söndag 13 oktober 2019

Jag önskar att jag visste när jag var ung...

Jag önskar att jag visste när jag var ung att hitta bra förebilder.

Jag önskar att jag visste när jag var ung att inte ta folk på deras ord hela tiden.

Jag önskar att jag visste när jag var ung att den enda som behöver vara nöjd med hur jag ser ut är jag själv.

Jag önskar att jag visste när jag var ung att någon berättade för mig att relationer inte handlar om att jag ska övertyga den andra parten om min egen lämplighet.

Jag önskar att jag visste när jag var ung att kärlek aldrig är en tävling utan handlar om kompatibilitet mellan två personer.

Jag önskar att jag visste när jag var ung att sex inte är något som tjejer ger för att man nått upp till en viss level.

Jag önskar att jag visste när jag var ung att svartsjuka bara skadar en själv.

Jag önskar att jag visste när jag var ung att bara för att bara för att jag ser på en person ett visst sätt betyder det inte att de ser mig på samma sätt.

Jag önskar att jag visste när jag var ung att veta mina gränser.

Jag önskar att jag visste när jag var ung att inte jobba gratis om jobbet annars skulle gå till någon som fått betalt.

Jag önskar att jag visste när jag var ung att motivation inte alltid kommer från där man tror.

Jag önskar att jag visste när jag var ung att ett obekvämt jobb kan ha sina fördelar längre fram.

Jag önskar att jag visste när jag var ung att jobba med det man gillar inte alltid är en bra idé.

Jag önskar att jag visste när jag var ung att muntliga löften är bra men skriftliga är bättre.





Jag önskar att jag visste just nu att anledningen till att jag numera vet allt ovanstående är på grund att jag lärde mig den hårda vägen och jag undviker samma misstag jag en gång gjorde.

torsdag 8 augusti 2019

Vi kallar oss Jägare: En eftermiddag på museet

Jag är ledsen att jag inte haft möjlighet att skriva mer på ett tag. Jag väntade mig mest att historien om mitt yrke skulle vara något som folk snubblade över på nätet, tog åt sig och gick vidare. Istället hamnade den i en av Sveriges största poddar. Min chef kallade in mig på ett samtal och placerade mig på instruktörstjänst tills vidare. Mer än så hände inte efter att de insett att göra ett internt spektakel av det hela inte skulle tjäna något till. Om folk tror det jag berättar bara är en roande historia så får de gärna göra det. Då kanske de lyssnar flera gånger, de kanske tar in det jag berättar och kommer ihåg det när det spelar roll och kan rädda deras liv. 

Ni förstår, berättelser - både sanna och påhittade - har alltid använts för att sprida lärdomar och kunskap. Det är en uråldrig ritual som överlevt hela vår tid här på jorden och spridandet av kunskap oss emellan är en av de unika drag som gett oss vår ställning på den här planeten. Av den anledningen ser jag aldrig ner på personer som är vidskepliga. Många med det personlighetsdraget har en förmåga att se värdet i att göra vissa saker och symboliken i dem utan att nödvändigtvis veta varför. Detta håller dem vid liv och i vissa fall skapar värdefulla rekryter till vår organisation. Det innebär inte att allt vidskeplighet är sant - bara att det skapar vanor som översätter sig bra till vårt sätt att arbeta.



Som man kanske kunde väntat sig så fick jag dock en del mail från personer som lyssnat på avsnittet och sedan hittat hit. De flesta av skribenterna hade samma fråga nämligen om Getmannen och varelser från andra berättelser fanns i verkligheten. I nästan samtliga fall var jag tvungen att svara nej, det finns inget som tyder på att just det du söker finns. I flera fall var det en lögn men jag vill inte att folk går ut och letar efter något som är farligt för dem; människor nu för tiden verkar tro att de är inget ont kommer hända dem och så är är inte fallet. Gällande just Getmannen har vi inte tillräckligt med information för att varken bekräfta eller förneka en sådan varelses existens.

