga torgmöten. Hon är inte ens en aggressiv talare, men inger ändå ett "Tja, vi ger henne en chans till". Om hon skulle bli stadsminister skulle det bli en mycket sorglig dag för Sverige.

Den genomsnittlige politikern börjar i ett ungdomsförbund. Sedan avancerar han eller hon genom partiets herarki. Ibland går det så bra och fort så de inte ens jobbar någonting i sitt liv utanför politiken. Somliga klarar sig inte längre än MUF och SSU. Andra fastnar i deltidsarbete hos Kommunpolitiker. Andra jobbar på och står i valstuga i tolv år innan de erbjuds en plats som Riksdagsman - eller som oftare, ett mindre politiskt jobb i ett utskott. Allt vi får är en presentation och sedan be för det bästa att de är lämpliga personer.

Så varför tror jag på Rickard Falkvinge, Christian Engström, Anna Troberg och Amelia Andersdotter? Varför tror jag då att dessa klarar sig bättre än vad ovanstående högst dåliga exempel gör? Varför tror jag att de ska motstå frestelsen att ta emot lobbyistpengar eller gå emot idealen? Varför tvekar jag inte att lita på ovanstående fyra namn trots att politiker i allmänhet myglar, fuskar och tar sig friheter för våra pengar? Det kanske är en skillnad i att jag träffat alla ovanstående personer. Eller kanske inte. Jag har träffat flera Riksdagspolitiker också, och de gav inte ett vidare seriöst intryck. Jag fann Henrik Pontén en mycket bättre argumentatör och övertygande person än de flesta Riksdagspolitiker jag mött. Så varför litar jag på dessa fyra personer som jag hoppas och vill får en plats i EU-Parlament respektive Riksdag?

Jag måste erkänna att jag inte vet det. Jag hoppas. Jag hoppas med varenda fiber i min själ att dessa människor som arbetat för att få min tillit också lyckas behålla den. De behöver inte göra speciellt mycket för att göra det ens men det har inte och göra med låga förväntningar heller.

Jag hoppas att om två veckor kunna fira att vi skickar Amelia Andersdotter, Christian Engström och Anna Troberg till EU-Parlamentet. Gärna många fler - även fast jag har en fast optimistisk tro på fyra mandat.

Det kanske helt enkelt är så att jag är alltför rädd för att tänka på vad konsekvenserna skulle bli om vi misslyckades. Vi får inte misslyckas. Och det ska vi inte heller.

Till mina blivande, av mig och andra folkvalda politiker vill jag bara utropa ett stolt och hoppingivande ARR till deras förhoppningsvis glada och trevliga dagar i Bryssel.

7 kommentarer:

Stefan sa...

*Göran Persson
*statsminister

Qer sa...

Mycket bra sammanfattat och jag hoppas och tror som du att de kommer vara mogna för sin uppgift och börja ställa till ett j-a liv, helt enkelt.

Det drar ihop sig, jag börjar faktiskt bli lite nervös trots att jag brukar ha nerver av om inte stål så i alla fall av plåt. ;)

Anonym sa...

Snyggt framfört, bra argument... Precis så jag övertalat rätt många att rösta på Piratpartiet!

Sådan här "propaganda" ska spridas så mängden får höra det. Folket behöver få sanningen som en knytnäve i ansiktet tydligen för att man ska fatta, det räcker inte att peta dom i sidan och sedan sluta. Hade mängden lyckats genomskåda flera av våra "ledande" politiker så kommer Piratpartiet få minst 10% vid EU-valet... Det hoppas jag vi får ändå

E-mannen sa...

Elakt att bara skippa Bjärnemalm sådär :-)

Anonym sa...

Hoppar man av ett parti efter att man blivit invald, borde personen ifråga inte ha rätt att sitta kvar!

Det finns fler exempel på personer som hux flux bekänner sig till ett annat parti än det de blivit invalda genom.

Jonathan sa...

Jag är själv lite splittrad i den frågan faktiskt. Det kan inte vara så att partierna ska kunna byta ut sina riksdagsledamöter hur som helst för då har de en oacceptabel kontroll över dem.

O andra sidan är det högst odemokratiskt att byta parti på det sättet.

Trixx sa...

Jag menade inte att partiet skulle få byta ut någon, men alla ledamöter har väl någon form av suppleant?
Ett avhopp, undantaget sjukdom t ex, borde följas av en tom stol under en viss period innan ersättare sätts in. Det kanske skulle få politikern att tänka till en eller två gånger och utesluta otillbörliga påtryckningar från partiet för att byta ut personen ifråga. Jag har lite svårt att tro att man gärna vill avstå ett mandat under den perioden.

Det är helt oacceptabelt att "skriva ett kontrakt" med sina väljare för en period av 4-5år och sedan ensidigt bryta överenskommelsen. Den personen har i mina ögon iaf förbrukat hela förtroendekapitalet.