Skulle det vara så att Getmannen finns har den inte orsakat några dödsfall eller långvariga försvinnanden. Den mycket begränsade profil vi har om bekräftade fall som skulle kunna handla om en sk Getmans existens är begränsade till Norra Finland och Kanada. Imitation, konstiga ljud och en ihållande kyla är alla gemensamma nämnare för en anomali vi inte vet tillräckligt mycket om för att klassificera. Huvudsaken är att ingen som samtalat med det fenomenet har råkat illa ut på riktigt; snarare tyder allt på att det bara är en ensam varelse som söker sällskap. Finska Jägare har försökt i flera år att ta reda på sanningen bakom fenomenet men aldrig lyckats hitta några otvetydiga bevis, framför allt då både konstiga ljud och ihållande kyla är mycket vanligt förekommande i den finska och kanadensiska vildmarken.Detta försvårar givetvis utredningen.

På tal om det fick jag också en del kommentarer om vapnen. Dels för att Creepypodden gjorde en korrigering där de skrev fel kaliber på mitt vapen vilket gjorde att varenda militärt överintresserad person, soldat och sportskytt i hela landet kände sig tvungna att kommentera saken, dels från personer som anklagade oss för att vara skjutglada mördare som utrotade hela arter utan att fråga allmänheten vad de tyckte om saken. Till det kan jag egentligen bara säga att strömparasiterna aldrig frågade människorna om de ville vara dess bytesdjur; de bara utvecklades på det sättet och vi är utvecklade till att ha solidaritet med våra egna. Således var det en enkel fråga om "Vi eller Dom" och i det fallet är vår plikt solklar; vi står på människans sida och är i den frågan helt partiska.



Det sagt så vill jag inte ge intrycket av att varenda jobb vi gör handlar om att söka upp och skjuta något för jag misstänker att vårt smeknamn ger det intrycket. Vår organisation handlar lika mycket om att vårda och hålla undan vissa saker från det allmänna vetandet. Därför kommer min nästa historia inte handla så mycket om saker som finns där ute utan snarare vara ett exempel på hur vi ofta löser problem med list och kunskap istället för våld.

Som jag skrivit tidigare tar vi upp information från flera olika källor och en av dessa källor är helt enkelt att kolla vad folk laddar upp på Internet. Sociala medier har verkligen hjälpt oss med den saken för nu laddar folk upp allt de hittar. Vi har en speciell sökalgoritm och att gå igenom den efter något värt att kolla upp är mycket tråkigt - det fastnar en hel del skit och fejk i det hela men nätet måste kastas brett för att vara effektivt. Detta är inte bara en analogi utan bokstavligen vad som stod i den bild en fiskare laddade upp 2016 på Facebook. Han hade trålat nära Landsortdjupet och fått upp något han trodde var en säl; något han själv inte ansåg var ett problem då fiskare oftast inte är förtjusta i dessa vackra och söta djur. Hade han vetat vad vi visste hade han nog haft en mycket annorlunda åsikt om sin fångst.

Varelsen har inget namn; varken officiellt eller smeknamn. I våra register heter den SR-163 där SR står för Sea Reptile. Siffrorna är lite finurligare. De två första siffrorna markerar arten och den sista ev underart. Hur många arter det finns under SR eller för den delen SM kommer jag inte avslöja, då kommer James Cameron säkert bara fixa en ubåt och leta upp dem vilket vore kontraproduktivt.



Ni som sett Blue Planet II tänker givetvis att "havsdjupen är ju fulla av varelser ingen bryr sig om, vad gör den här så speciellt?". Kommer ni ihåg hur jag sade förra gången hur listan på varelser blir mindre på grund av människan? SR-163 är en varelse som om den skulle bli allmänt känd skulle hamna i riskzonen för att utrotas; inte för att den skulle vara farlig utan för att den är värdefull - på vilket sätt avser jag inte avslöja.

Människan är medveten om artens existens men är inte medveten om att den liksom kvastfeningen, dolksvansar och kloakdjur är ett levande fossil och inte utdöd vilket är allmänt trott. Av denna anledning är arten klassad som WC (Warrants Caution) trots att den inte kan överleva vid ytan; de dör om vattentrycket är för svagt. Av den anledningen ska jag nämna innan ni frågar att det kanske är uppenbart att arten har aldrig levt i Siljan eller Storsjön; båda sjöarna är för grunda och för saltfattiga för att stora arter ska kunna klara sig där under längre tid. Gällande Loch Ness så får ni fråga någon jägare från Skottland om ni skulle stöta på en någon dag.

Således är det för oss ett problem när någon fångar in ett exemplar av djuret och postar om det på Facebook; saker sprids väldigt fort på sociala medier. I det här fallet hade vi dock tur. Inlägget var begränsad till vänner och de enda kommentarerna som skrevs var olika uttryck för avsky mot sälar. Min irritation ökade dessutom drastiskt när en av dessa medborgare förklarade att Naturhistoriska Riksmuseet tar emot prov från Sälar och dessutom betalar pengar för dem vilket fiskaren tyckte lät bra. Jag höll inte riktigt med om saken; det finns ett fåtal platser i landet som omedelbart skulle veta att varelsen officiellt inte existerade och Naturhistoriska är ett av dem. Vad värre är att de inte är en del av vårat nätverk och möjligheten att övertyga dem om att hålla käft om ett levande fossil i Östersjön var exakt noll - det skulle höja deras forskares prestige något enormt. Att ringa fiskaren och försöka muta honom skulle vara opraktiskt; jag litade inte på hans förmåga att hålla tyst.

Således begärde jag riktad spaning mot fiskarens telefon och mycket riktigt var Naturhistoriska fortfarande intresserade av att ta emot prover från döda sälar. Eftersom han bodde inom Stockholmsområdet blev rådet att antingen köra in med kroppen direkt eller frysa in den och skicka proverna senare. Dessvärre valde han det förstnämnda alternativet; antagligen för att han lockades av att få pengar så snabbt som möjligt utan att behöva skicka något med PostNord. Det fanns således inga möjligheter för mig att hindra att en intakt SR-163 hamnade i museets händer under dagen.


Det innebär inte nödvändigtvis att vi hade förbrukat våra möjligheter att hindra varelsen från att nå allmänhetens kännedom, bara att det hela skulle bli lite svårare.Oavsett vilket så var det dags att informera min chef om utvecklingen. Jag fällde ihop datorn, tog den under armen och gick de tjugotal metrarna bort till hans dörr, knackade på och gick in.

"Vaereom" frågade han i en ton som fick mig att inse att jag stört honom när han tittade på Netflix.
"Vi har en trolig SR-163 på väg till Naturhistoriska Riks." svarade jag.
Han tryckte ner en tangent på datorn, lutade sig tillbaka i stolen och tittade på mig.
"Hur vill du hantera det här?"
"Jag vet inte" svarade jag. "Vi kan inte göra något alltför drastiskt men samtidigt kan vi inte låta dem undersöka varelsen. Jag tror det kan vara dags att vi blir naturvårdsverket igen."
"Låter vettigt" mumlade han samtidigt som han strök sig över skäggstubben. "Åk dit direkt och se vad du kan få reda på med den ursäkten. Får du en chans att förstöra eller beslagta provet skall du göra det med en gång förutsatt att du inte åker dit på kuppen."

Chefen tryckte ner en tangent på datorn och började åter titta på sin serie och med det förstod jag att jag var ivägskickad. För en utomstående så jag kan förstå att hans attityd verkar lite ointresserad men sådana här saker är nästan rutin och han är politiskt tillsatt. Eftersom han aldrig arbetat på fältet betyder det att han själv nästan har för lite att göra - hans jobb är snarare att se till att sätta gränserna  för hur långt vi får gå eller samordna andra myndigheter för att städa upp efter oss.
För att undvika att väcka misstankar krävs dock förberedelser.

Detta är något vi är dagligen förberedda för genom att varenda en av oss har lyckats fullända tekniken att klä sig som någon som jobbat på tok för länge på en tråkig myndighet. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte om det är ironiskt längre med tanke på att vi direkt uppmuntras klä oss på det viset om vi förväntas vara på kontoret. I alla händelser innebär det i mitt fall ett par äldre jeans, en skjorta - gärna vit - samt en kavaj som uppenbarligen sett sina bästa dagar. Kommer man dragandes i det med ett visitkort samt en halsrem med ID kort runt halsen finns det mycket få som ifrågasätter vart man kommer ifrån, framför allt inte då vårat kontor ligger i samma område som andra myndigheter.


Skulle någon mot all förmodan göra det och ringa myndigheten ifråga kommer de få svaret att vi jobbar där - våra ID kort är inte kopior utan vi finns i alla myndigheters system och får ut giltiga ID Kort. Officiellt finns det ett avtal att vi inte ska använda kortet för att få tillträde till myndigheten som utfärdat det men inofficiellt så struntar vi i den regeln om det finns skäl för oss att göra det. Detta var vanligt innan digitaliseringen men nu för tiden behövs det inte; vi får bättre information till våra datorer. Att sortera den informationen till användbart material är vad vi gör när vi inte är på fältet.

Slutligen ringde jag till museet och förklarade att Naturvårdsverket behövde göra en omedelbar inspektion av ett avlidet djur som de fått in till museet. Som orsak angav jag misstänkt jaktbrott vilket jag hoppades skulle resonera väl med personalen på plats. Det gav mig också möjligheten att be dem att inte hantera materialet så att beviset var i så gott skick som möjligt. Personen jag pratade med visade stor förståelse och sade åt mig att anmäla mig i receptionen vid ankomst.

Således var det inte mycket mer att göra än att kolla så att allt var i ordning vid min plats, ta en provlåda samt några andra verktyg och sedan gå till arkivskåpet där vi förvarar våra ID brickor från olika myndigheter. Efter att ha försett mig med en bricka från Naturvårdsverket med tillhörande halsrem lämnade jag kontoret.



Från vårt kontor i Stockholms Innerstad till Naturhistoriska Riks ute vid Universitetet är det inte långt. Det är en kvart med röda linjen mot Mörby Centrum och det är en trevlig resa, framför allt då jag alltid gillat Frescati och området däromkring.Det är vackra byggnader, vacker natur och den hårt trafikerade farleden som skär igenom området är det enda som förstör den bilden.

Med snabba steg gick jag vägen upp till museets portar; ett par bastanta dörrar som får en att vilja banka och kräva inträde. Att faktiskt komma in är dock enklare än så; sitt utseende till trots är dörrarna enkla att öppna. Det sagt får man akta sig så man inte får dem i ansiktet för att en hel skolklass bestämmer sig för att gå ut just då. Så var dock inte fallet nu - jag kom in utan det specifika problemet och gick med raska steg fram mot receptionen. 

Vid receptionsdisken introducerade jag mig och det visade sig att man förvarnats om min ankomst men att den ansvariga forskaren Dr Johanna Lindström var i möte större delen av dagen. Man såg dock inga problem med att låta mig inspektera djuret på egen hand men att en av museets anställda behövde visa mig vägen. Denna person som benämndes resurs skulle vänta på mig inuti Cosmonovas salong där en film precis tagit slut. 

Jag tackade receptionisten och förde stegen mot Cosmonova. Uppenbarligen måste receptionisten förvarnat om att jag var på väg eftersom att ta sig in i salongen utan en biljett inte visade sig vara ett problem; jag släpptes in och pekades i rätt riktning. "Resursen" visade sig vara en kort flicka i tjugoårsåldern med vilt rödlila hår. Jag höll upp mitt ID kort och sade "Vi är här nu"

Reaktionen på dessa enkla ord visade sig direkt. Tjejen tittade sig omkring i salongen, först upp mot duken och sedan mot projektorrummet som verkade vara obemannat och sedan väldigt intensivt på mig; inte på något vis ovänligt och min magkänsla sade åt mig att det fanns något här. Det hade kunnat vara en trigger för ett obehagligt minne men hon visade inga symptom på ångest, panik eller posttraumatisk stress. Snarare verkade hon analysera situationen som om hon försökte bestämma sig för vad hon skulle göra. Slutligen - utan att släppa mig med blicken svarade hon.

"Vad sade du?"
"Vi är här nu" sade jag återigen, även om jag förstod att introduktionen måste låtit dum. Det var faktiskt inte Vi utan bara jag. "Från naturvårdsverket menar jag" tillade jag lite lamt.
"Jaha, okey" svarade hon med en ton som antydde att jag dolde något. "Jag heter Ell. Du behövde någon som kunde visa dig vägen till våra forskningsutrymmen där du skulle undersöka något?"
"Det stämmer" svarade jag. "Vi misstänker jaktbrott."
"Följ med mig" sade hon och vinkade mig tillbaka mot huvudingången. "Vi behöver gå igenom en dörr här borta, in bakom duken och sedan ner i källarlagren för att komma till kylrummet."



Att befinna sig bakom Cosmonovas duk var en mäktig upplevelse. Jag tror inte man förstår hur tunn själva duken är tills man varit där och hur mycket av rummet som faktiskt går att titta på film på. Dessvärre var det inte en syn jag fick beundra någon längre stund, istället fortsatte Ell i rask takt mot en annan dörr som ledde ner till en upplyst källargång.

"Ni är väldigt snabba" påpekade Ell. "Naturvårdsverket brukar ta veckor på sig för sådana här saker"
"Jag gillar inte personer som skjuter sälar, inte ens om det är nödvändigt" svarade jag; ett helt sanningsenligt uttalande. "Jag arbetar därför lite snabbare än mina kollegor i sådan här fall."
Vi gick igenom källargången i någon minut till innan vi hamnade framför en bastant ståldörr med en skylt utanpå som annonserade att detta var ett Kylrum. Min guide slösade inte någon tid utan tog fram en stor nyckelknippa med vilken hon öppnade dörren.
"Jag väntar här ute. Det är rätt kallt där inne" förklarade hon.

Hon ljög inte. Det var väldigt kallt inne i kylrummet vilket gjorde mig glad över kavajen även om den inte hjälpte så mycket som jag skulle velat. Som tur är var det inte svårt att hitta det jag letade efter - paketet stod redan på en arbetsbänk och jag fick intrycket att de som levererat det bara lagt det där i väntan på att det skulle sorteras i väntan på närmare studier. Problemet var bara att paketet var rätt stort; att försöka ta med sig det under armen skulle inte kunna göras utan vidare. Samtidigt så hade jag inga bra medel att kunna förstöra provet om jag inte kunde få det med mig. Av den anledningen bestämde jag mig för att först kontrollera så att vi visste vad vi hade att göra med och sedan tillkalla hjälp för att bära iväg lådan med kadavret, förhoppningsvis innan en forskare tittade in i lådan.

Fiskaren som fått upp djuret hade inte bemödat sig med någon mer elegant förvaring - han hade hittat en stor låda och sedan helt enkelt bara hivat djuren i det. Det gjorde lådan lätt att öppna; jag behövde inte min fickkniv eller något annat verktyg. Min första reaktion när jag öppnade lådan var att tacka högre makter över att människor i allmänhet är idioter vilket inte är en vanlig reflektion från min sida. Fotot hade inte varit representativt vilket antagligen var varför både fiskaren och hans vänner trott det hela var en säl. När djuret låg i lådan var det dock uppenbart att det inte handlade om något nu levande. Den långa halsen - nästan en meter lång - syntes tydligt och de fyra fenorna - två på var sida av kroppen - var också mycket svåra att missa. Kroppen var hopsjunken, nästan platt vilket SR-163 ofta är vid ytan; deras biologi kräver stora djup för att de ska kunna överleva.

Det sagt behövde jag fortfarande ta fysiska prover. Även om jag visuellt bekräftat vad det handlade om skadar det inte att vara försiktig. En av de saker som jag inte tänker berätta något om är också det som uppenbart utmärker SR-163. Således var jag noga med att kontrollera så att det fanns närvarande och att samla upp lite och lägga i en plastburk. Den plastburken skulle sedan till ett laboratorium för att bekräfta det vi redan visste. Efteråt skulle provet förstöras - vi vill inte falla i fällan att själva börja samla in värdefullt material från de varelser vi är satta att skydda och därför har vi som policy att förstöra detta så att varken anställda eller högre chefer får för sig att vi ska använda oss av det.

Fiskarens foto
"Det där ser inte ut som en Säl" hörde jag en röst säga bredvid mig. Tydligen hade Ell inte tyckt det var en bra idé att lämna mig ifred under en längre stund. Dessvärre innebar det också att hon fått en lite för bra titt på djuret i lådan vilket inte var något jag ville.
"Nej, det gör det inte." svarade jag i en så normal samtalston jag förmådde. Det här var inte bra. "Men om det inte är en säl så får man inte jaga det och då faller det under vår jurisdiktion."
"Varför inte bara vänta på att våra forskare kollar vad det är för något om det inte är en Säl? Varför har ni helt plötsligt så bråttom?" frågade Ell och satte händerna i kors.
"Men vi är här nu" svarade jag och försökte låta som att jag inte velat åka dit i onödan. 

Hon tystnade och gned sig på överarmen som om hon frös. Jag insåg att jag använt samma fras som jag sagt uppe i salongen och även om hennes reaktion skilde sig fann hon tydligen användandet olustigt. Kanske kunde jag använda detta för att styra hennes uppmärksamhet från vad hon precis sett.
"Ursäkta frågan" sade jag försiktigt "men varför reagerar du så starkt när jag säger Vi är här nu?"
Hon fnös men höll fortfarande armarna kring sig. 
"Någon spelade mig ett spratt en gång i tiden inne på Cosmonova. Jag gick på det."
"Jaså? Vad gjorde dem?"
"Det var mörkt. Jag tyckte mig kunna höra röster. Och sedan spelade teknikerna upp något på duken för att skrämma mig och en ny tjej som var resurs då. Det är i alla fall vad man sade till mig efteråt."
"Tror du verkligen att det var teknikerna som gjorde detta? Vad säger din magkänsla?"
Hon tittade bort och verkade fokusera på resten av rummet under tiden hon funderade.

"Nej" svarade hon till slut. "Jag tror inte det var teknikerna som gjorde det."
"Varför är du så övertygad om den saken?" frågade jag.
"Jag googlade till slut" sade hon tyst. "Jag googlade och jag tror jag vet."
"Jag tror jag förstår" svarade jag och räckte fram ett anonymt visitkort med numret till en växel. "Om du någonsin vill berätta vad du tror att du vet om den saken så kan du alltid ringa mig."
"Och vad ska naturvårdsverket göra åt saken" sade hon och himlade med ögonen.
"Du tror du vet att det där inte var en Säl. Jag tror jag vet att det som hände dig inte var ett spratt från teknikerna. Vi nöjer oss med det så länge. Fråga efter personen som var på naturhistoriska så kommer det fram till mig. Vi är alltid intresserade av anomalier av den ena eller andra sorten."



Ell stod tyst och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag åtminstone verkade ha distraherat henne från att tänka mer på kadavret i lådan. .Det var dags att utnyttja det övertaget och få uppdraget avklarat så att jag slapp stå och dra bortförklaringar i ett på tok för kallt rum.

"Är du så vänlig och informerar lämplig person om att vi kommer att ta över provet?" frågade jag. "Visst" sade hon med en axelryckning "men hur hade du tänkt och få det härifrån?"
"Den saken behöver jag hjälp med" svarade jag och tog fram min telefon. "Den där lådan ser för tung ut för att bära på egen hand och det är inget jag vill släpa på tunnelbanan direkt."
"Fungerar för mig" sade Ell och plockade fram sina nycklar. "Vi ser till att det är låst här så länge då. Snacka med receptionen om någon som kan öppna åt er igen när din hjälp kommit, jag slutar snart för dagen. Jag lämnar en lapp åt Dr Lindström att ni tagit över fallet."

Bestämt låste hon dörren, nästan så att hon inte ville öppna den igen för någon, allraminst mig. Jag visste att jag sagt lite för mycket men ibland är det effektivare att göra på det viset än att försöka blåneka. Bättre att folk får uppfattningen att de tror sig veta svaret. Efter att ha passerat ett kontor där Ell skrev ett kort meddelande så blev vandringen tillbaka upp till resten av museet tyst. Vi skildes åt utan minsta artighet. Det är inte ovanligt när man trampar på folks tår och även personer som inte är direkt inblandade känner ibland en avoghet mot att deras institution inte får göra jobbet. Med det i åtanke var det utan dröjsmål som jag ringde min chef och begärde hjälp med att hämta SR-163.

Det blev en lång väntan på flera timmar. Att få loss två personer och en lastbil visade sig lättare sagt än gjort, framför allt då en behövde hyras och en plan för vad vi skulle göra med provet upprättas. Jag spenderade eftermiddagen främst med att gå omkring på museet och ta en fika i cafeterian. Samtidigt förberedde jag också lite av det pappersarbete som vi skulle behöva upprätta för att museet skulle få den återkoppling som ett sådant här ingrepp ofta krävde. När det gäller vetenskapliga institutioner är det viktigt att inte skriva om till något annat som museet skulle vilja ta en titt på. Således skrev jag ner fyndet som dräktig knubbsäl - jakt på säl i Stockholm gäller bara gråsäl - och beskrev händelsen som ett jaktbrott som med brist på bevis och utan intresserad åklagare skulle leda till åtalsunderlåtelse. Händelsen skulle vara glömd inom några veckor. Jag skrev också ut en fullmakt för ersättning till Naturhistoriska för pengar de betalat till fiskaren. På så vis skulle alla bli nöjda.

Det hade börjat bli kväll innan mina kollegor dök upp. Som tur är var vaktmästaren som ledde oss ner betydligt mer pratglad om vad Museet redan hade snarare än vad vi var på väg att ta därifrån. Jag tyckte nästan lite synd om honom, vad de hade skulle placerat museet på kartan i en lång tid framöver och nu tog vi det ifrån dem. Att bära upp packlåren med fyra personer var enkelt gjort och när vi fått in den i lastbilen skakade vi hand med vaktmästaren och önskade en trevlig kväll. Mina kollegor hoppade tillbaka in i lastbilen och körde iväg längst med Frescativägen på väg till en lämplig brännugn där kadavret av SR-163 kunde förstöras bortom allt hopp att kunna analysera provet. Själv stod jag kvar och tittade tillbaka på museet med en mycket underlig känsla i maggropen att jag antagligen skulle vara tillbaka där i nytt ärende snart nog.



Detta har varit en novell inspirerad av Creepypodden och en direkt fortsättning på min tidigare historia "Vi kallar oss Jägare". Jag vill tacka Somenspegelboll (Ell) för att skapade idén till vad hon kallar "Creepypodden Expanded Universe". Om ni vill läsa hennes berättelse som också utspelar sig på Naturhistoriska hittar ni den på hennes blogg här. Jag vill också ta tillfället i akt att säga att historierna om Jägarna kommer att fortsätta och likt den här användas för att utforska olika teman och genrer och inte nödvändigtvis handla om skräck.

Om du har fått en historia uppläst i Creepypodden och vill bli refererad i framtida berättelser - eller rentav att Jägarna utforskar samma fenomen - så tveka inte att höra av dig till mig. Jag behöver alltid fler uppmaningar till att skriva. Slutligen, jag vet fortfarande inte vad "Fiskarens foto" föreställer. Jag tog bilden på en Dansk Strand 2008 och jag har inte fått det hela identifierat.

söndag 21 juli 2019

The Director - A short story

I have no idea when I wrote this but I found it on my hard drive. Considering todays anniversary, it is too good not to share.

"You want do to what?"
Richard Nixon asked, looking at the NASA Staff officer and the movie director in front of him. "Do you know what the entire point of faking something is?"

"Well yes" the officer answered with a hollow tone of voice, suggesting he had this discussion many times over the past few days. "But he says it is the only way to fake it convincingly. Anything less and the Soviets will rat us out in a heartbeat!"

"Surely you can just film everything in a studio? Slow down the video or something like it looks like he is in a low gravity? Use several lightning sources to look like the sun? Do I have to do all the planning myself? Why do we even have a movie director? Aroo!"

"That is entirely my point Mister President" said the movie director, looking at the newly elected official in the eye. "We cannot slow down film well enough yet. Somebody would fuck up the light sources in a way that reveals it. And the soviets would have a field day. I would be exposed as an incompetent."

With a sigh, Nixon looked at the NASA Staff Officer.
"Can we actually do it? Go to the moon, I mean?"
The man nodded. "In Theory, yes but there is a remote chance they will not get home"

Looking back at the movie director he relented. "Fine. We will fake the moon trip your way. Take three others and go to the moon. But you stay in the capsule at all times. You are the director, not the actor. Got it? Now get out."

"How can I be expected to direct something if I cannot even see the set?"
the director shouted as the NASA Staff Officer more or less dragged him out of the room with force.

"It will be worth it just to be rid of the man" Nixon thought reaching for his phone. Maybe somebody else was available?